publicerad: 1941
LÅTSA lot3sa2, vard. äv. LÅSSA los3a2, v. -ade (CGripenhielm Vitt. 304 (c. 1690: lossar, pr. sg.), Dalin Arg. 1: 207 (1754: lossade, ipf.) osv.). (låds- 1848. låss- (loss-) c. 1690 osv. låts- (lo-, -tz-) 1716 osv.);
l. LÅTSAS lot3sas2, vard. äv. LÅSSAS los3as2, v. dep. -ades (Moræus Schonæus 405 (c. 1685: Låtsas, pr. pl.), Solnedg. 2: 333 (1846: låtsades, ipf.) osv.) (låss- (loss-) c. 1750 osv. låts- c. 1685 osv.);
äv. (numera bl. vard. i vissa trakter, i sht i Finl.) LÅSS los4, v. dep. låss los4, låddes lod3es2, låtts lot4s; äv. (i Finl.) LÅDDAS, v. dep. låddes, låddats; förr äv. LÅTAS l. LÄTAS, v. dep. (inf. o. pr. pl. lat(h)as (-es) OPetri 2Post. 130 b (1530), L. Paulinus Gothus ThesCat. 48 (1631); låd(h)as (lo-) Forsius Fosz 517 (1621), Meurman (1846); låddas Schroderus Dict. 267 (c. 1635), Bergroth FinlSv. 91 (1917); lådz Swedenborg RebNat. 1: 298 (1720), Tessin Skr. 15 (1757); lås RP 10: 518 (1644), Österling Ter. 2: 149 (1700); låss Lucidor (SVS) 221 (1672) osv.; låt(h)as (lo-, -es) OPetri Sacr. 11 b (1528), Lundell (1893); låts (-tz) Gallius AÅkesson C 1 b (1643), LoW (1911; under låss); låttas Bullernæsius Lögn. 157 (1619), AOxenstierna 2: 557 (1622); lätas OPetri MenFall F 7 a (1526), Möller (1745, 1755). — pr. sg. latz Rondeletius 77 (1614); låd(h)es Forsius Fosz 401 (1621), Rålamb Resa 77 (1658, 1679); låds (-dz) G1R 24: 551 (1553), BtVLand 5: 211 (1764); låss (lo-) Visb. 1: 69 (1573) osv.; låtas IErici Colerus 1: 365 (c. 1645); låt(h)es OPetri 2Post. 58 b (1530), RP 6: 346 (1636); låts (lo-, -tz) FörsprSalB (Bib. 1541), Risberg Vallmo 79 (1906); låtts Dahlstierna (SVS) 221 (c. 1696), Osbeck Lah. 88 (1796). — ipf. sg. lets (-tz) LPetri Kr. 15 (1559), Svart G1 148 (1561), BtSödKultH 12: 17 (1592); lettz Svart G1 148 (1561); lotz HH 20: 105 (c. 1580), Landsm. XI. 1: 93 (1702); låddes (lo-) Schroderus Sleid. 180 (1610) osv.; lådds´ Kolmodinus Gen. B 1 a (1659); låd(h)es Forsius Fosz 220 (1621), HFinlÖ 450 (1730); lådz Forsius Fosz 516 (1621); låts (-tz) Schroderus Os. 2: 652 (1635), VDAkt. 1787, nr 307; låttes RP 8: 175 (1640); låttz RA I. 2: 276 (1569); lä(ä)ts (-tz) OPetri MenFall M 7 a (1526), Ullenius Ro § 392 (1730); lätts (-ttz) RA I. 2: 276 (1569), VDAkt. 1666, nr 149. — ipf. pl. lothos Brahe Kr. 43 (c. 1585); låddes Tegel E14 265 (1612) osv.; låts Peringskiöld Hkr. 1: 380 (1697); låttades Brahe Kr. 39 (c. 1585); låttes AOxenstierna 2: 347 (1619); lätos (-es) OPetri MenFall M 7 b (1526), LPetri Kyrkiost. 32 a (1566); lättedes Brahe Kr. 39 (c. 1585); lättes Svart G1 167 (1561), Brahe Kr. 9 (c. 1585). — sup. låddats FoU 15: 59 (1902); låts (-tz) Schroderus Liv. 90 (1626), WoJ (1891); låtts Linné Diet. 2: 234 (c. 1750) osv.).
