LYCKÖNSKAN lyk3~ön2skan, stundom lykön4skan, r. l. f.; i best. anv. utan slutart.
Ordformer
(lyck- 1612 osv. lycke- 1593—1610)
Etymologi
[jfr d. lykønske, ävensom t. glückwunsch; vbalsbst. till LYCKÖNSKA]
= LYCKÖNSKNING 1. Sända l. framföra sin lyckönskan; förr äv. i sådana uttr. som göra en lyckönskan till ngn, avlägga sin underdåniga lyckönskan, förklara l. betyga sin lyckönskan (mot ngn); förr äv. (särsk. ss. ingress i brev) i uttr. all god välfärds lyckönskan o. d. RA I. 3: 172(1593). RARP 2: 4(1633: giorde). Näst min underdånighe och ödmiuke helsan, medh all godh välmåghos flijtighe lyckönskan. OxBr. 12: 275(1643). Schönberg Bref 2: 301(1778: aflade). At emot Eder få förklara min lyckönskan. RiksdT 1786, s. 18. Inför Konungen må (vart stånd för sig) nedlägga Ståndens vördnad och lyckönskan. RO 1810, § 25. Lådmästaren .. riktar en kort lyckönskan till dem (dvs. de nya gesällerna). Ambrosiani SvSkråämb. 9(1920).
Ssg (†): LYCKÖNSKANS-SKÅL. lyckönskningsskål. Lucidor (SVS) 217(1672; i rubrik).
