som har ngt lyte (se d. o. 1); numera nästan bl. om person vars hållnings- l. rörelseorgan helt l. delvis äro oförmögna att fungera normalt, ofärdig, vanför, oför; förr äv. i vidsträcktare anv. (se a); äv. om kroppsdel (lem). En oxa eller fåår som oskickeligha eller lyytta lemmar haffuer. 3Mos. 22: 23(Bib. 1541). (Han) drabbadhe honom i footen, så at han theraf blef ofärdigh och lytt så länge han lefde. LPetri Kr. 17(1559). Nu kan så illa åtbäras, at man, eller hustru .. slå hvar annan blå eller blodiga, lama eller lytta. GB 14: 3(Lag 1734). Arbetsskolan för lytta och vanföra. VL 1892, nr 297, s. 2.Procopé Stjärn. 64(1913). jfr LAM-,LEMMA-,O-,VAN-LYTTm. fl. — särsk.
a) (†) i vidsträcktare anv., om person som helt l. delvis förlorat förmågan att använda ngt sinne (t. ex. syn l. hörsel), som fått ngt fel på ett inre organ o. dyl. l. som på ett l. annat sätt blivit vanställd. (Hintze) Som står lytter til öghat sitt. Forsius Fosz 145(1621; om vildkatten som mist ena ögat). (Han har) slagit honom wedh örat, så at han nu är lydt, och ther medh icke höra kan. ConsAcAboP 1: 63(1642). De som til Lungen äro lytte. Hiärne Underr. 45(1702). Adlerbeth FörslSAOB(1798).
b) (†) om föremål: felaktig; trasig. De penningar (må) icke uthgifwas, som antingen söndrige, stygge och lytte äro. Stiernman Com. 3: 254(1664). Ibland utsökas de lytta haglen med en liten korntång. Almroth Karmarsch 150(1838).
c) bildl. Vackra kroppar och lytta Siälar. Mörk Ad. 1: 131(1743). Skärvorna av några fat och lytta byttor och krus. Kihlman 2Skälmrom. 200(1923). särsk. (†) anslutande sig till a. Lytt vppå sitt Förstånd eller Måål. Schroderus Os. 1: 740(1635).
Ssg: LYTT-SLÅ, v. (i vitter stil) slå (ngn) så att han blir lytt. Levertin Diktare 30(1898).
SAOB