Etymologi
[fsv. latas; formen låtas (med starka böjningsformer) är en reflexiv form (dep.) av LÅTA; formerna låtsa o. låss äro nybildningar till låts, pr. sg. av låtas; låddas är en nybildning till låddes, ipf., bildad (i analogi med brås : bråddes o. d.) till låss (uppkommen av låts gm assimilation av ts till ss)]
1) gm sitt uppträdande (handlingar, åtbörder, minspel, yttranden o. d.) söka framkalla ett intryck som icke är överensstämmande med värkliga förhållandet.
a) styrande komparativ sats, inledd av som (om), förr äv. såsom l. lik(a)som (om), l. att-sats l. inf. (oftast utan inf.-märket att) med samma (logiska) subj. som låtsa (stundom med satsen l. inf. underförstådd): uppträda l. bete sig l. ställa sig (som om man vore sådan l. sådan l. gjorde så l. så o. d.), gm sitt uppträdande l. beteende söka få ngn att tro (att man är sådan l. sådan osv.), ge sig sken l. utseende av (att vara sådan l. sådan osv.), låta påskina, föregiva, förebära. OPetri MenFall F 7 a (1526). Ville han gerna att then ofreden skulle vara emellan Danmarch och Sverie, än dochk han lätts, att han thett icke ville. RA I. 2: 276 (1600). Ästu så ondh som tu låtz? Balck Es. 76 (1603). Leijonet .. låddes wara siukt. Schroderus Sleid. 180 (1610). Jag lossade ej höra det. Kellgren (SVS) 6: 265 (1790). Mamma stickade, jag låtsades sy och Alfred läste högt ur Törneros bref. AGeijer (1846) i Solnedg. 2: 333. Låtsa som du vore min far och förhör mig öfver mitt lefverne. Hagberg Shaksp. 3: 174 (1848). (En hund rör) aldrig en menniska, som sofver eller låtsar sofva. Berlin Lsb. 56 (1852). Hon (tänkte) låtsa, som om hon glömt hela saken. De Geer Minn. 1: 124 (1892). (Prästen till den döende regenten:) Du har låtsats att vara allt det, som du inte var. Heidenstam Dag. 231 (1905, 1909). — särsk.
α) i uttr. låtsa l. (bl. ngn gg) låtsas sig vara l. göra ngt. Han låtsade sig vara sjuk. Luk. 20: 20 (öv. 1853). Konungen stillade .. oron i öfriga landsorter, men låtsade sig ej fråga efter Dalkarlarne. Odhner Lb. 134 (1869). Vid tredje omgången (av kringbjudandet av brännvin) låtsades sig en och annan (av gästerna) .. vara något nödbedd. Moberg Rask. 65 (1927).
β) (mera tillf.) med underförstådd inf. (vara), i uttr. låtsas l. låtsa sig (förr äv. låtsa) ngt, ge sig sken av att vara ngt. CFDahlgren 2: 5 (1837). De .. låtsade likgiltiga. Tavaststjerna Tärnbg 14 (1894). En kvinnas bästa trumf (är) att .. låtsa sig starkare än hon är. Wägner Norrt. 60 (1908). Ett djur, som låtsas dött för att undvika en fara. Siwertz Sel. 2: 185 (1920).
γ) (ngt vard.) med konstruktionsväxling varigm negering l. inskränkning, som eg. hör till den styrda satsen resp. inf., föres till låtsa; i uttr. icke låtsa vara l. göra ngt l. att man är l. gör ngt o. d., ge sig sken av att icke vara l. göra ngt; icke visa l. låta märka att man är l. gör ngt. Jag tror det är bäst at intet lodas förstå sådant. Bark Bref 1: 6 (1702). Några sade rent ut, fast de icke låddes skryta, at de på sina fingrar förstodo den dyra hemligheten, at upsätta Mössor. Dalin Arg. 1: 133 (1733, 1754). Utan att låtsas märka hans trumpenhet satte de sig kring bordet. Heidenstam Alienus 1: 137 (1892).
b) styrande sats l. inf. som har annat (logiskt) subj. än låtsa: i syfte att lura ngn, att dölja värkliga förhållandet l. sin reaktion inför viss händelse o. d. uppträda l. bete sig l. ställa sig l. yttra sig (som om ngt vore så l. så o. d.), gm sitt uppträdande l. beteende söka få ngn att tro (att ngt är så l. så o. d.). VDAkt. 1666, nr 149. När wij begynte köra upföre berget, låszade procaccien och vetturino som hästen wore siuk blefwen. SvBrIt. 1: 32 (c. 1700). Visst vore det bekvämare och angenämare att låtsa, såsom om det usla och omogna ej funnes till. Wirsén Krit. 310 (1887, 1901). Hon låddes helst att de inte var släkt. Hufvudstadsbl(A) 1934, nr 346, s. 16. — särsk.
α) (vard.) i uttr. låtsa(s) som det rägnade l. rägnar, uppträda som om ingenting händt l. som om en viss händelse o. d. icke komme en vid o. d., icke låta sig bekomma, icke låtsa om ngt. Hedenstierna Kaleid. 145 (1884). Grimberg VärldH 3: 192 (1928).
