publicerad: 1941
Ordformer
(liu(u) c. 1598 (rimmande med siu)—c. 1696 (rimmande med Du). ljud (liu-, liw-, lyw-, -dh) 1526 osv. liwdt 1547)
Etymologi
[fsv. liuþ, n. o. f., motsv. ä. d. liud, d. lyd, isl. hlióð, got. hliuþ; jfr med r-suffix fht. (h)liodar, ton, klang, feng. hlēoðor, ljud, melodi; i avljudsförh. till mnt. o. mht. lūt, t. laut, ljud, fsax. hlūd, fht. hlūt, t. laut, adj., feng. hlūd, eng. loud, ljudlig; av en germ. stam hleuþa- (vartill äv. fsv. liudher, ljudlig, högljudd), till ieur. roten kl(e)u, höra, föreliggande bl. a. i lat. cluere, heta, nämnas, sägas, gr. κλύειν, höra, erfara, (få) veta; jfr LJOM, sbst., LJOMMA, LYDA, LYHÖRD, LYSS, LYSSNA]
1) förhållande(t) att (hålla sig tyst för att) höra på ngn; förhållande(t) att ngn har tillräckligt tyst omkring sig för att kunna göra sig hörd; lyssnande, uppmärksamhet, tystnad; jfr GEHÖR, sbst.1 4, HÖR, sbst.2
a) [fsv. giva, halda liuþ] (†) i sådana uttr. som giva (ngn) ljud, hålla ljud. Och effter the hördhe ath han taladhe Hebreisch måål till them. teste mera lywdh gåffuo the honom. Apg. 22: 2 (NT 1526; Bib. 1917: blevo de ännu mer stilla). Fast iagh .. honom af prädikestolen warnade, bediandes honom att hålla liudh wnder prädikan. VDAkt. 1681, nr 68. Möller (1790, 1807). — jfr KYRKO-LJUD.
b) [fsv. beþas, biþia um, begära liuþ, klappa liuþ, klappa til liuþs] (numera bl. i högtidligt spr.) i uttr. angivande att ngn gm slag på ett föremål l. klappning med händerna o. d. anhåller om l. påbjuder tystnad o. uppmärksamhet: äska (ngn gg begära) ljud, förr äv. klappa l. bulta ljud l. klappa l. ringa till ljuds. Stegh så vp M. Moens Sommar .., klappade liudh, beddes loff aff höga och låga att han motte tala. Svart G1 130 (1561). Thå .. Åldermannen til liudz ringer eller klappar. Skråordn. 256 (1575). Sädan .. liudh bultat wart. RARP 4: 164 (1649). (När ständerna församlats i rikssalen) äskar Öfverste-Marskalcken liud. RO 1723, § 12. Östergren (1931). — särsk. (†) i uttr. bedja ljud av ngn, bedja ngn om tystnad o. uppmärksamhet. Rondeletius 7 (1614).
c) [fsv. fa, hava liuþ] (numera bl. ngn gg arkaiserande) i uttr. få ljud, förr äv. hava ljud l. få l. hava ljud (till) att tala o. d. Ther tu icke får liudh, skal tu inthet tala. KOF 1: 377 (c. 1618). Professor Schütz (har) .. brukat uthi wåre sammankomster ett så oanständigt buller och stormande, att ingen af oss har hafft behöriget ljud och frijd till att tala. Annerstedt UUH Bih. 2: 379 (i handl. fr. 1691). Ingen fick ljud mera; förgäfves sökte ledaren göra sig hörd uppifrån läktaren. Weibull LundLundag. 62 (1882).
d) [möjl. äv. utgående från 2] (†) i uttr. taga ljudet av l. från ngn l. ngt, överrösta ngn l. ngt; äv. bildl. Murenius AV 468 (1660). Hon kunde märka, at tvenne trätande sökte at taga ljudet ifrån hvarandra. Ekelund Fielding 551 (1765). Wallin 2Pred. 1: 5 (1823; bildl.). Schulthess (1885).
