LOGISK lå4gisk, i Sveal. äv. -jisk (lójissk Dalin), adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr t. logisch, eng. logic, adj., fr. logique, adj., lat. logicus, adj.; efter gr. λογικός, som gäller talet l. förnuftet, till λόγος, ord, tal, (be)räkning, förhållande, överläggning, förnuft, till λέγειν, samla, tala, föreläsa, tänka; jfr LEGEND, LEKTOR, LEXIKON, -LOG, LOGARITM, -LOGI, LOGIK, LOGISTIK, LOGOGRYF, LOGOMAKI m. fl.]
som hänför sig till l. gäller l. tillhör tänkandet l. dess innehåll (särsk. sådant det utgör föremål för logiken); som hänför sig till osv. logiken l. tänkandets former o. lagar l. det formellt riktiga tänkandet; som hänför sig osv. till argumentering o. bevisning, dialektisk; som överensstämmer med l. uppfyller logikens krav (på motsägelselöshet, sammanhang, konsekvens o. d.), stringent, bindande; som utmärker sig för l. åsyftar klarhet o. reda. Logiska kategorier, grundsatser, regler, uppställda i logiken. Logiska abstraktioner, problem, undersökningar. I logiskt avseende. Logiska fel, misstag, snaror. Logiskt sammanhängande kunskap. Logisk skärpa, evidens, visshet, konsekvens, följdriktighet. En logiskt bindande bevisföring. Den logiska sidan av språket. Logisk betoning, betoning av det ur tankesynpunkt viktiga. Uttrycka sig logiskt. En strängt logisk framställning. Molander Förn. 59 (1762). Ett utmärkt anförande fullt af höga tankar, logisk skärpa och dialektisk finhet. De Geer Minn. 2: 12 (1892). För .. (Fröding) voro inte problemen logiska tankeexperiment att spinna ut i sina yttersta konsekvenser. Hellström Malmros 157 (1931). — jfr O-LOGISK. — särsk. om person, förmåga o. d.: som utmärker sig för logiskt (formellt riktigt) tänkande; stundom i nedsättande mening, med tanke på pedanteri. Att .. (Cartesius) .. var ett mera mathematiskt och logiskt, än i egentligaste mening philosophiskt hufvud, nödgas vi påstå. Atterbom PhilH 513 (1835). SvD(B) 1940, nr 153, s. 6.
Avledn.: LOGISKHET, r. l. f. Björkman (1889).
