[jfr d. makkabæer, t. makkabäer, eng. maccabee; av lat. maccabæus, av gr. Μακκαβαῖος, tillnamn till prästen Mattatias' son Judas (se 1Mack. 2)]
medlem av en judisk präst- o. regentsläkt som var ledare i striderna mot det syrisk-seleucidiska riket under det andra århundradet före Kristus o. som för en tid återställde den judiska staten. Historien om Juda then Maccabeen. 2Mack. 2: 19(Bib. 1541). Huru hafwa the tappre Maccaber redeligen förswarat sigh emot Antiochi the Syrers konungz .. Tyrrannij. Isogæus Segersk. 1300(c. 1700). Then Första Boken the Maccabeers. (Bib. 1703; rubrik; Bib. 1541: Then Första Boken Maccabeorum). Östergren(1932). — särsk. (tillf.) bildl.: upprorsmakare. Strindberg HMin. 2: 152(1905).
Ssgr: MACKABEER-BOK; pl. -böcker. var särskild av de tvenne apokryfiska böcker i bibeln som behandla judarnas historia under mackabéerna; äv., i uttr. tredje resp. fjärde mackabeerboken, om två i den sv. bibeln icke upptagna böcker som behandla judarnas vedermödor före mackabéernas framträdande. Rosenius InlHelSkr. 188(1872). Första mackabéerboken. (Apokr. 1921; rubrik). —
-DÖME(T). om den tid varunder mackabéerna styrde den judiska staten. 2NF 17: 584(1912). —
