LÅRING lå3riŋ2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
sjöt. aktersta delen av fartygssida, där denna övergår i aktern; särsk., på (större) segelfartyg: den del av skeppssidan som är emellan mesanmasten o. aktern; jfr LÅR, sbst.2 2 c; äv. i uttr. på (ena) låringen resp. på styrbords l. babords låring, i fråga om vindriktning l. läget av föremål utombords: i riktning av endera låringen resp. av styrbords l. babords låring (midt emellan rätt akterut o. tvärsut). Rajalin Skiepzb. 50 (1730). Skeppet .. blifver en sämre seglare, .. om det har fylliga Låringar. Chapman Skeppsb. 68 (1775). (Vi) hade .. en liten vältacklad bark på ena låringen. Bergdahl Antip. 31 (1906). (Fartyget) seglade .. med vinden in över styrbords låring. Hornborg Segelsjöf. 408 (1923). — jfr BABORDS-, STYRBORDS-LÅRING.
Ssgr (sjöt.): A (tillf.): LÅRING-VIND, se B.
B: LÅRINGS-BÅT. skeppsbåt (livbåt) som hänger utombords (i dävertar) över låringen. Platen Glascock 1: 55 (1836). —
-DÄVERT. —
-SJÖ. våg(rörelse) i riktning mot ena låringen. 2NF (1912). —
-VIND, r. l. m. (låring- 1887. lårings- 1887 osv.) vind i riktning in mot ena låringen. Segla för låringsvind. Konow (1887). —
-VIS, adv. på (ena) låringen. Låringsvis om styrbord l. babord. När skeppet fallit, att vinden kommer låringsvis. Roswall Skeppsm. 1: 113 (1803).
SAOB
