LURIFAX lɯ3ri~fak2s l. 40~1, m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(lurifas c. 1730. lurifax (-faks) 1703 osv.)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. lurifas, lurifaks; sannol. under inflytande av LURA, v.2, lånat av nt. lurfix, person som står på lur, spion; jfr holl. loerefas, lorenfas, leurefas; ordets senare led av ovisst urspr., möjl. en skämtsamt latiniserande bildning efter lat. artifex, konstnär]
(vard.) person som bedrager l. narrar andra, bedragare, filur, luver, skälm, skojare; ofta med försvagad bet. H:r Lurifax. Carl XII Bref 300(1703; till Stenbock). Ni är en liten lurifax, kusin .. men ni får ändå inte veta något mer! Hedberg Sardou 118(1866). GHT 1936, nr 63, s. 11.
Avledn. (vard., mindre br.): LURIFAXERI, n. bedrägeri, skoj, skälmstycke. HSH 9: 106(c. 1800). Östergren(1932). —
