publicerad: 1942
MAGISTRATUR maj1istratɯ4r, l. 01—, r. l. f.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Etymologi
(i fråga om utländska förh., numera föga br.)
1) (överhetspersoners) ämbete; äv.: behörighet att utöva ett ämbete; ämbetsutövning, ämbetsmakt. SP 1792, nr 149, s. 2. (Han har) kommit till den högsta magistraturen i Republiken (dvs. Förenta staterna). SvLittFT 1835, sp. 694. Stavenow EngRev. 174 (1895). Ekbohrn (1904).
Spoiler title
Spoiler content