2) om innehållet (det omedelbart givna) i en (enkel l. sammansatt, momentan l. mera varaktig) hörselförnimmelse l. ett antal varandra avlösande hörselförnimmelser; vanl. uppfattat ss. ett yttre, av ett visst föremål o. d. alstrat fenomen; ofta abstraktare: förhållande(t) att ljuda l. alstra ljud (i här angivna bem.), sätt varpå ngt ljuder l. låter; äv. (i sht fys.) om den från en vibrerande kropp (en ”ljudkälla”) utgående vågrörelse som gm att försätta trumhinnan i svängningar utgör den fysikaliska betingelsen för en hörselförnimmelse. Ett starkt, svagt, högt, lågt, kort, långt, mildt, mjukt, dovt, dämpat, gällt, hårdt, skarpt, klingande, skallande, väsande, knattrande, sprakande ljud. Spritta till vid minsta ljud. Höra ljudet av röster, sång, musik, instrument, kyrkklockor, bjällror. Pianot, kyrkklockan har ett rent, vackert ljud. VarRerV 22 (1538). Itt liwdh aff een ganska skarp baswn. 2Mos. 19: 16 (Bib. 1541). Aff Liudet kännes Malmen. Grubb 8 (1665). Små Klockor haa och sitt liwdh. Dens. 740. Instrumenter, som hafva högt och bullrande liud, såsom trumpetter, skalmeyor (osv.). Reftelius Algier 326 (1737). Sången: / Helig, helig, helig Gud! / stämmes till Cymbalers ljud. Tegnér (WB) 5: 182 (c. 1825). Det ljud som ingen hör är icke till. Därs. 8: 43 (1839). Jonas smög fram som om han varit rädd för ljudet av sina egna steg. Siwertz JoDr. 31 (1928). Ljudets hastighet i vatten. SvGeogrÅb. 1933, s. 132. — jfr BAS-, BASUN-, BJÄLLER-, BLÅS-, BULLER-, EFTER-, FOSTER-, GEN-, GLÄDJE-, GNIDNINGS-, GRUND-, HALS-, HJÄRT-, HOST-, INSPIRATIONS-, KLAGO-, KLOCK-, LOCK-, MISS-, NATUR-, O-, SAM-, SMACK-, VISSEL-, VÄL-, VÄS-LJUD m. fl. — särsk.
a) (†) förhållandet att ngn använder sina röstresurser; röst, stämma; jfr b; äv. bildl. (jfr h); ofta i sådana uttr. som med ett l. samhälligt ljud, enstämmigt, med (ett) högt, stort, väldigt o. d. ljud, med (synnerligen) hög l. kraftig röst, (synnerligen) högljudt. Bönderna .. ropade medh ett liud, Ja, Ja, Ja. HB 2: 351 (1597). När presten messar siunger församblingen och med högt liud. Murenius AV 288 (1654). Jag kände igen ljudet på honom. Lind (1749). Man kan icke tala i dessa ämnen (som röra människans rätt), utan at känna en viss värma som höjer ljudet. Kellgren 3: 207 (1792). Melin Dikt. 1: 3 (1888). — särsk. i uttr. taga ljud, börja tala. Runeberg 2: 101 (1848).
b) [delvis specialanv. av a] i uttr. giva ljud o. d., (på ett instrument o. dyl. l. med rösten) frambringa ljud l. en signal o. d.; äv. med saksubj.: (börja) ljuda, genljuda; numera vanl. med adjektivisk bestämning angivande ljudet ss. beskaffat på visst sätt. När som en spelar på .. (orgelvärket i Magdeburgs domkyrka), så äro ther beläte som gifwa wackert liudh. Bolinus Dagb. 47 (1670). Himmel! du dör, din hosta mig förskräcker; / Tomhet och klang, inälfvorna ge ljud. Bellman (BellmS) 1: 83 (c. 1772, 1790). Knappt flämtar än det första matta ljuset, / Då Tuppens röst ger ljud i hela huset. Franzén Skald. 6: 351 (c. 1840). Ångfartyg, som (under tjocka o. d.) gör fart genom vattnet, skall minst hvarannan minut gifva ett utdraget ljud. SFS 1906, nr 93, s. 10. — särsk.
α) med indirekt obj.: giva (ngt) uttryck i ljud; äv. bildl. (jfr h): giva (ngt) uttryck, uttala (ngt). 2SAH 57: 54 (1880). (Lindebarnet) har ondt för tänder / och ger beständigt sitt misshag ljud. Lybeck Dikt. 1: 9 (1890). Knut hade gett sanningen ljud. Moberg Sedebetyg 404 (1935).
β) i uttr. giva ljud (i)från sig, frambringa ljud; ofta med adjektivisk bestämning angivande ljudets beskaffenhet; numera företrädesvis i nekande o. därmed jämförliga satser, med anslutning till g. 1Kor. 14: 7 (NT 1526). (Dryckeshornet) gaf så högt liud ifrån sig, när man theraf drack, at thet hördes en wälsk mijl. Verelius Gothr. 204 (1664). Mitt under sången kunde det hända, att .. (orgeln) ej gav ljud från sig. Landsm. 1907, s. 95.
