SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1941  
LURIFAX 3ri~fak2s l. 40~1, m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(lurifas c. 1730. lurifax (-faks) 1703 osv.)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. lurifas, lurifaks; sannol. under inflytande av LURA, v.2, lånat av nt. lurfix, person som står på lur, spion; jfr holl. loerefas, lorenfas, leurefas; ordets senare led av ovisst urspr., möjl. en skämtsamt latiniserande bildning efter lat. artifex, konstnär]
(vard.) person som bedrager l. narrar andra, bedragare, filur, luver, skälm, skojare; ofta med försvagad bet. H:r Lurifax. Carl XII Bref 300 (1703; till Stenbock). Ni är en liten lurifax, kusin .. men ni får ändå inte veta något mer! Hedberg Sardou 118 (1866). GHT 1936, nr 63, s. 11.
Avledn. (vard., mindre br.): LURIFAXERI, n. bedrägeri, skoj, skälmstycke. HSH 9: 106 (c. 1800). Östergren (1932).
LURIFAXIG, adj. bedräglig. Topelius 24: 218 (1857). Tamm AvlÄndAdj. 34 (1899).
Spoiler title
Spoiler content