SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1941  
LÅG 4g, adj.; komp. lägre 4gre (3Mos. 13: 20 (Bib. 1541) osv.), äv. (numera bl. ngn gg vard.; jfr anm. nedan) lågare (Hiärne Berghl. 443 (1687), Östergren (1932)) ((†) legere Gustaf II Adolf 94 (1622); läger HB 2: 96 (1574), Tiselius Vätter 1: 23 (1723)); superl. lägst 4gst (SvOrds. C 3 a (1604) osv.), äv. (numera bl. ngn gg vard.; jfr anm. nedan) lågast (Pfeif DeHabitu 122 (1713), Östergren (1932)). Anm. Gradförhöjningsformerna lågare, lågast angivas i vissa grammatiska o. lexikografiska arbeten förekomma i bet. 11, t. ex. Enberg SvSpr. 119 (1836; i bet. 11 a), LoW (1911). adv. -T.
Ordformer
(laag(h) 1521. loogh 1625. lå(å)g(h) 1538 osv.)
Etymologi
[fsv. lagher (komp. läghre), motsv. dan. o. nor. lav, nor. dial. laag, isl. lágr; jfr eng. low (lånat från nord. spr.); av ett germ. lēȝa-; jfr mnt. lēch, lēge, mht. læge, t. dial. lāg, lēg, lēge, av ett germ. lēȝia-; vbaladj. till LIGGA o. med urspr. bet.: liggande]
motsatt: hög.
1) som har (absolut l. relativt) liten utsträckning uppåt (i lodrät riktning), som icke sträcker sig långt uppåt över marken l. golvet o. dyl. l. (i fråga om bärg, terräng o. d.) över havsytan. En låg mur. Låga träd, buskar. Ther gården är lägst ther går man snarest öffuer. SvOrds. C 3 a (1604). (Byggnaderna) äre nu låga, nu högha, twå eller tre wåningar. Schroderus Comenius 523 (1639). Duyvelsberg .. är 30 fot lågare (än Taffelbärget). Thunberg Resa 1: 249 (1788). Låga stränder. Stiernstolpe Cuv. 21 (1821). (Rajgräset) vexer för lågt, att kunna gifva rik skörd för lien. QLm. 4: 49 (1833). (Vissa) låga trakter kallas marschland. Dahm GeogrElSkol. 66 (1865). Det låga staketet. Siwertz JoDr. 13 (1928). Promenadskor .. med låga klackar. SvD(A) 1933, nr 238, s. 6. — särsk.
a) om öppning, dörr, rum o. d.: som har litet avstånd från bottnen l. golvet till den övre kanten l. taket. Här är lågt till l. i taket. HB 2: 96 (1574). Han skal lutha som låga dörar haffuer. SvOrds. A 8 b (1604). Små och låga rum. LazarDepBet. 29/4 1762, s. B 3 a. LfF 1912, s. 253. (†) Munckeseller .., som .. ähre låge bygde. G1R 28: 517 (1558).
b) om vissa klädesplagg: som icke räcker långt upp (på benen l. halsen osv.). Klänningen är låg i halsen. Låga stövlar. Lågha skoor. TullbSthm 11/6 1543. Skiortter med låge krager. VgFmT I. 8—9: 89 (1554). Östergren (1932).
c) om vissa kroppsdelar (hos människa l. djur): som har ringa utsträckning l. längd (i riktning uppåt). Låg panna. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Hellström Malmros 12 (1931).
d) om djur, i sht förr äv. om person: kort (i riktning uppåt), kortväxt, lågväxt. En låg häst. SvOrds. C 6 b (1604). Then synes altid lång, som står bred widh en låg. Spegel TPar. 100 (1705). Till sin Växt voro .. (hellenerna) mera höga än låga. Palmblad Fornk. 1: 87 (1843).
e) i fråga om vattenstånd o. d.: som står under den normala l. vanliga nivån; stundom (med särskild tanke på vattenytans nivå) anslutande sig till 3; äv. om tidvatten. Lagerström Bunyan 1: 220 (1727; i bild). Roswall Skeppsm. 1: 216 (1803; om tidvatten). Vid lågt vatten promenerar man torrskodd tvärs över till skäret. TurÅ 1933, s. 129.
f) (†) om kvicksilverbarometer (med tanke på att kvicksilverpelaren faller vid lågt lufttryck): som står lågt (jfr 3), som visar lågt lufttryck (jfr 9). Barometern är låg. Adlerbeth FörslSAOB (1798).
2) som obetydligt (l. icke alls) skjuter fram från bakgrunden (oberoende av riktningen). När Presten seer at thet rwmet (där sårnaden finnes) är läghre än then andra hwdhen (dvs. bildar en fördjupning i huden). 3Mos. 13: 20 (Bib. 1541). — särsk. i fråga om reliefartad upphöjning: svagt upphöjd; i uttr. låg relief. Adler Meyer 270 (1894). Fornv. 1931, s. 273.
3) som icke är belägen l. försiggår o. d. (absolut l. relativt) högt uppe, belägen l. försiggående (tämligen) långt nere l. (tämligen) nära jordytan l. havet l. kusten o. d.; ofta ss. adv. Solen stod lågt. BtFinlH 4: 293 (1565). Alt förmycket lågdt liggia med Hufwudet, är .. een Orsaak ther till (dvs. till fluss). Lindh Huuszapot. 36 (1675). I samma hus bor (N. N.), två trappor lägre. Atterbom Minn. 541 (1818). (Håstads kyrka) har en ovanligt låg belägenhet. Brunius SkK 219 (1850). (Fåglarna) flögo rätt lågt över talltopparna. Rosenius SvFågl. 2: 3 (1921). — särsk.
a) (†) i uttr. på (den) låga marken, i den låga mullen o. d., långt nere på marken, djupt nere i mullen osv. Örnen aldrig bo på låga marken bygger. Kolmodin QvSp. 2: 327 (1750). Hagberg Shaksp. 9: 137 (1850; bildl.).
b) (numera mindre br.) jäg. i uttr. lågt sök, om jakthunds ”sök” med nosen nära marken (så att han rättar sig efter spåret). Hahr HbJäg. 41 (1865).
c) i uttr. betecknande en handling som utföres med mer l. mindre sänkt arm; äv., i fråga om vissa bollspel, i uttr. som beteckna att bollen icke kastas l. sparkas högt. LednHandterHugg. 1841, s. 31. Vid de låga afböjningarna (vid fäktning) skall spetsen vara riktad åt motståndarens höft. NF 5: 561 (1882). En ”låg boll”. Balck Idr. 1: 185 (1886).
d) (†) i fråga om fall, ss. adv.: djupt, långt ned; särsk. bildl. Kellgren (SVS) 2: 235 (1787). Senaten och Patricierne hade .. sjunkit lågt ner i magt och anseende. LBÄ 5—6: 121 (1797); jfr 8 d.
e) [efter motsv. anv. i eng.] språkv. i utvidgad anv., om vokal: som frambringas med sänkt tunga (med jämförelsevis vidt pass mellan tungan o. gommen). Landsm. 1: 84 (1879). Noreen VS 1: 390 (1905).
f) i vissa bildl. uttr. (jfr a, d). (Världens barn) betunga siälen (med det jordiska), så at hon icke kan .. uplyfta sig ifrån detta låga gruset. Nohrborg 660 (c. 1765). När vi ur det låga stoftet driste upplyfta en blick till den evige Förbarmaren. Wallin 2Pred. 3: 47 (1824).
