[trol. till LULLA, v.1 1, o. eg. avseende barnets mer l. mindre ostadiga jämviktsläge (”vaggande”) vid försök att stå (l. sitta upprätt) utan stöd]
(vard.) i uttr. stå (stundom sitta) lull, eg. om barn: stå (l. sitta upprätt) utan stöd, stå för sig själv; äv. bildl. l. oeg. l. i utvidgad anv. SvLitTidn. 1816, sp. 416. Wester Reymont Bönd. 1: 267(1920: satt lull). Ett fult hus, högt och smalt och rangligt, så att det knappt kan stå lull. Carlsson Dagsv. 113(1927).
