1) ss. uttr. för (urspr. o. eg. barns) förundran l. förtjusning vid åsynen av ngt som lyser i ögonen l. av ngt vackert o. d.; förr äv. i adjektivisk anv. för att beteckna ngt ss. lysande l. grant; oftast fördubblat lull lull (stundom med hopskrivning l. bindestreck). Ach! Ach! tocken stjerna, lull! Bellman (BellmS) 2: 10(1769, 1791). Än bouqvetten, aj helt lull! / Hur den skiner klar som solen, / Som det röda guld! Runeberg (SVS) 2: 37(c. 1825). Vid stortingets öppnande kommer man att få se makternas representanter i diplomatlogen. .. Lull lull! VL 1905, nr 254 B, s. 2 (ironiskt).
2) (numera föga br.) ss. uttr. för förtjusning över ngt välsmakande; förr äv. i adjektivisk anv. för att beteckna ngt ss. mycket välsmakande l. delikat; nästan bl. fördubblat lull lull (äv. med hopskrivning l. bindestreck). Engelsk miölk. Lull lull ängla-miölk. Valleria Hush. 14(c. 1710). Vem talar om att snatta äpplen? Nä, spisa små prinsessor, lull-lull. Sv(D) 6/2 1927, Bil. s. 4.
