MAGNIFIKUS maŋni4fikus, äv. 0302 (manngni`fikuss Dalin), oböjl. adj., förr äv. i substantivisk anv. Anm. I substantivisk anv. förekom äv. lat. böjning, t. ex. Bolinus Dagb. 40(1668: hoosz Magnificum).
Ordformer
(vanl. skrivet -fic-)
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. (rector) magnificus; av lat. magnificus, praktfull, härlig, ståtlig, praktälskande, av magnus, stor (jfr MAGNAT), o. en biform till facere, göra (se FACIT)]
I. (särsk. i akademiska kretsar, i sht i högre stil) ss. adj., i uttr. rektor magnifikus, hederstitel för rektor vid universitet. Efter skiedd Deposition och inscription hos Rector magnificus besökte jag tvenne Collegier. Humbla Landcr. 83(1740). Wulff 85År 269(1929). Anm. Uttrycket förekommer äv. med lat. böjning; numera bl. i vokativ. Magnifice Rector! Herrar akademiska lärare! (Efter promotionen i Oxfords akademi) tracterades jag af alla professoribus och rectore magnifico rätt magnifict och väl. Kurck Lefn. 36(1705).
II. (†) ss. sbst.: rektor vid universitet. ConsAcAboP 1: 3(1640).
