LÅNGA, v.2, äv. LÅNGAS, v. dep.; pr. ind. sg. -as.
Etymologi
[fsv. langa, sv. dial. långa, långas; jfr isl. langa; avledn. av LÅNG.— Jfr LÄNGAS]
(†) längta (efter l. till ngt); äv. opers. med indirekt personobj. SvForns. 2: 133. Honom böriade longa. Ps. 1536, s. 24. Migh tÿchte min sÿnder schulle migh förgåås / så långas migh efter henne. Visb. 2: 75(c. 1600). Sedan begynte hwar till sitt att långe. Carl IX Rimchr. 86(c. 1600). Schultze Ordb. 2651(c. 1755). — jfr EFTERLÅNGA.
