SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1942  
MAGNESIA maŋne4sia, stundom 0302, r. l. f.; best. -an.
Etymologi
[jfr t. o. eng. magnesia, fr. magnésie; efter nylat. magnesia lapis, brunsten (efter den mörka färgen äv. kallad magnesia nigra; jfr 2), efter gr. μαγνησία λίϑος, brunsten, eg.: magnetsten (vilka båda till det yttre likna varandra). — Jfr MAGNET]
1) (†) brunsten, mangansuperoxid. Forsius Min. 140 (c. 1613). Magnesia eller Brunsten, brytes i Tijweden wid Wettern i stor myckehet. Hiärne Berghl. 449 (1687; rättat efter hskr.). Synnerberg (1815). Pfeiffer (1837).
2) (†) kem. om basiskt magnesiumkarbonat; äv. [efter nylat. magnesia alba, efter preparatets färg] kallat vit magnesia. Scheele Bref 46 (1770; bet. oviss). Wallerius Tank. 39 (1776: hvit). Almström KemTekn. 1: 543 (1844).
3) kem. om oxiden av metallen magnesium; bitterjord, ”bränd magnesia”, talkjord. Berzelius Kemi 1: 279 (1808). Starck Kemi 141 (1931).
Ssgr (i fackspr.): A: (3) MAGNESIA-GLIMMER. miner. sammanfattande benämning på vissa magnesiumhaltiga glimmerarter, biotit. ASjögren Min. 160 (1865). Starck Kemi 143 (1931). —
(1, 3) -HALTIG. (magnesia- 1899 osv. magnesie- 1782) Rinman JärnH 581 (1782). —
(3) -STEN. ett slags konstgjord, eldfast sten (vari bl. a. ingår magnesia). Ekenberg (o. Landin) 142 (1888). —
(3) -TEGEL. (mindre br.) magnesittegel. JernkA 1881, s. 296. Därs. 1894, s. 325.
B (†): MAGNESIE-HALTIG, se A.
Spoiler title
Spoiler content