c) ss. beteckning för det yttre, hörbara elementet i ett ord l. uttryck l. yttrande o. dyl. l. om ord osv. med särskild tanke på detta yttre element; numera företrädesvis (i sht i poesi l. vitter stil) i uttr. vari ett ord l. uttryck osv. angives ss. blottat på (egentlig) mening l. innebörd l. ss. förklingande utan att lämna spår efter sig o. d. Christi Ord .. är (icke) itt Liudh såsom andre Creaturs, som hasteligen förswinner. Schroderus Os. III. 2: 103 (1635). Dygd och heder blefvo .. toma liud. Schönberg Bref 1: 253 (1778). Och derför reser sig af harm hans hår, / När ljudet Sveaborg blott når hans öra. Runeberg 5: 100 (1857). Svedelius Repr. 457 (1889).
d) i sht språkv. om enskilt (i skrift med ett särskilt tecken återgivet) språkljud l. annat gm talorganen frambragt enskilt ljud (med särskild tanke på dess bildningssätt); äv. (i sht i ssg) om diftong o. d. Artikulerade, oartikulerade, tonande, tonlösa ljud. Hof PhilosGr. 1 (1782). Bokstäfverne äro tecken för de ljud, hvaraf orden sammansättas. 2SAH 1: Föret. 3 (1801). LoW Inl. 8 (1911). — jfr A-, ASPIRATIONS-, BOKSTAVS-, BULLER-, DENTAL-, EXPLOSIV-, FRIKTIONS-, GLID-, GNIDNINGS-, GOM-, GUTTURAL-, HALS-, KONSONANT-, LÄPP-, MED-, MUN-, NASAL-, NÄS-, PALATAL-, SJÄLV-, SPRÅK-, STÖT-, TAND-, TVE-, VOKAL-, ÖVERGÅNGS-LJUD m. fl. — särsk.
α) (†) vokal. Bokstäferna äro dels Ljud (vocales) a, e, i, o. u, y; dels Stafar (consonantes) b, c, d (osv.). Ljungberg SvSpr. 1 (1756).
β) (†) konsonant. (Svenskan har) 21 Liud eller Liudaläten. JBureus (c. 1640) hos Lindroth Bureus 113.
e) sätt varpå ett språkljud l. en bokstav l. ett ord o. d. uttalas; uttal; ljudform. Ord, som skifta i meningen, men i liudet äro enahanda. Pfeif DeHabitu 143 (1713). Orden ha ändrat ljud, t. ex. då (det fsv.) standa (i nysv.) blifvit stånda. Schück o. Lundahl Lb. 1: 8 (1901).
g) i nekande o. därmed jämförliga satser med särskild tanke på ett ljud ss. den minsta tänkbara enheten i en möjlig samling l. serie av ljud (vittnande om liv l. rörelse l. värksamhet l. använda för uttryckande l. meddelande av ngt o. d.); jfr b β; ofta mer l. mindre bildl. (jfr h), särsk.: ”ord”, ”knyst” o. d. Inte höra, få fram ett (enda) ljud. Dalin (1853). Fortfarande hördes där intet ljud, intet lif af sjöröfvarene själfve. Ahrenberg StRätt 98 (1899). Tänk om man inte skulle kunna plocka ur dem (dvs. eleverna) ett ljud i examen! Swensson Willén 266 (1937).
h) (i sht i poesi l. vitter stil, se dock γ, δ, ε) mer l. mindre bildl. (jfr a, b α, g); ofta om ngt som är uttryckt i ord l. jämföres med sång l. tongångar o. d. Et tacksamhets liud / Tigh (Gud) offrar min siäl. Runius (SVS) 1: 91 (c. 1710; möjl. ssg). Det är då härifrån de ilat, / de ljud, som tjust hans (dvs. skaldens) fosterland? 3SAH XLVI. 2: 28 (1824). 3SAH 2: 194 (1887). — jfr FÄGNE-, FÖRE-, GLÄDJE-, HARPO-, SAM-, SORGE-LJUD m. fl. — särsk.
α) (†) förkunnelse; budskap, underrättelse, meddelande. Theras (dvs. predikarnas) liwdh är vthgongit j all land. Rom. 10: 18 (NT 1526; Bib. 1917: Deras tal). Brister Hiertat, sänder Gud / Ur sit Hierta sådant liud: / Kom mit Hierta. Runius (SVS) 2: 56 (1706). Afsky då ej för evigt denna röst, / Som bringar dig det sorgligaste ljud, / Som än ditt öra fattat. Hagberg Shaksp. 9: 295 (1850). — jfr FRÖJDE-LJUD.
β) (†) i uttr. hava l. föra högsta ljudet, vara den vars ord gälla mest, vara den bestämmande. Runius (SVS) 1: 293 (1713). I vanliga fall är det Maja, som för högsta ljudet, och hon avgör tvisten. Hembygden(Hfors) 1913, s. 7 (1909).
