SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1941  
LYTA, v., -er, lytte, lytt, lytt.
Etymologi
[fsv. lyta, motsv. d. lyde, nor. lyte, isl. lýta; avledn. av ett i det fsv. mansnamnet Liuter uppträdande fsv. liuter, vanställd, ful, motsv. sv. dial. ljut, ljot, nor. ljot, isl. liótr (jfr got. liuts, hycklande, falsk) o. vbaladj. till LUTA, v.3, eg.: lutande, sned, vrång. — Jfr LYTE, LYTT, adj.2]
(†)
1) göra (ngn) vanskaplig l. lytt, vanställa, deformera; äv. med saksubj.; äv. refl.; äv. bildl.: skada, vanära, befläcka. Forsius Fosz 131 (1621). WerldzlFåfSpeg. 5 (c. 1685; refl.). Om wanart sinnet lyter. Brenner Dikt. 1: 205 (1697, 1713). Att Edman .. med en i handen hafvande upknäpt knif hötat honom sägande, iag tör lyta tig. VDAkt. 1737, nr 254. Benbrottet kommer att lyta honom för all hans tid. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Hvad fordom skönt var, för vårt öga lyttes. LBÄ 42—43: 135 (1800).
2) tadla, belacka, tala illa om (ngn); jfr LYTE 2 slutet. Swedberg Gr. Förrspr. 30 (1722). Dalin Vitt. 4: 19 (c. 1730).
Spoiler title
Spoiler content