β) (vard.) elliptiskt, i uttr. låtsa(s) som ingenting, icke låtsa om ngt. Holmberg 2: 754 (1795). SDS 1900, nr 248, s. 1.
c) (i sht i vitter stil) med substantiviskt obj.: uppträda l. handla o. d. så att det ser ut som man hade (en egenskap) l. hyste (en känsla) l. utförde (en handling) o. d.; föregiva, förebära, hyckla. Det tros, att .. (hertig Karl) låtsade den ögonsjukdom, för hvars skull han lät sändebuden (från Sigismund) vänta i tre veckor. Fryxell Ber. 4: 213 (1830). Hon .. låtsade en viss undergifvenhet för min villja. Knorring Cous. 1: 115 (1834). Låtsas likgiltighet. PT 1903, nr 277 A, s. 3.
d) i p. pf. (jfr f β); dels om handling o. d.: blott skenbart utförd, fingerad o. d.; dels om egenskap, känsla o. d.: hycklad, ”spelad”; dels (mindre br.) om person: som utger sig för att vara ngt visst; äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.: falsk, oäkta; fingerad. Serenius (1734; under pretended). Alla sanna eller lossade mörksens apostlar. Kellgren (1789) i 2Saml. 8: 7. En låtsad tillgifvenhet. 2SAH 12: 251 (1827). Man gör låtsade anfall för att afleda fiendens uppmärksamhet. Sylvan Vial 1: 303 (1863). Ett låtsat missnöje. Nilsson FestdVard. 134 (1925).
e) abs.: ”spela”, förställa sig; stundom motsatt: göra ngt på allvar, värkligen göra ngt. At låtas, i stället för at bruka alfvar. Stagnell Banquer. 111 (1753). Hwem ska resa? (frågade fadern). — Vi. Min fästmö och jag. — Och hvarför det? — Asch, se så pappa — låtsa inte! Det veta ni alla. Tavaststjerna Marin 181 (1890). ”Om Jan .. (lät vaccinera sig) bara för att lugna barnet,” sa han, ”så kunde vi ju ha låtsats.” Lagerlöf Kejs. 28 (1914).
f) ss. ett tankeexperiment l. på lek l. skämt l. ss. förutsättning för en lek antaga, fingera; äv.: i lek uppträda som om man utövade en viss värksamhet, vore ngt visst o. d., leka. Topelius Läsn. 5: 210 (1880). Låt oss låtsa, att vi bo i skogen. Fröding Guit. 21 (1891). Hade hon inget kalas, så låtsade hon kalas med vatten. Beskow SvBarn 16 (1896). — särsk.
α) (†) allmännare: antaga. Ändoch monge lärare .. haffua jtt twiffwel om .. (Jakobs epistel) någhon tijdh scriffuin war aff S. Jacob, wilie wij doch ther om nw intit disputera, vtan låtas ath han henne scriffuit haffuer. OPetri Sacr. 11 b (1528).
β) i p. pf., om person: som (i lek, ceremoni o. d.) föreställer ngt visst l. spelar en viss roll o. d. I Frankrike uppträda låtsade brudpar vid årseldarna. 2VittAH 35: 62 (1927).
g) (vard.) i uttr. skola låtsa(s) vara ngt, skola gälla för att vara ngt l. hetas vara ngt l. föreställa ngt. The som trogne skole låtes ware. G1R 15: 423 (1543). Fast än han skall låss vara min Cousin, har jag aldrig sedt honom. Gyllenborg Sprätth. 27 (1737). Det skall väl låtsas vara qvickt, allt detta, men hr Levertin är ej till sin natur qvick. PT 1904, nr 12 A, s. 3. Den ska låtsas vara bildad och lärd! Koch Arb. 232 (1912).
h) (†) i uttr. låtsa(s) vara l. göra ngt, övergående i bet.: säga sig l. utge sig för att vara l. göra ngt o. d. OPetri Sal. A 4 b (1535). (Den tillfångatagne polacken) war en kloker .. Karl, then som loddes wetta, huru aff begynnelsen war medh the Pålers infall in i Ryszland tilgångit. Widekindi KrijgH 104 (1671). (Hervor) kom till Kong Gudmund på Gläsiswall, och kallade hon sig äntå Herwarder, och lätz wara en kempe. Verelius Herv. 96 (1672). När tu seer på Jesu Christi Lefwerne, så kan tu intet annat än blyas, at tu så länge hafwer låtz wandra på Gudz Wägh. Preutz Kempis 123 (1675). — särsk. i uttr. låtsa(s) vilja göra ngt, göra min av att vilja göra ngt; förklara sig beredd att göra ngt o. d. Efter som hwar och een wore wäldigh till och hade medhållet, så lätz han (: likawist:) som med en arfsrätt [thet] (dvs. riket) behålla willja. KyrkohÅ 1931, s. 221 (1540). Somblige (drinkare) .. säja sig hafwa en mächta Kunskap om åtskillige slags Verser, och låtas genast willja wijsat. Fernander Theatr. 24 (1695).