γ) (ngt vard., fullt br.) i uttr. angivande att ngn på grund av att en ny situation inträdt uttalar sig på ett helt annat sätt än förut l., allmännare, att en radikal (ofta av större kraftfullhet karakteriserad) ändring sker i ngns uppträdande (l. i en värksamhet o. d.): det blir l. kommer annat ljud (stundom annat ljud blir l. kommer) i skällan (förr äv. i bjällran), förr äv. pipan l. ngns pipa får ett annat ljud. Inan thess lecken lychtades, bleff annat liud i skellan. Brahe Kr. 36 (c. 1585). Sedan den allmänna omständighet existerat som i brefvet förmäles, så får pipan säkert ett annat liud, innan leken lycktas. ÅgerupArk. Brev 16/12 1742. Det (hade) blifvit annat ljud i bjellran. Wingård Minn. 6: 84 (1847). Melin Dikt. 2: 132 (1904).
δ) (mera tillf., ngt vard.) i uttr. är det sådant ljud i skällan?, låter det så? Thoma Postexp. 48 (1919).
ε) i uttr. hava ljud i skällan, pregnant: hava stor förmåga att frambringa ljud (toner); numera bl. (mera tillf., ngt vard.): vara högröstad, förstå sig på att (med kraft) uttala sin mening. Han har ljud i skällan den der. Böttiger 3: 81 (1843, 1858; om en sjungande italienare). Blomberg MännHav. 101 (1926).
3) språkv. om början l. det inre l. slutet av ett ord o. d. ss. viss plats där ett ljud l. en ljudförbindelse förekommer; äv. om ljud l. ljudförbindelse, för att beteckna att det (den) intager ngn av dessa platser; i ssgrna AN-, BEGYNNELSE-, FRAM-, IN-, MID-, SLUT-, UDD-LJUD.
4) språkv. om vokalväxling i en grupp etymologiskt samhöriga ord l. ordformer; i ssgrna AV-, OM-LJUD; förr äv. om vokal som i en dylik växling uppfattas ss. primär resp. (i ssgn VÄXEL-LJUD) ss. sekundär. Schiller SvSpr. 211 (1859). Lidforss TyGr. 14 (1860).
Ssgr (till 2 (d); i vissa fall äv. anslutna till LJUDA, v.1): A: LJUD-ALSTRANDE, p. adj. Ljudalstrande organ. Cederschiöld Rytm. 33 (1905). —
-BETECKNING. språkv. sätt att återgiva (språk)ljud med tecken; tecken för (språk)ljud. Frey 1850, s. 481. Ljudbeteckningen å runstenarna är högst primitiv. Uppl. 2: 493 (1908). —
-BILD. (i fackspr.) föreställning om (minnesbild av) det hörselintryck ett (språk)ljud l. en ljudförbindelse (särsk. ett ord o. d.) åstadkommer. Lundell Rättstafn. 32 (1886). —
-BILDNING. i sht språkv. bildande av (språk)ljud. Suomi 1845, s. 339. Tänderna ha .. en viktig uppgift att fylla i fråga om ljudbildningen. VerdS 139: 4 (1906). —
-BYGGNAD. språkv. ett språks l. ett ords o. d. gestaltning i avseende på (behandlingen av) ljudmaterialet. Orden i ett språk kunna betraktas under tvenne hufvudsakliga hänseenden, nemligen till ljudbyggnaden och stafteckningen. 2SAH 17: 7 (1824). SvTidskr. 1873, s. 515. —
-BÄGARE. orgelb. på en tungpipa fäst trattformig anordning varigm tonen förstärkes. Björling Klangf. 51 (1880). —
-DOSA. (i fackspr.) på grammofon: dosa (se d. o. 2) med membran för alstrande av ljud. KatalÅhlénHolm 35: 176 (1915). —
-DÄMPANDE, p. adj. TT 1890, s. 191. (Asfalt o. trä) äro att räkna till de mest ljuddämpande ämnena. 2NF 9: 801 (1908). —
-DÄMPARE, r. l. m. anordning (t. ex. på musikinstrument, motor, eldvapen) för dämpning av ljudet. Nyström Telef. 150 (1885). —
-ELEMENT. språkv. dels om enskilt språkljud ss. beståndsdel i ngt, dels om beståndsdel i enskilt språkljud; jfr ELEMENT 3. För språkrötternas sammansättning betydelsefulla ljudelement. NF 1: 1211 (1876). Språkljuden kunna .. i fysikaliskt afseende uppdelas i enklare beståndsdelar eller ljudelement. Lyttkens o. Wulff SvSpråklj. 2 (1898). —
-ENLIG. språkv. om stavsätt: som överensstämmer med uttalet, fonetisk. Hazelius Rättst. 1: 47 (1870).
