SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1942  
MAGRA ma3gra2, v. -ade; äv. (i bet. 2) MAGRAS ma3gras2, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -ING (föga br. utom i bet. 1 c, Schultze Ordb. 3002 (c. 1755; bet. oviss), 2NF 28: 623 (1918; i bet. 1 c), Nordström Patron 12 (1931; i bet. 2 a)).
Ordformer
(magra, tr. 1690 (: magra uth) osv. magra, intr. 1732 (: magra af) osv. magras, dep. c. 1645—1932)
Etymologi
[jfr d. magre, t. magern; avledn. av MAGER, adj. — Jfr MAGNA]
— jfr AV-, FÖR-, UT-MAGRA.
1) tr.: göra mager l. magrare.
a) (numera föga br.) motsv. MAGER, adj. 1; med saksubj.: göra mager l. magrare. Schultze Ordb. 3001 (c. 1755). Mycket beskt Dricka .. magrar kroppen. VetAH 1763, s. 56. (Man bör) medgifva, at .. (ättika) snarare magrar än föder. Därs. 1773, s. 35. Adlerbeth Æn. 74 (1804).
b) (†) motsv. MAGER, adj. 3 a α; med saksubj.: utmagra. HushBibl. 1757, s. 260. (Linodling) magrar åkren. Retzius FlVirg. 66 (1809).
c) (i fackspr.) motsv. MAGER, adj. 3 a β: göra (lera) mager. TT 1900, K. s. 42. 2NF 28: 623 (1918).
2) intr., ngn gg dep.: bliva mager l. magrare.
a) motsv. MAGER, adj. 1. Lind (1738; dep.). J magren, vi ta hull; J gråten, och vi skratta! Leopold 2: 285 (1800, 1815). (Hon) har magrat två kilo. Wägner Norrt. 76 (1908). särsk.
α) i p. pf. i adjektivisk anv.: (som blivit) mager; äv. (skämts.) bildl. (jfr MAGER, adj. 4 b). Schultze Ordb. 3001 (c. 1755). Lenngren (SVS) 2: 124 (1794). (Deras) magrade plånböcker. SöndN 1866, nr 21, s. 1. Fadern räckte honom sin magrade, kalla hand. Nycander Haf 47 (1898).
β) bildl.; jfr MAGER, adj. 4. Bergman Jordkl. 1: 251 (1773; dep.). Vi hade vändt och vridit på den lyckliga händelsen, tills detaljerna magrat nästan till osynlighet. Engström Glasög. 2 (1911).
b) (†) dep., motsv. MAGER, adj. 3 a α. IErici Colerus 1: 307 (c. 1645). VetAH 1740, s. 479. Åkern magras .. ju mer, ju caustikare (gödnings-)kalken var. EconA 1807, mars s. 115.
Särsk. förb.: MAGRA AV10 4, förr äv. UTAV. (numera mindre br.) till 2 a: magra; falla av; äv. bildl. Kolmodin QvSp. 1: 321 (1732). HA 9: 142 (1772; bildl.). Pojken magrar af, och hvarken äter eller dricker. Lindegren 1: 42 (1805). LAHT 1909, s. 516. jfr avmagra. —
MAGRA UT10 4. jfr utmagra.
1) till 1: göra mager, komma (ngn l. ngt) att bli mager(t); numera bl. (tillf.) landt. med avs. på (åker)jord: utmagra. Rötterna af Trään magra uth Jorden. Rålamb 13: 6 (1690). De svarta sorger .. / .. magra ut båd' Kropp och Siäl. Nordenflycht QT 1745, s. 113. Wetterstedt Mut. 243 (1832).
2) (†) till 2; dep.: bli mager l. magrare. Jag kände intet til hvad girigbuken våller, / Som magras ut, fast han sin guldpung tvähandt håller. Kolmodin QvSp. 1: 333 (1732). Topelius Lb. 2: 96 (1875).
Ssgr: (2 a) MAGRINGS-KUR; pl. -er. (mindre br.) avmagringskur. Wretlind Läk. 6: 101 (1898). Östergren (1932). —
(1 c) -MEDEL. (i fackspr.) medel (t. ex. grus, sand, chamott o. d.) varmed lera (vid tegeltillvärkning o. d.) göres mager. TT 1895, K. s. 7. HantvB I. 4: 7 (1936).
Spoiler title
Spoiler content