[sv. dial. ljomm, ljumm, m., motsv. nor. ljom, ljum, m., isl. hljómr, m.; jfr got. hliuma, hörsel, öra, fht. hliumunt, t. leumund, rykte; till eur. roten kl(e)u- (se LJUD, sbst.1); en parallellbildning till denna är ieur. klem- i isl. hlymr, larm, feng. hlimman, genljuda, klinga (jfr LÄM); ieur. kleu-, klem- äro utvidgningar till ieur. kel-, germ. hel-, i isl. hial, n., (sam)tal, fht. hellan, ljuda; jfr t. hellen, skalla, hell, (klart) ljudande; besläktade äro lat. calare, clamare, ropa (jfr KLAMAMUS,KLAR,REKLAM). — Jfr LJOM, adj.1,LJOMHÖRD,LJOMMA.Stavningen hl- beror på inflytande från isl.]
(†) ljud, klang; ofta om (dovt, svagt l. fylligt) genljud. (Harpans strängar) äro wäl stinne och skarpa, / Men liummen är dogh liuf. Bureus Nym. 10: 1(1637). Hliom, är ett dumt liud eller dön, som höres hlioma efter-åt, sedan een klocka hafwer slagit. Stiernhielm Vt.(1658, 1668). (Prästen) vpfylte heela Kyrckian med Lium. HanssonDröm. D 1 a (”B 1 a”)(c. 1680). Schultze Ordb. 2781(c. 1755).
SAOB