Avledn.: ljudenlighet, r. l. f. språkv. —
-FALL. [efter isl. hlióðfall] (i sht i vitter stil, numera föga br.) sätt varpå ngt (särsk. ngt språkligt) är gestaltat i avseende på sitt ljudmaterial (särsk. i fråga om de olika elementens förhållande till varandra); sätt varpå ngn gestaltar sitt språk (i vers l. prosa) i nämnda avseende; rytm, tonfall; klang. Leopold 6: 30 (1792). En måttlig uppmärksamhet (fordras), för att göra en .. periods ljudfall behagligt. Enberg SvSpr. 362 (1836). En kapitelöfverskrift ”I skymningen vid skogsbäcken” (i Rydbergs Singoalla) tycks i själfva sitt ljudfall utsäga det mystiska, det förstulna. Vetterlund StDikt. 87 (1892, 1901). OoB 1931, s. 323. —
-FILM. [ordet lanserat av Sv. Dagbladet 1928 efter pristävlan om lämpligt namn] motsatt: stumfilm; jfr FILM 2. SvD(A) 1928, nr 250, s. 8.
Ssgr: ljudfilms-, stundom ljudfilm-anläggning,
-ateljé,
-bolag,
-produktion,
-upptagning m. fl. —
-FILMA, -ning; -are. [eg. avledn. av -FILM] göra en kinematografisk upptagning av (ngt) vid vilken icke blott bilder utan äv. ljud fångas på filmen; i sht i pass. (särsk. i p. pf.) o. ss. vbalsbst. SDS 1929, nr 40, s. 6. STSD(A) 1937, nr 24, s. 7. —
-FORM; pl. -er. språkv. om ljudmassa ss. den yttre form en föreställning l. tanke o. d. iklädes, då den erhåller språkligt uttryck, l. ss. konstituerande den (på visst sätt gestaltade) yttre, hörbara delen av ett ord l. uttryck o. d. Suomi 1845, s. 338. De senare (i latinet) inkomna (grekiska) orden .. röja ofta genom själfva ljudformen sin främmande börd. 2NF 15: 1355 (1911). —
-FYSIOLOGISK. (numera mindre br.) språkv. fonetisk; jfr -FYSIOLOGI. Några ljudfysiologiska undersökningar rörande konsonantljuden. Läffler (1874; boktitel). —
-FÅNG. [trol. efter d. lydfang] (föga br.) om ngt som uppfångar ljud; äv. mer l. mindre bildl. Levertin 10: 218 (1904; bildl.). Ytterörat som ljudfång. Östergren (1931). —
-FÖLJD, r. l. f. jfr FÖLJD 4 e. BL 10: 62 (1844). Knaggliga ljudföljder göra tungan besvär. Larsson Kunsk. 152 (1909). —
-FÖRHÅLLANDE. särsk. i pl.: förhållanden l. omständigheter l. fakta i fråga om ljuden (i ett språk o. d.); stundom: akustik. Goda ljudförhållanden i ett rum. Rydqvist SSL 1: VII (1850). De baltiska språken .. befinna sig i många punkter, i synnerhet hvad ljudförhållandena angår, på ett äldre utvecklingsstadium. 2NF 16: 814 (1911). Östergren (1931). —
-FÖRSTÄRKNING.
1) förstärkning av ljud(vågor).
2) (numera knappast br.) språkv. om förlängning av språkljud, gemination. Suomi 1841, 4: 23. Nordvall Modersm. 36 (1863). —
-FÖRSVAGNING. särsk. språkv. jfr FÖRSVAGA 6 b β. 1NordTFilol. 3: 241 (1878). I danskan .. (har) det feminina -a .. genom ljudförsvagning öfvergått till -e. UVTF 26: 75 (1880). —
-FÖRÄNDRING. språkv. förändring av ett ljud till ett annat; förändring av ett språk l. ett ord o. d. i fonetiskt avseende; jfr -UTVECKLING, -ÖVERGÅNG. Rydqvist SSL 1: 322 (1852). Noreen VS 3: 5 (1905). —
-GESTALT. språkv. ljudform. Björling Klangf. 4 (1880). (Lånord som) undergått genomgripande förändringar i ljudgestalt och betydelse. 2NF 9: 40 (1908). —
-GLUGG. på klocktorn: glugg (fönster) som öppnas vid ringning med klockorna (l. klockan). TT 1893, Byggn. s. 35. Fatab. 1929, s. 172. —
-HARMONI. (mera tillf.) språkv. om språklig eurytmi, vokalharmoni, ljudmålning, fjärrassimilation m. m. Suomi 1845, s. 354. Huru ömtåligt Runeberg avvägde ljudharmonin i sina dikter, därom vittna .. korrigeringar i hans manuskript. Hedvall RunebgStil 184 (1915). —
-HISTORIA. språkv. forskningsgren l. skrift som sysselsätter sig med de i ett l. flera språk försiggångna ljudövergångarna; äv. om dessa ljudövergångar; äv. om (forskning l. skrift rörande) ljudövergångar inom en viss grupp av ord o. d. Fennia XIV. 4: 2 (1897). Svensk ljudhistoria. Kock (1906; boktitel). —
-HÅL.