4) i oeg. anv. av 3.
a) (i sht i fackspr.) belägen långt söderut. VetAH 1750, s. 157. Lägre Bottenhafvet. GHT 1895, nr 213, s. 3.
b) i fråga om plats, placering o. d.: icke långt uppe l. inne l. framme (i ett rum o. d.); dels med tanke på att sådan plats är mindre förnäm (jfr 8), dels (i sht förr) i fråga om placering (i skolsal o. d.) efter vederbörandes större l. mindre mått av kunskaper o. d. Sitta lägst i klassen. Vitter (gäst) / har ständigt lagets öra, hur lågt han sitter. Tegnér (WB) 5: 15 (1825). Ingen skuldlös främling hade dröjt / Så lågt vid dörren, som den komne dröjde. Runeberg 5: 101 (1857). Östergren (1932).
5) sjöt. i uttr. betecknande kurs l. läge långt från vindens riktning. SkepCommSkepzb. 1689. Roswall Skeppsm. 1: 106 (1803). Icke lägre! .. kommando till rorgängaren att ej falla af mera. Smith 246 (1917). Östergren (1932).
6) i fråga om ton, klang, röst o. d.
a) som ligger långt nere på tonskalan; grov; äv. i utvidgad anv., om not som betecknar låg ton; äv. om musikinstrument o. d.: som frambringar låga toner. En låg bas. Gå lågt, dels om melodi o. d.: innehålla låga toner, dels om sångare o. d.: (kunna) frambringa låga toner. VetAH 1748, s. 63. En låg octav. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Wennerberg 1: 219 (1881). Basarna taga melodien, som i djupet går till låga ess. OoB 1900, s. 14.
b) svag, föga hörbar, dämpad. Tala lågt. Med låg röst. En låg viskning. Lind (1749). Det blev till ett samtal, lågt å båda sidor. Hallström Händ. 65 (1927).
c) [med utgångspunkt i a] (numera knappast br.) språkv. i fråga om accent, dels: trycksvag, svagt betonad, dels, särsk. i uttr. låg ton l. accent, om grav accent, grav, tvåstavighetsaccent. Hof Skrifs. 130 (1753). Låg accent (gravis) (finnes) i (orden) gammal, kristen. Rydqvist SSL 2: 455 (1860). LoW Inl. 26 (1911).
7) (†) om färg: föga lysande, föga bjärt, matt, dämpad. Rödt kläde af låg färg. Nordberg C12 1: 834 (1740). Wallerius Min. 310 (1747).
8) i fråga om rang, värdighet, anseende, betydelse o. d.
a) i fråga om samhällsställning, rang o. d.: långt nere på rangskalan, icke tillhörande samhällets högre lager; som har ringa makt l. anseende; om person numera (utom i α) nästan bl. i komp. l. superl. Låg börd. Den lägre adeln. Then .. som i legre stadgha (dvs. ställning) er. RA I. 1: 496 (1546). Låge Ståndz Personer. FörordnChartSig. 1686, s. B 2 a. (Colbert) talade vänl. med hvar man ända til den lågaste. SvMerc. 1764, s. 900. Någre .. dagdrifvare af lägsta pöbeln. 2SAH 8: 93 (1816). De lägre klasserna. De Geer Minn. 1: 177 (1892). (†) Iagh kan lågh wara, iagh kan ock högh wara. Filipp. 4: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: Jag vet att finna mig i ringhet). — särsk.
α) i uttr. hög(a) och låg(a) o. d.; ofta substantiverat. G1R 1: 31 (1521). (Olyckan) drabbar så snart then höga, som then lågha. OPetri Kr. 29 (c. 1540). Konnungh vch stennder högre och legere. Gustaf II Adolf 94 (1622). Det ålåg polismästaren att svara för alla dessa personers säkerhet, högs såväl som lågs. Hellström Malmros 272 (1931). jfr (†): Alla hennes majestäts betiänter både aff högt och lågt. Ekeblad Bref 1: 165 (1652; rättat efter hskr.).
β) i fråga om steg på rangskalan o. d. inom ämbetsvärk, läroanstalt o. d.; särsk., i sht i komp. o. superl.: som innehar en ringare l. underordnad osv. ställning i förh. till andra; nedre resp. nederst(a). Präste- och Schole ståndz Personer, högre och lägre. FörordnRättegDomcap. 1687, § 15; jfr α. Propheternas söner .., hvilka synas hafva utgjort en lägre grad (inom profetsamfundet). Agardh ThSkr. 1: 15 (1842, 1855). För inträde i Elementarläroverks lägsta klass fordras (osv.). SFS 1859, nr 16, s. 10. Lägre befälsgrader. Tingsten o. Hasselrot 52 (1902). särsk. med anslutning till 9. Högre och lägre löntagare. RStBevillnBrölGjärd 27/3 1766, s. A 4 b. De lägre inkomsttagarna. Kuylenstierna Statsmaskin. 15 (1926).
γ) (†) i utvidgad anv., i uttr. lägre hand, om lägre stående person; närmande sig 11. Jag tror ingen af oss, som här sittie, skal tro dem, som sittie vidh styrelsen, uthan motte komma af lägre hand för privat interesse at sättia stånden tilsammans. RARP 9: 160 (1664). jfr: Gouverneur i Skåne-Land, / Tit Ert blotta Namn mig kallar, / At, hwad gunstigt I befaller, / Skiöta med min låga hand. Frese Echo Dedic. 5 (1715).
δ) (†) bildl., övergående i bet.: icke stolt l. högdragen, ödmjuk. Magnus Gabriel de la Gardie var .. hög i smått och låg i stort. HSH 7: 195 (c. 1800). särsk. i uttr. ligga lågt nere, bliva förödmjukad. Stadhen skal liggia lågt nedhre. Jes. 32: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: djupt skall staden bliva ödmjukad).
b) icke upphöjd över det jordiska, jordisk; svårt att skilja från 11. Den sit förnämsta mål har fäst vid detta låga, / Han säljer almänt väl för litet enskylt godt. Nordenflycht QT 1746—47, s. 97. Niobe är Petrarcas eget sörjande hjärta; Fusca är hans lägre, jordiska del. Wulff Petrarcab. 86 (1905).
c) i fråga om indelning: som ingår i ett större helt, underordnad; bl. i komp. o. superl. De .. lägre truppförbanden. TjReglArm. 1889, s. 17. — särsk. log. Ett lägre begrepp. Tuderus Kiesewetter Log. 28 (1806). Underterm .. (dvs.) i allmänhet den lägre inskränktare föreställningen (det Enskilda). Borelius Log. 40 (1863).
d) allmännare, i fråga om uppskattning, värdesättning o. d.
