SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1941  
LUTERA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[fsv. lutera; jfr t. lutieren, fr. luter; av lat. lutare, översmeta, till lutum, fuktig jord, lera]
(†) med avs. på degel l. destillationsapparat o. d.: täta l. hopfoga medelst kitt l. dyl. En stor wähl luterat Sten retort. HdlCollMed. 30/3 1701. Odenius 2Celsus 665 (1906). Cannelin (1921). — särsk.
a) gm ”lutering” fästa (ett kärl o. d.) vid ett annat, fastkitta. En digel, med derpå luterad täckdigel. VetAH 1743, s. 89. Berzelius ÅrsbVetA 1828, s. 92.
b) ss. vbalsbst. -ing, konkret: fog av kitt o. d. mellan olika delar av kemiska utensilier. VetAH 1741, s. 51. Berzelius ÅrsbVetA 1838, s. 246.
Spoiler title
Spoiler content