LÄGD läg4d, sbst., äv. LEJD läj4d, sbst.5, r. l. f. ((†) n. Brahe Kr. 38(c. 1585)); best. -en; pl. -er32; l. LÄGDA läg3da2, äv. LEJDA läj3da2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. LÄGDE, r. l. m. l. f. (OfferdalKArk. N II 1, s. 207(1779)) l. n. (QLm. 3: 7(1833)); pl. (möjl. eg. att hänföra till sg. lägd) -ar (NorrlS 1—6: 95(1798), Därs. 117(1802)).
[sv. dial. lägd, läjd; motsv. nor. lægd, isl. lǽgð, lågt läge, sänka i marken m. m.; avledn. av LÅG, adj.; jfr ä. d. leyd(e), ley(e), d. leje, gräsmark, sannol. av mnt. lēgede, lågt liggande plats, äng, till mnt. lēch, lēge (se LÄGERVALL)]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) lågt liggande (o. sank) mark, däld; lågt liggande äng l. åker; särsk.: igenlagd åker(teg) som bär gräs, (åker)linda, ”naturlig vall”. NorrlS 1—6: 288(1543). Hooborgh är .. een högh och brant Berg-Vdd, hafwer een legdt emellan sielfwa Landet och Berget. Månsson Siöb. 51(1644). Någon betesmark eller lägda. PH 6: 4804(1758). På de nyslagna lejdorna växer grässtubben åter ut frisk och grön som vid midsommar. Väring Frost. 7(1926).
Ssg: LÄGD-HÖ. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) erhållet från en lägd(a). LfF 1882, s. 12.