α) i uttr. som beteckna svag l. ringa uppskattning, ära, ynnest o. d. (Vi varnas) at wij icke skole sättia Christum för lågdt, lijka widh Englanar eller Helgonen. PErici Musæus 3: Y 2 a (1582). (Officerarna voro klädda) i mer än vanligt prunkande krigardrägt, på det att ej fienden skulle få för låga tankar om Svenskarnes fattigdom. Topelius Fält. 2: 86 (1856). Östergren (1932).
β) om anspråk l. krav: obetydlig. Kanske .. (somliga) personer .. ha tämligen låga fordringar på ”god läskunnighet”. Schück o. Lundahl Lb. 1: 29 (1901).
γ) om vitsord, betyg o. d.: betecknande svag förmåga l. svaga resp. begränsade kunskaper o. d. Han fick mycket lågt betyg. Landsm. XVIII. 10: 54 (1901). Lägre betygsgrader. SvTeolKv. 1936, s. 380.
δ) som står l. anses stå under andra l. annat; äv.: ringaktad. Det låga jordbrukareyrket. LBÄ 27—28: 150 (1799). De lägsta sysslor. Weste (1807). Nyttans lägre värf. Tegnér (WB) 9: 15 (1840). jfr (†): (Den nuvarande härskaren har försvagat de båda partierna) så at hwarken Spahierne eller Ianizarerne någon tijd hafwa warit så låge som the nu äre. Rålamb Resa 65 (1658, 1679); jfr 9.
9) om antal, summa, valör, storleksgrad o. d.: mindre än det vanliga, under medelmåttan, liten, ringa; om siffra l. nummer o. d.: som betecknar ett litet antal l. talvärde, långt nere i nummerföljden; om pris, anbud, avgift, fordran o. d.: som representerar ett litet belopp l. värde; om vikt: liten, lätt; ss. adv.: på l. till en nivå (i ett prisläge o. d.) som representerar ett obetydligt antal l. värde o. d. Sedlar av låg valör. Låg ränta. Det brunna var lågt försäkrat. Låga löner, skatter, tullar. Låg poäng. Lågt värde, låg taxa. Låga breddgrader (i fackspr.), betecknade med låg siffra o. belägna nära ekvatorn (jfr 4 a). HC11H 14: 236 (1693). Ett .. lågt och skiäligit pris. ResolStädBesvär 1766, § 30. Efter en låg uppskattning kunde det vara värdt tusen sestertier. Cavallin (1876). De lägst beskattade. De Geer Minn. 2: 248 (1892). Det lägsta födelsetalet i Europa. Jundell Barn. 1: 294 (1927). — särsk.
a) spelt. om spelkort: av låg valör; om färg o. d.: som vid poängberäkning har lågt värde. Låga kort. BeskrLombreSp. 12 (1745). UnderrBostSp. 8 (1803). De låga färgerna. Lundgren Koppel AuktBr. 25 (1923).
b) om spel (med kort l. tärning o. d.): som spelas med liten insats l. poäng. Topelius Dagb. 3: 58 (1837).
c) (i fackspr.) om tryck, fart, värmegrad o. d.: ringa, obetydlig; om puls: svag. Lågt blodtryck, ångtryck. Han höll för låg fart. Pulsen var .. låg. VetAH 1763, s. 232. Lågt barometerstånd. Klint (1906). En alltför låg temperatur. Salén Infekt. 197 (1933).
d) (†) om mynt: som har lågt värde. Samtiden 1873, s. 20.
e) kem. i komp., stundom superl., om oxid av metall: mindre resp. minst rik på syre. Berzelius Kemi 2: 42 (1822). Starck Kemi 13 (1931).
10) i fråga om utvecklingsgrad l. kvalitet o. d.: som representerar en mindre utvecklad ståndpunkt, som står under l. är mindre utvecklad än andra l. det vanliga, föga utvecklad; äv.: föga kultiverad. Knorring Torp. 1: 10 (1843). Undervisning och disciplin inom Karlstads gymnasium .. stod på 40-talet ganska lågt, troligen lägre än annorstädes. Ödman VårD 1: 48 (1884, 1887). Mänsklig kultur i dess lägre former. Nilsson FestdVard. 167 (1925). jfr (†): Afunnom icke andra folk det guld och det silfver, naturen så sparsamt skänkt oss, .. Nöjom oss med de lägre metaller, som blifvit vår lott. Rosenstein 1: 152 (1790); jfr 9. — särsk.
a) om djur l. växt: som befinner sig på ett mindre framskridet utvecklingsstadium, mindre utvecklad; i ä. tid möjl. anslutande sig till 8. Hos en del af de lägsta djuren finnes ingen annan tarmkanal än en magsäck. Sundevall Zool. 7 (1835). Vextrikets lägsta former. Agardh Vextsyst. 84 (1858). Westermarck Äkt. 9 (1893).
b) om kvalitet: mindre god. Grotenfelt Mejerih. 245 (1886).
c) om lärdom l. bildning, förr äv. förstånd: ringa. Salberg Gr. 9 (1696). Låg bildning. Schück MedeltKultH 30 (1907).
d) i fråga om undervisning, studier, vetenskap, examen o. d.: som icke ligger över det mera elementära planet, som innebär l. kräver bl. ett mindre mått av kunskaper; om läroanstalt: som meddelar dylik undervisning; bl. i komp. Lägre matematik. Lägre och högre Scholar. Swedberg Schibb. d 1 a (1716). Lägre geometrien. Lindelöf AnGeom. 1 (1864). Förslag till stadga angående lägre juridisk examen. FörslJurExam. 1891, s. 16. Lägre tekniska yrkesskolor. SFS 1911, Bih. nr 40, s. 5.
11) (i sht i högre stil) icke upphöjd över det vanliga l. vardagliga; icke ädel; jordbunden; trivial; simpel. En låg upfostran. Posten 1769, s. 561; jfr 10 c, d. Lågt är allt, / besmittadt allt som dväljes under stjernorna. Tegnér (WB) 5: 156 (1822). Det lågas makt i människan. Fröding Guit. 75 (1891). Wretlind Läk. 8: 1 (1900). jfr (†): (Utvärdshuset) Hagalund är ett lågt ställe. Almqvist Törnr. 3: 141 (1850); jfr 8. — särsk.
a) om sinne(lag), karaktär, tanke, känsla o. d.: icke upphöjd l. storsinnad l. ädel; vanl. med klandrande bibet.: nedrig, usel, förkastlig; om person: som har sådan egenskap. Loogh affundh. BtHforsH 1: 149 (1625). Små och låga egenskaper. Posten 1769, s. 559. Egennyttig och låg i hjertat. Thorild Bref 1: 92 (1783). Att af konungen önska eller äska belöning .., det anser jag vara lågt tänkt och mig ovärdigt. HT 1919, s. 30 (1789). Jag tror visst intet at han har en låg själ. Envallsson Frunt. 11 (1793). En låg otacksamhet. Lehnberg Pred. 3: 263 (c. 1800). Älska de goda, / utan att hata likväl den som är låg eller ond. Runeberg Dikt. 30 (1909).
