publicerad: 1942
MAGISTRAT maj1istra4t, i bet. 1, 2 r. l. m. (OxBr. 1: 211 (1622) osv.) ((†) n. Schroderus Os. 1: 125 (1635), VDAkt. 1740, nr 579), i bet. 3 m.; best. -en (ss. n. -et); pl. -er.
Etymologi
[jfr dan. o. t. magistrat; av lat. magistratus, ämbete, befattning i staten, avledn. av magister (se MAGISTER)]
1) (i fråga om utländska förh., †) (en stats l. ett samhälles) överhet l. styrelse l. myndighet(er). Thet Romerske Magistratet. Schroderus Os. 1: 125 (1635; lat. orig.: Magistratum Romanum). Öfver denna hårda medfart besvärade sig Magistraten i Samarien. Bælter JesuH 6: 657 (1760). De infödde (på Kamtschatka) hafva rättighet att själfve .. välja ett slags Magistrat. Cook 3Resa 577 (1787).
2) högsta (världsliga) myndighet i stad; i fråga om nuvarande sv. förhållanden om dylik myndighet bestående av stadens borgmästare (ss. ordförande) samt en l. (vanl.) flera rådmän (i vissa fall jämte magistratssekreterare) med uppgift att vara en värkställande förvaltningsmyndighet (som ombesörjer värkställighet av domar, handhar stadens exekutions-, uppbörds- o. polisväsende samt övervakar de egentliga kommunala myndigheternas värksamhet). OxBr. 1: 211 (1622). Lector A. (ansöker) at Magistraten ej måtte tillåtas efter eget behag med sådane utlagor dem (dvs. lektorerna) beswära. Wallquist EcclSaml. 1—4: 175 (1714). Likasom i Stockholm, är i de öfrige städerna magistraten ålagd att ombesörja kronouppbörden. Linde Kam. 20 (1852). SFS 1921, s. 837.
3) [jfr motsv. anv. i fr.] (†) överhetsperson. Alle Keysare, Konungar, Furstar, och alle Magistrater. Schroderus Os. III. 2: 145 (1635; lat. orig.: omnes Magistratus). RP 7: 491 (1639).
-PERSON.
1) (†) till 1: (statlig l. kommunal) överhetsperson l. styresman. OxBr. 11: 270 (1640). Möller 1: 96 (1745; om arkont i Aten). Olden-Barneveld, Hollands förnämsta magistratsperson. Ekelund NAllmH 1: 63 (1833). Agardh ThSkr. 1: 89 (1843, 1855). Dalin (1871).
-PREDIKAN. gudstjänst varmed magistratens värksamhet (ss. rådhusrätt) för ett nytt år inledes, rådhusrättspredikan. DA 1793, nr 42, s. 1. —
-SEKRETERARE. i vissa städer: chef för magistratens kansli (vilken närmast handhar de ärenden vilkas handläggning ankommer på magistraten). Sthm StCal. 1806, s. 105. SvStatskal. 1942, s. 464. —
Avledn.: MAGISTRATELIG, adj. (skämts., †) om uppträdande o. d.: värdig (ss. en överhetspersons); jfr magistrat 2, 3. Vårt stadiga (skepp) Finland, med en mycket vigtig och Magistratelig gång, vaggade makligt öfver vågen. Wallenberg (SVS) 1: 149 (1770).
Spoiler title
Spoiler content