[fsv. lova, prisa, berömma, motsv. likbetydande d. love, isl. lofa, fsax. loƀōn, fht. lobōn, t. loben; eg. samma ord som LOVA, v.2; jfr LOV, sbst.5]
(numera föga br.; se dock slutet) berömma, prisa. Wee idher thå alla menniskior loffua idher. Luk. 6: 26(NT 1526). Halffue gerningen skal man huarken lofua eller lasta. SvOrds. A 8 a(1604). Dän mädh Dygder är begåfwad / Blifwer vthaff alla lofwad. Skogekär Bärgbo Wijs. 11: 8(c. 1635). Välkommen, vise / Valhallaarfving: / Länge lär Norden / lofva ditt namn. Tegnér (WB) 5: 140(1821). Heidenstam Vallf. 138(1888). — jfr HÖGT-LOVAD, p. adj.— särsk. (i sht i religiöst spr., fullt br.) i fråga om (hänfört, tacksamt) prisande av Gud; ofta i uttr. Gud l. Herren l. himmelen vare lovad, förr äv. Gud vare l. varde dess lovad, vare lovad för detta. Om minnatztijdh woro Paulus och Silas j theres böner och loffuadhe gudh. Apg. 16: 25(NT 1526). Men gudh bätret sådana frij marknat haffuer stådt alt for lenge, wore nw tijdh at lysa honom aff som nw fast begynnar skee genom gudz ordh, gudh tess lofuat warde. OPetri Clost. D 3 a(1528). Loffua Herran mijn siäl. Psalt. 103: 1(Bib. 1541). Jag är skyldig att tacka och lofva, lyda och tjena honom (dvs. Gud). Kat. 1878, nr 110.jfr (†): Gudi sse loffwath ath (osv.). G1R 1: 120(1523).
SAOB
