SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1941  
LÄCK läk4, n. (Rosenfeldt Tourville 101 (1698) osv.) ((†) r. l. m. TRudeen Vitt. 312 (1699), Lundell (1893)); best. (föga br.) -et (Roland Minn. 55 (c. 1748), VexiöBl. 1827, nr 46, s. 2); pl. =.
Ordformer
(förr äv. leck)
Etymologi
[jfr d. læk, r. l. n.; av nt. leck (t. leck) l. mnl. leck, holl. lek, eng. leak; vbalsbst. till germ. lekan (se LÄCKA, v.)]
förhållandet att det läcker l. att det förefinnes läcka l. läckor; läckage (se d. o. 1 b); äv. konkret: läcka; särsk. dels på vätske- l. gasbehållare, ämbar l. annat hölje o. d., dels sjöt. under vattenlinjen på fartyg. Ta(ga), stundom äv. få läck. Verelius 157 (1681). Huru man (på skeppet) skall stoppa ett Läck under Watnet. Rosenfeldt Tourville 101 (1698). I varmaste sommaren, tå båtarna ej brukas, måste .. (fiskaren) offta begiuta them med vatn, at the ej må gissna och taga läck. Broocman Hush. 1: 64 (1736). Om gashållaren eller rören blifva otäta — få läck (så osv.). Gerelius Gasupplysn. 20 (1825). Wrangel SvFlBok 393 (1898). — särsk.
a) (numera föga br.) otäthet i tak o. d.; takdropp. Det giör mig af hiertat ondt, att där skohle finnas läck uppå Kungzörs nya Kyrckja. Josephson Tessin 1: 107 (i handl. fr. 1696). Den sidan (av taket) som vetter mot gatan, h:ken han säger varit aldeles nedrött och orsakat läcket på vinden. Porthan BrCalonius 397 (1797). TT 1896, Byggn. s. 59.
b) i uttr. (utan l. fri från) läck och bräck, se BRÄCK 2.
c) (mera tillf.) mer l. mindre bildl. Spegel ÅPar. 24 (1711). Din slutsats Bror! har fått ett läck. Wadman Saml. 1: 56 (1830). Något måste man hitta på, då plånboken tagit läck. Carlén Skuggsp. 1: 399 (1861, 1865).
Ssg (jfr LÄCKA, sbst. ssgr): LÄCK-TAGEN, p. adj. (†) sjöt. om fartyg: som tagit läck. Ett ej långt ifrån bemälte läcktagne fartyg liggande krigsskepp. HT 1916, s. 283 (1779).
Spoiler title
Spoiler content