2) mus. för dämpande av efterklangen avsedd utskärning i resonansbottnen på vissa instrument. Björkegren 1935 (1786). Andersson Stråkh. 236 (1923). —
-HÄRMANDE, p. adj. i sht språkv. om ord l. ordförbindelse: som efterbildar ngt visst ljud l. ett antal ljud; onomatopoetisk; äv. i överförd anv., om uppkomst l. värkan av ett ord osv.: som beror på efterbildning av resp. framkallar tanke på ngt visst ljud (l. ett antal ljud). Ett ord av ljudhärmande ursprung. Phosph. 1810, s. 359. Ufvens namn är ett af de bäst ljudhärmande vi ha i vårt språk. Erikson Djurnamn 11 (1905). —
-ISOLERA, -ing. (i sht i fackspr.) förhindra l. avsevärdt motvärka att störande ljud tränga in i l. ut från (ett rum o. dyl.) l. genom (en vägg o. dyl.) l. sprida sig från (en apparat o. dyl.); i sht i p. pr. (ofta om vägg l. visst material o. dyl.), i pass. (särsk. i p. pf.) samt ss. vbalsbst. -ing (äv. mer l. mindre konkret). Ljudisolerande byggnadsmaterial. Ljudisolerade rum, väggar. TT 1890, s. 191. Bjurman 3Statsm. 268 (1935). —
-KÄLLA. (i sht i fackspr.) kropp varifrån den vågrörelse l. de vågrörelser utgå(r) som av ett levande väsen uppfattas ss. ljud, ljudande kropp. AB 1869, nr 73, s. 3. —
-KÄNSLIG. känslig för ljud; äv. (i vitter stil l. poesi) i utvidgad anv., om natt o. d.: varunder man är känslig för ljud l. hör alla ljud. Scholander I. 2: 57 (c. 1870). Sälarna, ljudkänsliga, skarpsynta, lämnade vid mitt annalkande sina hårda bäddar. Hemberg Kola 34 (1902). —
-LAG, r. l. m. [efter t. lautgesetz] språkv. generell regel gällande ett visst ljuds uppträdande l. kvalitet i ett språk; fonetisk ”lag”; numera företrädesvis om (den språkliga formuleringen av) det förhållande att ett visst ljud i ett språk l. en dialekt o. d. under viss tid regelbundet utvecklat sig på samma sätt i allt språkmaterial, om de yttre omständigheterna varit desamma. 2SAH 1: 242 (1801). Bidrag till läran om de konsonantiska ljudlagarna i äldre och nyare språk. Richert (1863; boktitel). Beckman SprL 18 (1918).
Ssgr (språkv.): ljudlags-enlig,
-stridig. —
-LEDANDE, p. adj. jfr LEDA, v.2 1 b β β'. Rydberg Vap. 330 (1891). (Betongväggar) äro .. mycket ljudledande. Wirgin Häls. 1: 70 (1931). —
-LEDARE, r. l. m. jfr LEDARE 11. Holmberg Bohusl. 2: 87 (1843). Att värmeledningen .. verkar som ljudledare. SocDem. 1928, nr 68, s. 1. —
-LÄRA, r. l. f. språkv. lära(n) om språkljuden (i ett visst språk); fonologi; stundom: fonetik. Deskriptiv, historisk ljudlära. Lyceum I. 2: 116 (1810). Studier öfver fornsvensk ljudlära. Kock (1882; boktitel). —
-LÖS. som icke giver ngt ljud ifrån sig l. icke framkallar ljud; äv. (om stillhet, natt o. d.): som icke störes l. är fylld av ljud. Ljudlös gång. Johansson HomOd. 7: 154 (1844). Luftbössan var ett fruktat vapen, då den sköt ljudlöst. Alm Eldhandv. 1: 373 (1933). —
-METOD(EN). [äv. anslutet till LJUDA, v.2] pedag. om metoden att inlära konsten att läsa gm att benämna tecknen med deras ljudvärden (så att de direkt kunna avläsas utan att ngn del av deras namn skall uteslutas). Dahm Skolm. 67 (1846). —
-MÅLA; -ning. i sht språkv. o. estet. utgöra l. åstadkomma l. använda en l. flera språkliga efterbildningar av naturljud o. dyl. l. gm själva beskaffenheten (o. anordningen) av sitt l. det använda ljudmaterialet återge l. symbolisera (ngt); i sht med saksubj.; vanl. i p. pr. (äv. i överförd anv., om syfte o. dyl.) o. ss. vbalsbst. -ning (äv. i konkretare anv., om ljudmålande ord l. uttryck o. d.). Tick tack ljudmålar — och symboliserar — klockans knäpp. 2NF (1911). Utförliga ljudmålningar ger .. (Runeberg) sällan. Hedvall RunebgStil 66 (1915). Ljudmålande vers. NordT 1928, s. 559. —