b) om handlings(sätt) o. d.: icke ädel l. upphöjd, förkastlig, lumpen, usel, nedrig. Rosenstein 1: 98 (1787). En låg, ovärdig handling. Carlén Repr. 202 (1839). Gör intet lågt eller nesligt. Runeberg Dikt. 30 (1909).
c) i fråga om stilnivå: icke upphöjd l. ädel l. högstämd; enkel, vardaglig; i sht i komp., stundom superl.; utom i komp. (l. superl.) numera bl. med klandrande bibet. En låg stil. Swedberg Schibb. b 4 a (1716). Skilnaden emellan högre och lägre Skrifart. (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 33 (1775). Samma uttryck, som i det ena språket ej är oädelt, kan i det andra vara lågt och pöbelaktigt. Moberg Gr. 75 (1815). Noreen VS 1: 31 (1903). Den lägre slangen. BVT 1926, nr 17, s. 32. särsk. (†) i utvidgad anv., om författare som använder en lägre stilart. Kellgren 3: 241 (c. 1780). Huru långt .. (en författare) kan nedstiga till sinnliga bilder och föreställningar, utan att blifva låg och stötande. 2SAH 7: 316 (1815).
12) icke intensiv, icke stark l. kraftig; särsk.
a) (mindre br.) i uttr. låg diet, om undvikande av allt för kraftig föda m. m. Edholm Bant. 3 (1866). Tholander Ordl. (c. 1875).
b) landt. om djurs hull: icke kraftig, dålig. GHT 1895, nr 238 A, s. 3. SDS 1897, nr 526, s. 3.
Ssgr: A: (8 a) LÅG-ADEL. sammanfattande benämning på medlemmarna av obetitlade o. mindre framstående adliga släkter; motsatt: högadel. Fryxell Ber. 9: 82 (1841).
(8 a) -ADLIG. jfr -adel. IllSvH 5: 81 (1878).
(1, 3) -ALPIN. i sht växtgeogr. tillhörande l. kännetecknande för lägre alpina områden. SvNat. 1932, s. 160.
(3) -ANFALL~02. mil. flyganfall från låg höjd. SoldatinstrInf. 1938, s. 145.
(3) -BLAD. bot. om blad på växtens nedre delar l. vid basen av skotten, vanl. bestående av små bruna l. vita fjäll. NF 2: 646 (1877).
(8 a) -BOREN, p. adj. [fsv. laghborin] (i sht i högre stil) lågättad. Geijer MennH 301 (1842).
(1) -BYGGD, p. adj. som byggts till bl. ringa höjd.
a) (i högre stil) om byggnad o. d. Böttiger 2: 171 (1857; bildl.). TurÅ 1917, s. 187.
b) (föga br.) om fartyg. Serenius Kk 2 a (1734). Wingård Minn. 8: 55 (1848).
(1) -BÄRG. (mindre br.) geogr. lägre bärg (under omkr. 500 m. över havsytan). Svensén Jord. 345 (1886).
(8 a) -BÖRDIG. (numera föga br.) lågättad. Möller (1807). Schück AllmLittH 1: 147 (1919).
(9 c) -CENTRUM. (numera knappast br.) meteor. centrum med lågt lufttryck. Holmström Naturl. 1: 41 (1888).
(1) -FJÄLL. i sht geogr. om fjäll av relativt låg höjd; särsk. om fjäll som når över skogsvegetationen, men icke över snögränsen. BtRiksdP 1886, I. 1: nr 2, Utl. s. 5.
(9) -FREKVENS. fys. o. elektr. i fråga om elektrisk växelström: litet antal svängningar per sekund, låg frekvens (se d. o. 3). Ramsten o. Stenfelt (1917).
Ssgr (fys. o. elektr., särsk. radio.): lågfrekvens-förstärkare, r. apparat för lågfrekvensförstärkning. RadioAm. 1924, s. 29.
-förstärkning. förstärkning av den lågfrekventa elektriska strömmens svängningar. RadioAm. 1924, s. 29.
(9) -FREKVENT. fys. o. elektr. om växelström: som har låg frekvens (se d. o. 3). 2NF 33: 451 (1922).
(3) -GERMANSK, förr äv. -GERMANISK. (mindre br.) som har avseende på invånarna o. språket i norra Tyskland, lågtysk, plattysk; förr äv. med inbegrepp av holländare, angelsaxare m. fl. Samtiden 1872, s. 274. Vlamerna äro ett låggermaniskt folk, liksom skandinaver och anglosaxer. Därs. 1873, s. 401. Den låggermanska humorn i Kleists komedi. Böök 1Ess. 32 (1913).
(1 e) -GRUND, adj. (†) om vattensamling: icke djup, grund (se grund, adj.1 1); äv. om kust l. strand: vid vilken vattnet är grundt, långgrund. (Wismars) öpna och låggrunda redder. Loenbom Stenbock 3: 23 (1760). Hagberg Shaksp. 7: 130 (1849).
(1) -GRÄS. landt. gräs som växer lågt, lågvuxet gräs. MosskT 1889, s. 76.
(1) -HALSAD, p. adj.
1) som har kort hals, korthalsad. Quennerstedt IndSold. 43 (1887).
2) till 1 b, om klädesplagg, i sht klänning: som icke når högt upp vid l. omkring halsen; äv. i utvidgad anv., om person: iförd dylikt klädesplagg. SthmModeJ 1854, s. 46. PT 1898, nr 24 A, s. 2.
(1) -HALT, adj. om person: halt på grund av att det ena benet är ngt kortare än det andra. Schroderus Dict. 177 (c. 1635). Hjärne K12 169 (1902). särsk. (enst.) i överförd anv. En låghalt stol. Östergren (1932).
Avledn.: låghalthet, r. l. f.
(1) -HALTA. (numera knappast br.) jfr -halt. Jag påminner mig nu, att karlen litet låghaltade. Almqvist TreFr. 3: 82 (1843). Crusenstolpe Tess. 2: 61 (1847). Östergren (1932).
(8 a δ) -HJÄRTAD, p. adj. (†) = -sinnad 1. Thorild Gransk. 1784, 1: 51.
(1) -KANT. (i fackspr.) i uttr. på lågkant, vilande på den breda sidan, så att höjden blir mindre än bredden; motsatt: högkant. Juhlin-Dannfelt 111 (1886).
(1) -KLACKAD, p. adj. om skodon l., i utvidgad anv., om person; motsatt: högklackad. Polyfem I. 10: 1 (1810).
(10 b) -KLASSIG. (i fackspr.) av låg klass l. kvalitet. Lågklassig sandjord. TLandtm. 1897, s. 943.
(11 c) -KOMIK, r. komik av lägre slag. PT 1917, nr 289 A, s. 2.
(11 c) -KOMISK. jfr -komik. 2NF 4: 638 (1905).
(9, 12) -KONJUNKTUR. (period av) ekonomisk(t) stillastående l. tillbakagång (med låga l. fallande priser o. svag omsättning), dålig(a) tid(er); motsatt: högkonjunktur. SkogsvT 1910, s. 421.
(1) -KULLAD, p. adj. = -kullig, adj.1 Jensen Mickiewicz Tad. 262 (1898).