2) (†) styrande sats l. inf.: anse sig, inbilla sig, tro (sig); tycka, anse, mena. Her Rolff .. hade alle sina rikedomar hem till hans, och therutöffver är han så doll och riick, ath han lådz neppelig nogon vara sin liick (dvs. like). G1R 24: 551 (1553). Sådana hyklare .., som låttas medh sitt fördömliga hyklerij kunna wända thet onda til goda. Bullernæsius Lögn. 157 (1619). Guld, Däjlighet och Dygd stå mången än til bådz, / Som i sit frieri försicktig wara lådz; / Men tiden wisar ut, at han dem orät kände. Brenner Dikt. 1: 62 (1700, 1713). Därs. 257 (1713).
3) (†) styrande inf. (stundom inf. jämte reflexivum som syftar tillbaka på subj. till låtsa): låta (sig); stundom med avbleknad bet., väsentligen bl. angivande inträdandet av det styrda verbets handling; jfr LÅTA I 18, 19 (d). (Fogdarna) ähre ähnn icke tileffventyrs så invertis till dygdenn, som the lothes utvertis skine för ögonenn. G1R 28: 221 (1558). Ter te bliffue tiltalade, låtes te sig therom inthet vårda. SynodA 2: 20 (1585). Tå the lybbesche hade fått her Suante thill sig, lättes the fengna honom wäll. Brahe Kr. 9 (c. 1585). Verelius 67 (1681).
Särsk. förb. (till 1): LÅTSA(S) OM10 4. (ngt vard.) i negerad l. därmed jämförlig sats.
1) (icke) låta ngn märka (ngt), (icke) visa (ngt); söka dölja l. förneka. En rusig låts ej om att han förtärt en droppe. CVAStrandberg 2: 207 (1865). Det är .. bäst, att ni inte låtsas om, att ni vet, hvad det är för sjukdom hon har. Lundquist Konstn. 87 (1890).
2) uppträda som om man (icke) märkte l. brydde sig om l. fäste sig vid (ngt), låtsa sig (icke) märka osv. (ngt); (icke) låta sig påvärkas av (ngt); (icke) taga notis om l. bry sig om l. fästa avseende vid (ngt). Det är remarquabelt, att Konung Carl XI aldrig lotsade om hela denna fordna affairen med hans farbroder. HSH 9: 142 (c. 1800). Han gick (på Björnsons soaré), men B. B. hälsade icke på honom och låtsade ej om honom. Nyblom Minn. 2—3: 288 (1904). I Folkets hus får således sägas ungefär hvad som helst utan att myndigheterna låtsas därom. VL 1905, nr 267, s. 4. (De farande gässen) hade redan farit förbi många kyrkbyar utan att klappa på en enda dörr. Små backstugor .. låtsade de inte heller om. Lagerlöf Holg. 1: 194 (1906). särsk. i uttr. låtsa(s) om ingenting l. intet, icke låtsa(s) om något l. någonting o. d., låtsa som om ingenting hade händt l. som om man ingenting visste om l. icke hade observerat en viss händelse o. dyl. l. som om en viss händelse icke komme en vid, icke låta märka ngt. (Anm. Huvudaccenten inom förb. vilar i uttr. låtsa(s) om ingenting l. intet vanl. på verbet). (K. XII) gömde i sitt hjerta hvad han fått veta; låtsade om intet, berömde Regeringen. HSH 7: 228 (c. 1800). Hvarken på söndagen eller måndagen låtsade patronen om någon ting, utan bara observerade Olle helt noga. Knorring Torp. 2: 124 (1843). Sakalaverna kände sig nog en smula besvikna, men låtsades om ingenting. Kaudern Mad. 273 (1913).
Ssgr (till 1; i allm. ngt vard.): A: LÅTS-FROMHET. (†) låtsad l. spelad l. hycklad fromhet. Lucidor (SVS) 271 (1672). —
(1 f) -KALAS. lek föreställande ett kalas (med låtsade gäster, låtsad måltid osv.). SvD(A) 1930, nr 104, s. 18. —
-KUND. person som utan avsikt att köpa ngt går in i en affär o. där uppträder som kund. SvD 7/10 1934, Söndagsbil. s. 8. —
(1 f) -LEK. (låts- 1941. låtsas- 1924 osv.) lek varvid de(n) lekande uppträda (uppträder) som om de (han) utövade en viss värksamhet, vore ngt visst o. d.; äv. bildl. Atterbom Walpole Jer. 48 (1924). —
-KYSS. kyss som bl. utföres för syns skull; låtsad l. spelad kyss; ”teaterkyss”. Östergren (1932). —
-LEK, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content