-MÄTNING. särsk. artill. om (praktisk tillämpning av) en mätmetod, varigm man med ledning av ljudet från en eldgivande pjäs l. kreverande projektil kan noggrant bestämma pjäsens resp. krevadens läge. KrigVAT 1920, s. 74. —
-PINNE. mus. på fiol: träpinne som, stödjande stallets högra fot, står upprätt mellan locket o. bottnen o. överför det förras vibrationer till den senare. Möller (1790). Hedlund Fiolsp. 9 (1899). —
-REGEL; pl. -regler. språkv. om den språkliga formuleringen av en ljudlag; äv. om ljudlag; förr äv. allmännare, om uttalsregel o. d. 2SAH 1: 191 (1801). SvUppslB 17: 464 (1933). —
-SIGNALERING. jfr -SIGNAL. 2NF 25: 437 (1916). Fyrarnas anordningar för ljudsignalering. FrKunskFält 3: 20 (1930). —
-SKIFTE. språkv. växling l. förändring av ljud; numera bl. (föga br.) om växling l. förändring av vokaler (vid om- l. avljud). 2SAH 1: Föret. 10 (1801). Med ljudskiftet i, e, i .. (böjas) Lid-a, led, lid-it (m. fl.). Bjursten SvSpr. 2: 56 (1870). Beckman SvSpr. 102 (1904). —
-SKRIDA. [bildat till -SKRIDNING] (mera tillf.) språkv. undergå ljudskridning. 2NF 30: 598 (1920). En icke ljudskriden ordform. Fornv. 1934, s. 158. —
-SKRIDNING. [efter t. lautverschiebung] språkv. sammanfattning(en) av ett antal ljudlagsenliga talförändringar varigm ett språk på ett markant sätt kommit att skilja sig från sitt moderspråk l. från en grupp närbesläktade språk; särsk. dels i fråga om urgermanskan i förh. till det indoeuropeiska urspråket (den första l. germanska ljudskridningen), dels i fråga om högtyskan i förh. till övriga germanska språk (den andra l. högtyska ljudskridningen); stundom om enskild ljudlagsenlig talförändring (särsk. en sådan som faller inom en ljudskridning i här angivna bem.). Att germanskt ht ibland är uppkommet direkt genom ljudskridning af äldre kt. Tamm TyPrefix 4 (1876). StNordFilol. VI. 3: 12 (1914). —
-SKRIFT. språkv.
1) skriftsystem vars tecken återgiva enskilda språkljud; motsatt: begreppsskrift o. bildskrift. Hazelius Rättst. 1: 35 (1870). Noreen VS 1: 37 (1903).
2) (skrift med) fonetiskt alfabet (användt av språkforskare l. pedagoger). Skriva ett ord i l. med ljudskrift. BonnierKL (1925). —
-SKÄRM. för förbättring av akustiken (samlande o. förstärkning av ljud) i ett rum; ofta om baldakin över predikstol. Brunius Metr. 345 (1836). PT 1913, nr 149 A, s. 2. —
-SPEL.
1) (numera föga br.) om förhållandet att ngt ljuder på ett uttrycksfullt o. behagligt sätt; äv. bildl., om musikbegåvning o. d. Atterbom LÖ 2: 43 (1827). Det rika ljudspel, naturen nedlagt i hans bröst, uppöfvade han (dvs. prins Gustav) .. till den skäraste tolk för ljufva åskådningar. Böttiger 4: 163 (1852, 1869).
2) (mindre br.) om användande av ljud l. ljudlikheter på ett lekande sätt för åstadkommande av en viss (särsk. komisk) effekt. UVTF 26: 26 (1880). 3SAH 24: 95 (1909). —
-SPRÅK. i sht språkv. språk vars tecken bestå av ljud(komplex) l. tecken för sådana; motsatt: bildspråk, åtbördsspråk o. d.; äv. (föga br.) om talspråk, motsatt: skriftspråk. Suell Stafn. 2 (1827). Hunden och apan .. äga sina särskilda ljudspråk, för att uttrycka glädje, sorg, hot, vrede. Rydberg FilosFörel. 3: 136 (1878). Cederschiöld Skriftspr. 189 (1897). —
-STAV. (ljud- 1675—c. 1755. ljude- c. 1640) (†)
1) [efter isl. hljóðstafr] (tecken för) vokal; jfr LJUD, sbst.1 2 d α. Verelius Run. 17 (1675). Schultze Ordb. 4976 (c. 1755).
