LJUDA jɯ3da2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
pedag. i fråga om läsövning efter ljudmetoden: framsäga det språkljud som (en bokstav) betecknar; framsäga (ett ord o. d.) gm att successivt återgiva de olika bokstäverna med de ljud de beteckna; äv. abs.; äv. i förb. med prep. på: (så l. så länge) fortsätta att framsäga (ett språkljud), utan att avbryta luftströmmen; jfr LJUDERA. BerFolksk. 1877—81 Link. stift 31 (1883: ljudning). Man (skall) först ljuda det, som står först (i ordet) och ljuda på det så länge, jag pekar därpå. Lyttkens Läsl. 51 (1883).
Ssg: LJUD-METOD(EN), se sp. 943.