(1) -KULLIG, adj.1 om huvudbonad: försedd med låg kulle. Backman Dickens Pickw. 1: 192 (1871).
(1) -KULLIG, adj.2 om land o. d.: försedd med låga kullar. Hisinger Ant. 4: 31 (1828).
(1) -KULLRIG. särsk. om land o. d., = -kullig, adj.2 Hisinger Ant. 3: 85 (1823). TurÅ 1903, s. 179.
(8) -KYRKA. [efter eng. low church] teol. om den lågkyrkliga riktningen inom den engelska kyrkan; motsatt: högkyrka. Swedberg Lefw. 76 (1729). Engelsk högkyrka, lågkyrka, frikyrka. Holmquist (1916; boktitel).
Ssg: lågkyrko-man, m. teol. anhängare av den engelska lågkyrkan. NordT 1925, s. 263.
(8) -KYRKLIG. teol. tillhörande den riktning inom den engelska kyrkan som mindre fäster sig vid de kyrkliga institutionerna o. ceremonierna än vid evangelisk förkunnelse o. inre o. yttre mission; äv. i allmännare anv., i fråga om liknande riktningar i andra länder: som mindre strängt fasthåller vid gammal kyrklig ordning o. präst- o. biskopsämbetets myndighet; motsatt: högkyrklig. TheolT 1871, s. 255 (om sv. förh.). Holmquist Kyrkoh. 3: 2 (1926; om eng. förh.). Min mycket lågkyrkliga hembygd. Andræ GPrästg. 72 (1940).
Avledn.: lågkyrklighet, r. l. f. teol. äv. konkret. 2NF 35: 617 (1923). SvTeolKv. 1932, s. 79 (konkret).
(1, 3) -LAND; pl. -länder (Palmblad LbGeogr. 23 (1835) osv.), ngn gg = (Möller (1807), Frisendahl Björn. 103 (1921)). geogr. lågt liggande landområde (vanl. slättland), under 200 m. över havet; motsatt: högland. Möller (1807). SydsvGeogrSÅb. 1926, s. 157.
Ssgr: låglands-boskap. landt. nötboskap av låglandsras. Juhlin-Dannfelt 271 (1886).
-klimat.
-ras, r. särsk. landt. om boskapsras från norra Europas kustland. Grotenfelt Mejerih. 28 (1881).
(6 b) -LJUDD. (†) föga hörbar, lågmält. Ett lågljudt .. samtal. Zedritz TurkMus. 111 (1835).
(6 b) -LJUDIG. (†) = -ljudd. Ekblad 363 (1764).
-LÄND, se -ländt.
-LÄNDARE. [till -land] invånare i ett lågland; särsk. om invånare i de skotska lågländerna. Arnell Scott Sjöfr. 145 (1829).
(1, 3) -LÄNDIG. (numera mindre br.) om mark l. trakt o. d.: lågländt. Hülphers Dal. 234 (1762). IllSv. 2: XIV (1882).
Avledn.: lågländighet, r. l. f. (numera mindre br.) Tilas PVetA 1765, s. 13.
-LÄNDSK. [till -land] (numera knappast br.) hörande till ett lågland. Arnell Scott Sjöfr. 45 (1829; om skotska förh.). Strindberg TrOtr. 4: 175 (1897).
(1, 3) -LÄNDT l. -LÄND, p. adj. (-länd 1550 osv. -ländt 1639 osv.) lågt belägen, lågt liggande.
1) om mark l. trakt. Lågländ jord. G1R 21: 244 (1550). SvD 28/9 1930, Söndagsbil. s. 5.
2) (föga br.) om byggnad l. skog o. d. Bellman SkrNS 2: 99 (1777). Skuggorna svalka det lågländta hus. CFDahlgren 1: 23 (1828). Lågländta .. granskogar. Knöppel SvRidd. 53 (1912).
Avledn.: lågländthet l. lågländhet, r. l. f. till -länd(t) 1. Frey 1850, s. 467.
(1, 3) -MARK. (i sht i fackspr.) lågt belägen mark. KrigVAH 1881, s. 77. FoFl. 1932, s. 79.
(9, 12) -MJÖLKANDE, p. adj. landt. om ko: som ger obetydlig mjölkavkastning. Nathorst LandtbrSk. 52 (1896).
(3) -MOSSE. (i fackspr.) mosse som är lägre mot midten än vid kanterna, kärr, myr; motsatt: högmosse. LAHT 1894, s. 95.
Ssgr (i fackspr.): lågmoss- l. lågmosse-jord. MosskT 1887, s. 145.
-odling. uppodling av lågmossar; särsk. konkret: uppodlad lågmosse. Feilitzen Upps. 32 (1897).
(6 b) -MÄLD l. -MÄLT, p. adj., förr äv. -MÄL. (-mä(h)l(l) 16751715. -mäld 1707 osv. -mält (-melt, -miält) 1561 osv.) som har låg röst, som talar lågt; som framsäges l. framföres med låg röst; äv. bildl. Han har en lågmäld stämma. Tala lågmält. En lågmäld talare. Svart G1 129 (1561). Liljecrona RiksdKul. 111 (1840). Ett lågmäldt .. samtal. Verd. 1888, s. 73. VL 1908, nr 90, s. 5 (bildl.). särsk.
a) (föga br.) i utvidgad anv., om ljud i allm. Bovallius CentrAm. 55 (1887). Ett lågmäldt brus från fallet. Gellerstedt Efters. 32 (1891).
b) (†) i utvidgad anv., om mun l. musikinstrument. Wår lågmält Herde-Pipa. LejonkDr. 118 (1688; i bild). Frese Echo Dedic. 8 (1715; bildl.).
Avledn.: lågmälthet l. lågmäldhet, r. l. f.
(9) -NITRERAD, p. adj. (i fackspr.) om nitrocellulosa: som gm nitrering upptagit salpetersyra bl. i mindre grad. TT 1895, Allm. s. 208.
(9) -PROCENTIG.
1) (i fackspr.) som innehåller låg procent av visst ämne. 2NF 8: 96 (1907).
2) handel. om lån o. d.: löpande med låg ränta. SvD(A) 1920, nr 19, s. 3.
(9) -PROCENTISK. (i fackspr.) = -procentig 1. 2UB 4: 71 (1899).
(11 c) -PROSA. språkv. prosa som ansluter sig till vardagligt samtalsspråk; motsatt: normal- o. högprosa. Cederschiöld Skriftspr. 48 (1897).
(2 slutet) -RELIEF. låg relief; äv. konkret, om bildhuggeriarbete o. d. i låg relief. UB 1: 204 (1873). Ornament i lågrelief. HantvB I. 2: 268 (1934).
(3) -RESERVOAR. (föga br.) tekn. lågt belägen reservoar för vattenledningsvatten; motsatt: högreservoar. TT 1895, Byggn. s. 122.
(1 b) -RINGAD, p. adj. (föga br.) om klädesplagg: lågt nedringad. Lågringad blus. KatalÅhlénHolm 37: 120 (1916).