-STAVELSE. språkv. särsk.: ljudmassa befintlig mellan två sonoritetsminima, sonoritetsstavelse. Noreen Pros. 4 (1897). —
-STRIDIG. i fråga om stavning: icke ljudenlig. Ord, som äro ljudstridigt tecknade. Swartz Utdr. 2: 5 (1883). —
-STYRKA, r. l. f. styrka hos ett ljud l. ett antal ljud som bilda en enhet; styrka varmed ett instrument l. en radioapparat (l. däri uppfångat program) o. d. ljuder. Drake Töpfer 105 (1850). Magnetsystemet (på en viss radiohörtelefon är) bekvämt ställbart för olika ljudstyrkor. RadioAm. 1924, nr 1, Annons. s. 2. särsk. språkv. om exspiratorisk accent. Suomi 1845, s. 320. Noreen Pros. 10 (1897). —
-STÖT. om (kort) utstötning av ljud (ur trumpet, siren o. d.). Mellin Nov. 1: 191 (1846, 1865). Med en mistsiren för komprimerad luft ges under tjocka tre ljudstötar hvarannan minut. 2NF 32: 671 (1921). —
-SUBSTITUTION. språkv. ersättning av ett (särsk. i främmande ord) förekommande ovant språkljud med ett annat (relativt närstående) varmed man är mera förtrogen. Noreen VS 3: 21 (1905). —
-SYMBOLIK. språkv. om användning av ljudmålande ord l. uttryck, ofta sådana som återge l. symbolisera intryck l. förhållanden som icke hänföra sig till l. uppfattas gm hörselsinnet; äv. om framställning som behandlar denna sida av språket. Svahn MuntlFöredrK 249 (1890). Genom ljudsymbolik har rörelse kommit att uttryckas med ord sådana som dingla och dangla. Danell SvSpr. 17 (1927). —
-SYSTEM. språkv. sammanfattning(en) av de i ett språk l. en dialekt använda språkljuden. Suomi 1841, 2: 11. Flodström SvFolk 225 (1918). —
-TECKEN. språkv. (till ett alfabet hörande) tecken för (språk)ljud (l. ljudkomplex); bokstav. 2SAH 1: Föret. 14 (1801). —
-TRATT. (i sht i fackspr.) särsk.
2) om grammofontratt l. om tratt som användes för upptagning av ljudet vid inspelning av grammofonskivor. 2NF 10: 104 (1908).
-TROGEN. språkv. jfr -ENLIG. Verd. 1886, s. 141. Ett konventionellt skriftsystem, som tilläte att fullt ljudtroget uppteckna det talade språket. 3NF 7: 767 (1927). —
-UTVECKLING~020. språkv. ett språks utveckling med hänsyn till ljudmaterialet; äv.: ljudförändring, ljudövergång. Claëson 1: 220 (1858). Flodström SvFolk 202 (1918). —
-VIKT. (†) tonvikt, betoning; äv. bildl. SP 1783, nr 244, s. 4. En lång stafvelse säges hafva, en kort sakna ljudvigt. Nordvall Modersm. 14 (1863). Rydberg 2: 301 (c. 1875; bildl.). —
-VITS. byggande (enbart) på ljudlikhet. SöndN 1866, nr 27, s. 3. Kihlman SvNutidsdFinl. 19 (1928). —
-VÅG; pl. -or. fys. var särskild av de vågor (förtätningar o. förtunningar) i luften l. annat medium som alstras av en ljudkälla o. gm påvärkan av trumhinnan framkalla hörselförnimmelser. Berzelius ÅrsbVetA 1824, s. 8. NoK 118: 53 (1933). —
-VÄRDE. språkv. om det språkljud som betecknas av ett alfabetiskt tecken. Rydqvist SSL 4: 499 (1870). Gjerdman SörmlStadsm. 1: 35 (1918). —
-VÄRKAN. i ljud l. hörselförnimmelser bestående värkan (av vibrationerna i en ljudkälla); intryck som ett ljud gör; sätt varpå ljud höras (i en lokal), akustik; jfr -EFFEKT. NF 19: 132 (1895). Ungefär samma ljudverkan som kanonskottet (från mistkanonen) åstadkommer knallpatronen. 2UB 9: 511 (1906). —
-VÄXLING. språkv. om växling av språkljud inom ett paradigm l. annat etymologiskt sammanhängande språkmaterial; förr äv. om växling i uttalet av ett ljud(tecken). 2SAH 1: 117 (1801). Den etymologiska språkforskningens grundlagar eller lagarne för ljudvexlingen. Richert Ljudlag. 8 (1863). Noreen VS 3: 9 (1905). —
-ÖPPNING.
2) om ljudhål i fiollock; äv. om mynning av blåsinstrument. Hedlund Fiolsp. 8 (1899). Lurar med klockformiga ljudöppningar. Fatab. 1927, s. 31. —
C (†): LJUDE-STAV, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content