LUSTRIN lustri4n, r. l. m. (JournLTh. 1811, s. 396, osv.) ((†) n. Dalin(1853)); best. (ss. r. l. m.) -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. (i bet.: olika slag av lustrin) -er.
Ordformer
(lustrin(e) 1758 osv. lüstriner, pl. 1851. lystrin 1873)
Etymologi
[liksom t. lustrin, eng. lustrine, av fr. lustrine, av it. lustrino, till it. lustro (se LYSTER, sbst.). — Jfr LYSTRING, sbst.3]
(numera bl. i fackspr.) glansigt, vanl. mönstrat sidentyg (taft), glanstaft; äv. om liknande ylletyg; stundom äv. om atlasvävt tyg. SvMerc. 3: 1147(1758). Kjellin(1927).