(1) -RÖSTAD, p. adj.1 (mindre br.) om byggnad l. tak: försedd med lågt takröste. FrÅdalsb. 1928, s. 21.
(6 b) -RÖSTAD, p. adj.2 (mindre br.) lågmäld. Peringskiöld Hkr. 1: 279 (1697).
-SINNAD, p. adj.
1) (†) till 8 a δ: som saknar stolthet l. självkänsla. SP 1792, nr 75, s. 3. Om du så lågsinnad är, Bianca, / Att kasta ögat uppå hvem som helst (så osv.). Hagberg Shaksp. 7: 174 (1849).
2) till 11: som har ett tarvligt sinnelag, simpel; om sak: som vittnar om dylik egenskap. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Ett oädelt och lågsinnadt språk. Agardh ThSkr. 2: 84 (1856). Bernhard är en oförskämd, / Lågsinnad skälm. Hedberg Elisif 29 (1870). Siwertz Sel. 2: 68 (1920).
(11) -SINNE. (föga br.) lågsinthet. Rogberg Pred. 1: 333 (1827). Laurin 1Minn. 125 (1929).
(11) -SINNIG. (†) = -sinnad 2. Dalin Vitt. I. 3: 13 (1734). Wallin 1Pred. 3: 23 (c. 1830).
-SINT, p. adj.
1) (†) till 8 a δ, = -sinnad 1. Runius (SVS) 1: 142 (1699). Lind 1: 1191 (1749).
2) till 11, = -sinnad 2. Missförståndet 71 (1740). Tavaststjerna UÅr 29 (1892).
Avledn.: lågsinthet, r. l. f. till -sint 2.
(1 b) -SKO, r. l. m. (låg- 1644 osv. låge- (i pl.) 1574) sko som icke räcker upp på benet, sko som saknar skaft; i sht i pl. Skråordn. 331 (1574). Fornv. 1937, s. 37.
(1) -SKOG. skogsv. skog bestående av låga träd; särsk. om lövskog som avvärkas vid yngre ålder o. förnyas gm lågskogsskötsel. JernkA 1851, s. 368. (Hassel) Kan med fördel behandlas såsom lågskog med 8—10 års omloppstid. Juhlin-Dannfelt 140 (1886). SvSkog. 278 (1928).
Ssgr (skogsv.): lågskogs-bestånd. jfr bestånd 11 a. Björkman Skogssk. 81 (1868).
-bruk. lågskogsskötsel. Juhlin-Dannfelt (1886).
-kultur. lågskogsskötsel. VerdS 85: 33 (1900).
-skötsel. skogsbruk vid vilket träden avvärkas vid yngre ålder o. förnyas gm skott som växa ut från de fällda trädens stubbar l. rötter. Thelaus Skog. 139 (1865).
(10 d) -SKOLA, r. l. f. (†) lägre skola. Swedberg Schibb. f 1 a (1716). Sahlstedt SagTupp. 49 (1758).
(3) -SKOTSK. som har avseende på de skotska lågländerna l. dessas invånare osv. De lågskotska dialekterna. 2NF 18: 1408 (1913).
(3) -SKOTSKA, r. l. f. språkv. om den engelska dialekt som talas i de skotska lågländerna. Läffler Kons. 15 (1872).
(3) -SKOTTE. invånare i de skotska lågländerna. 2NF 27: 144 (1917).
(1, 3) -SLUTT, adj. (†) lågsluttande. Brunius GotlK 2: 53 (1865).
(1, 3) -SLUTTANDE, p. adj. med låg o. långsträckt sluttning. De lågsluttande sandstränderna. Castrén Res. 2: 49 (1845).
(1, 3) -SLUTTNING. (†) slättland med låg o. långsträckt sluttning. Agardh (o. Ljungberg) I. 2: 170 (1853).
(1, 3) -SLÄT. (†) om land: som utgöres av en lågslätt. Palmblad LbGeogr. 159 (1835).
(1, 3) -SLÄTT, r. l. f. geogr. slätt(land) med obetydlig höjd över havet; motsatt: högslätt. Palmblad LbGeogr. 51 (1835).
(1) -SPETSIG. försedd med låg spets. Brunius SkK 539 (1850).
(11 c) -SPRÅK. språkv. vardagligt l. bygdemålsfärgat språk; motsatt: högspråk. NysvSt. 1922, s. 108.
-SPÄND, p. adj. (låg- 1839 osv. lågt- 1932)
1) (†) till 1, 3, om valv o. d.: låg. Brunius Resa 1838 46 (1839). Dens. SkK 409 (1850).
2) fys. o. elektr. till 9, om elektrisk ström: med låg spänning; äv. i utvidgad anv., om elektrisk ledning l. maskin o. d. 2UB 3: 80 (1896). Nerén HbAut. 1: 23 (1911).
(9) -SPÄNNING. fys. o. elektr. låg elektrisk spänning; motsatt: högspänning. 2UB 3: 214 (1897).
Ssgr (fys. o. elektr.): lågspännings-anläggning. konkret: elektrisk starkströmsanläggning för lågspänd ström. SFS 1902, nr 137, s. 4.
-ledning. konkret. TT 1899, M. s. 27.
-lindning. konkret: induktorlindning för lågspänd elektrisk ström. PT 1905, nr 121, s. 3.
-nät. om ledningsnät. TT 1899, M. s. 27.
-ström. lågspänd elektrisk ström. 2UB 3: 212 (1897).
(3) -STAD. arkeol. om den nedanför borgen belägna delen av en stad. 2NF 34: Suppl. 331 (1922; om forngrekiska förh.).
(10) -STADIUM. lägre stadium; särsk. pedag. om det lägre skolstadiet. Undervisa på lågstadiet. Skolans lågstadium. PedT 1906, s. 72.
(1) -STAM. i sht trädg. låg stam; motsatt: högstam. Lundberg Träg. 65 (1754).
Ssg: lågstams-träd. bot. VetAÅb. 1914, s. 243.
(1) -STAMMIG. i sht trädg. om växt, i sht träd: som har låg stam. Lind 1: 1914 (1749).
(1, 3) -STRÄCKT, p. adj. (föga br.) om mark l. strand o. d.: låg o. vidsträckt. Carlén Ensl. 2: 5 (1846). Bååth Allf. 124 (1884).
(1) -STUGA. (bygdemålsfärgat) stuga med innertak (där det alltså är lågt till taket); särsk. om stuga med en lägre del o. en (l. två) högre; motsatt: högstuga. En Lågstuga med 2:ne gafvelkamrar. VexjöBl. 1821, nr 17, s. 4. Djurklou Unnarsb. 21 (1874). LfF 1912, s. 129.
-STÄLLD, p. adj. (låg- 1772 osv. lågt- 1932)
1) (†) till 1: låg. En lågstäld vagn. JGOxenstierna (1772) hos Lamm Oxenst. 211.
2) till 8 a: som har en låg (social) ställning. Andersson GrDram. 248 (1885, 1910). Östergren (1932).
3) med. till 9, om urin: föga koncentrerad. LbInternMed. 2: 437 (1916).
