LYFTING lyf3tiŋ2, sbst.1, äv. LYFTNING lyf3t-niŋ2, sbst.1, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(-ing 1664 osv. -ning 1905—1913)
Etymologi
[fsv. lyptinger, motsv. isl. lypting, f.; jfr d. løfting, äv. lyfting, lyftning, løftning; avledn. av fsv. lypta (se LYFTA, v.1). I nysv. upptaget från isl.]
upphöjt hyttdäck i bakstammen på ett fornnordiskt långskepp (där skeppets befälhavare hade sin plats). I Lyftingen på itt skep stod en stor och ansenlig man. Verelius Gothr. 126 (1664). Hornborg Segelsjöf. 119 (1923).
SAOB
