SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1941  
LJUD, adj.; adv. LJUDT (Schroderus, Fröding).
Ordformer
(äv. skrivet liu-)
Etymologi
[fsv. liudher, ljudlig, högljudd, motsv. d. lyd, där ljud höras väl, isl. hljóðr, tyst; jfr fsax. hlūd, fht. hlūt, t. laut, feng. hlūd, eng. loud, om ljud: hög, stark; till stammen i LJUD, sbst.1; jfr -LJUDD, LYDT, där ljud höras väl]
(†) ljudlig; överljudd, högljudd; i sht ss. adv. At han icke alt för liudt ropar och skrijar. Schroderus HoffWäck. 68 (1616). De insamlade (röst-)sedlarne .. uplästes och .. räknades med liud röst. 2RARP 19: 143 (1755). Endast de hastiga hofvarnas klapper / slår genom tystnaden snabbt och ljudt. Fröding Stänk 47 (1896). — jfr HÖG-LJUDD.
Spoiler title
Spoiler content