-STÄMD, p. adj. (låg- 1811 osv. lågt- 1932 (i bet. 1))
1) till 6 a, om musikinstrument: lågt stämd. Deleen Meidinger 431 (1825). Låg(t)stämd fiol. Östergren (1932).
2) (mindre br.) till 6 b: föga hörbar, dämpad. Polyfem III. 41: 1 (1811). Lågstämt samtal. Sjöberg Kris. 60 (1926).
3) (†) till 11: icke högtidligt stämd, icke fylld av upphöjd stämning l. patos. Freses .. lågstämda .. Digter. Hammarsköld SvVitt. 1: 220 (1818); jfr 2. SvLitTidn. 1819, sp. 151.
(10) -SYNT, p. adj. (†) som har svag syn. Möller (1807).
-SÄNKA, v. (†)
1) till 2, 3, i p. pf.: nedsänkt (under marknivån). Linné Diet. 2: 27 (c. 1750).
2) till 11, refl.: nedlåta sig (till ngt). DA 1771, nr 68, s. 3.
(9, 12) -SÄSONG. (i fackspr.) säsong då handel m. m. ligger nere, ”död säsong”. SvSlöjdFT 1925, s. 57.
(3 b) -SÖKT, p. adj. (numera mindre br.) jäg. om hund: med lågt ”sök”. Bergström HbJagtv. 145 (1872).
-TON ~tω2n. språkv.
1) till 6 a: den normala grundton under vilken man vid fullt naturligt tal icke sänker rösten. NF 5: 1475 (1882).
2) (numera knappast br.) till 6 c: tvåstavighetsaccent, grav accent. Svahn LbMuntlFöredr. 82 (1903).
Ssg (till -ton 2, numera knappast br.): lågtons-accent. tvåstavighetsaccent. Svahn Språklj. 119 (1882). Dens. LbMuntlFöredr. 82 (1903).
-TONIG. språkv.
1) till 6 a: som uttalas med lågton (se -ton 1). Wulff Värsb. 127 (1896).
2) (numera knappast br.) till 6 c: svagtonig; äv.: bitonig. Hof Underr. 106 (1766). Kræmer Metr. 2: 42 (1893).
(3) -TRAKT. lågt belägen trakt. IllSv. 1: 354 (1882).
(9 a) -TRUMF. (numera knappast br.) spelt. i vissa kortspel: lägsta trumffärg; stundom äv.: lägsta trumfkort; motsatt: högtrumf. HbiblSällsk. 1: 367 (1839; i långtok). Hagdahl Fråga 24 (1883; i kvarta). Östergren (1932).
-TRYCK.
1) (numera knappast br.) språkv. till 6 c, om den relativt låga tryckstyrka som förekommer i huvudtoniga stavelser med tvåstavighetsaccentuering. Lyttkens o. Wulff SvSpråklj. 29 (1898). LoW Inl. 25 (1911).
2) [efter t. niederdruck, ävensom eng. low pressure] till 9 c; särsk.
a) tekn. lågt ångtryck (urspr. av högst en atmosfär); äv. om lågt vattentryck. UB 2: 584 (1873). HufvudkatalSonesson 1920, 4: 26.
b) meteor. (meteorologiskt tillstånd utmärkt gm) lågt lufttryck, barometerminimum, cyklon. NoK 1: 67 (1921). FlygMotBibl. 4: 161 (1935).
Ssgr (till -tryck 2, i allm. till 2 a, i sht tekn.): lågtrycks-, i vissa ssgr äv. lågtryck-centrum. meteor. till -tryck 2 b: cykloncentrum. Sonesson HbTrädg. 71 (1926).
-cylinder. för ånga med lågtryck i (kompound)ångmaskin. TT 1872, s. 249.
-maskin. (-tryck- 1840) ångmaskin för ånga med lågt tryck (urspr. av högst en atmosfärs tryck); äv. i uttr. hög- och lågtrycksmaskin. Pasch ÅrsbVetA 1840, s. 10. Ahlman (1872). Hög- och lågtrycksmaskinerna efter Woolfska systemet. NF 2: 977 (1878).
-motor. förbränningsmotor med relativt lågt förbränningstryck; jfr -tryck 2. DN(A) 1929, nr 257, s. 4.
-område. meteor. till -tryck 2 b. LAHT 1896, s. 131.
-panna. (-tryck- 1898) ångpanna för ånga med lågt tryck. TT 1898, M. s. 1.
-turbin. driven med ånga l. vatten under lågt tryck. TSjöv. 1900, s. 341.
-zon. meteor. till -tryck 2 b: lågtrycksområde. SvGeogrÅb. 1929, s. 54.
-ånga, r. l. f. Zidbäck (1890).
-ångmaskin. lågtrycksmaskin. 2UB 9: 180 (1905).
-ångpanna. lågtryckspanna. 2UB 1: 648 (1898).
(9 c) -TRYCKNING. (†) = -tryck 2 a; anträffat bl. i ssgr.
Ssgr (†): lågtrycknings-maskin. lågtrycksmaskin. Pasch ÅrsbVetA 1828, s. 4. Berndtson (1880).
-panna. lågtryckspanna. Fock 1Fys. 507 (1855).
-ångpanna. lågtryckspanna. Fock 1Fys. 157 (1853).
(3) -TYSK, m.||ig. person från den nedre, dvs. norra delen av Tyskland; särsk. med tanke på språket: person som talar nedertyska l. ngn nedertysk dialekt. Beckman SprL 95 (1918).
(3) -TYSK, adj. som hör till l. har avseende på den nedre, dvs. norra delen av Tyskland (stundom med inbegrepp av Holland m. m.); i sht med tanke på språket. Samtiden 1872, s. 274. särsk. språkv. om dialekt l. språk: som talas i norra Tyskland, nedertysk; om ord l. ljud o. d.: som tillhör l. är utmärkande för nedertyskan; stundom i vidsträcktare anv., med inbegrepp av holländskan, stundom även av frisiskan m. m. (på grund av vissa likheter hos dessa språk gentemot högtyskan). De lågtyska munarterna. Samtiden 1872, s. 274. jfr forn-lågtysk.
(3) -TYSKA, r. l. f. språkv. om de dialekter som talas i norra Tyskland resp. om det språk som förr var härskande där, nedertyska, plattyska; stundom i vidsträcktare anv., med inbegrepp av holländskan m. m. (se under -tysk, adj. slutet). Svensén Jord. 120 (1884). jfr forn-, medel-, ny-lågtyska.
-TÄNKT, p. adj.
1) (†) till 8 a δ, = -sinnad 1. Walcke MbDansk. 17 (1782).
2) (i sht i högre stil) till 11, = -sinnad 2. FoU 20: 373 (1786). Lågtänkte rådgifvare. LBÄ 44—50: 145 (1801). Östergren (1932).
(1) -UGN. (†) metall. visst slags låg ugn för råkopparsmältning. Rinman 2: 457 (1789). JernkA 1846, s. 235.
-UPPSÄTTNING, se hög- och låg-uppsättning.
(1) -VALL.
1) bef. i ä. tid brukat lägre bröstvärn framför huvudvallen i ett fästningsvärk, faussebraie. Hazelius Bef. 377 (1836). 3NF 4: 1033 (1925).
2) (†) = flöd-vall. LAA 1813, s. 269.
(1 e) -VATTEN. (låg- 1851 osv. lågt- 1854 (: lågtvattenslinien)) (i fackspr.) lågt vatten, lågt (l. lägsta) vattenstånd; särsk. om vattenståndet vid äbbtid; motsatt: högvatten. SvTyHlex. (1851). Då .. (Amasonfloden) är som högst .. ligger hennes yta tolv meter över lågvattnet. Hedin Pol 2: 404 (1911). FoFl. 1932, s. 100. särsk. (tillf.) bildl.: ”äbb”. När det börjar bli lågvatten i kassan (så osv.). Martin Pamp. 146 (1930).
Ssgr (i fackspr.): lågvatten-, äv. lågvattens-djup, n. djup vid lågvatten. RiksdRevStatsv. 1910, s. 197.
-linje. (-vattens-) den linje till vilken vattnet når vid lågt (l. lägsta) vattenstånd. Skogman Eug. 1: 85 (1854).
-mängd. (-vattens- 19001925) vattenmängd vid lågt vattenstånd. BtRiksdP 1900, 6Hufvudtit. s. 87.
-stånd. lågt (l. lägsta) vattenstånd. LAHT 1883, s. 77.
-tid. (-vattens- 19051932) tid för lågt (l. lägsta) vattenstånd. Wulff Petrarcab. 45 (1905).
-yta. (-vattens- 1906) om vattenytan i en flod l. sjö o. d. vid lågvatten. MosskT 1890, s. 256.
-VILDT, n. (numera mindre br.) jäg. om villebråd som icke räknas till högvildt, småvildt; jfr låg 8. SvNat. 1915, s. 92. UNT 1923, nr 8481, s. 6 (om skogsfågel).
(1) -VRISTAD, p. adj. som har låg(a) vrist(er). —
(1) -VUXEN, p. adj. lågväxt.
a) om människa l. djur. Rydberg Gudas. 43 (1887).
b) om växt. Topelius Fält. 4: 396 (1864).
Avledn.: lågvuxenhet, r. l. f.
(1, 3) -VÄLVD, p. adj. som upptill bildar ett lågt valv. Tessin Bref 1: 151 (1752).
(9) -VÄRDIG. (i fackspr.) som har ringa värde. Lågvärdiga bränslen. TT 1896, Extrah. s. 65.
(1) -VÄXANDE, p. adj. (låg- 1874 osv. lågt- 1932) (i fackspr.) om växt: som icke når stor höjd, låg. De lågväxande .. träden. Samtiden 1874, s. 188.
(1) -VÄXT, p. adj. kortväxt; låg; jfr -vuxen.
a) om människa l. djur. LPetri 2Post. 326 b (1555). Bergman LBrenn. 48 (1928).
b) om växt l. skog o. d. Adlerbeth Buc. 78 (1807). En lågväxt buske. Geete o. Grinndal 47 (1923).
Avledn.: lågväxthet, r. l. f.
(8 a) -ÄTTAD, p. adj. (i sht i högre stil) av låg ätt. LfF 1869, s. 135. Heckscher EoH 91 (1922).
B (†): LÅGE-SKOR, se låg-sko.
C (i allm. till 3; numera bl. i ssgr med p. adj.): LÅGT-FLYGANDE, p. adj. som flyger lågt. Schultze Ordb. 1199 (c. 1755).
-GÅENDE, p. adj. Lågtgående moln. Östergren (1932).
-LIGGANDE, p. adj. —
-SITTANDE, p. adj. —
-SPÄND, se A.
-STRYKANDE, p. adj. Lågtstrykande moln. Östergren (1932).
-STÅENDE, p. adj. särsk. till 10: som står på låg kulturnivå o. d. Lågtstående i stammar levande folk. NoK 84: 23 (1927).
-STÄLLD, -STÄMD, -VATTEN, -VÄXANDE, se A.
D (i ssgr med p. adj.): (3) LÄGRE-LIGGANDE, p. adj.
(10) -STÅENDE, p. adj. som står på en lägre kulturnivå o. d. Lägrestående folk. Pipping Westermarck Äkt. 9 (1927).
E (i ssgr med p. adj.): (9) LÄGST-BJUDANDE, p. adj. (i skriftspr.) som lämnar det lägsta anbudet, minstbjudande; vanl. i best. form i substantivisk anv. Hoppe (1892). VerdS 191: 26 (1913).
(10) -STÅENDE, p. adj. Ett av de lägststående folken på jorden. NoK 84: 23 (1927).
Avledn.: LÅGARTAD, adj. (†) = låg 11. 2VittAH 7: 364 (1797, 1802). Den lågartade fördom, som (osv.). 2SAH 9: XIII (1819). särsk. = låg 11 b. Emanuelsson Polyb. 2: 319 (1834).
LÅGHET, r. l. f. egenskap(en) l. förhållande(t) att vara låg.
1) (numera knappast br.) till 1. Schroderus Dict. 146 (c. 1635; bet. oviss). Träns låghet. Schultze Ordb. 2602 (c. 1755). Hammar (1936). särsk.
a) (†) till 1 e. Wåhlin Bastholm 117 (1791). Hallenberg Hist. 5: 371 (1796).
b) (†) till 1 f. Alm(Sthm) 1792, s. 41.
2) (†) till 6.
a) till 6 a. Hof Skrifs. 6 (1753).
b) till 6 b. Adlerbeth FörslSAOB (1798).
3) till 8.
a) (†) till 8 a. Rosenstein 2: 351 (1789). Kolmodin Liv. 1: 249 (1831). särsk. bildl., till 8 a δ: (överdriven) ödmjukhet, kryperi. Rosenstein 1: 30 (1782). Örnsköld Instr. 12 (1803).
b) (föga br.) till 8 b. Den sanna religionsläran måste undervisa oss både om vår höghet och vår låghet. Modin Pascal 172 (1890).
c) (†) till 8 d. Reuterdahl InlTheol. 391 (1837).
4) (†) till 9. Vexelcoursens låghet. LBÄ 5—6: 82 (1797). Adlerbeth FörslSAOB (1798).
5) (i sht i högre stil) till 11.
a) till 11 a, b: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara usel l. simpel l. nedrig o. d.; särsk. i fråga om sinnelag, karaktär, handlingssätt o. d. Kellgren 3: 165 (1785). Sinnets låghet. Svea 14: 80 (1831). Plinius har .. en sorglig kännedom om den mänskliga lågheten. Wester Merežjkovskij EvigFölj. 68 (1908). särsk. konkretare; i sht om handling(ssätt) o. d.; jfr 11 b. Hans själ är ädel, han kan aldrig begå en sådan låghet. Björn DygdYngl. 61 (1794). Hans kalla natur med dess många lågheter. Gustafsson Stat. 8 (1899).
b) till 11 c, i fråga om stilnivå. Lågheten i stilen. Cederborgh OT 4: 3 (1818).
LÅGLIGA, adv. (†) till 6 a: lågt. Linc. (1640; under graviter).
Spoiler title
Spoiler content