SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1942  
MAJORAT maj1ωra4t l. -or- l. -år-, n.; best. -et; pl. = l. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. majorat; av lat. o. mlat. majoratus, till lat. major, större, äldre (se MAJOR)]
(i fackspr.; i sht i fråga om ä. förh.) arvsordning (grundad på sed, lag l. testamente) enligt vilken viss arvfallen egendom (vanl. jordegendom, t. ex. i fråga om fideikommiss) l. rättighet (t. ex. vid tronföljd) skall (odelad) i viss angiven ordning (vanl. enligt förstfödslorätt med företräde för manliga arvingar) tillfalla den äldste inom arvskretsen; oftast mer l. mindre konkret, om rättighet l. egendom med avs. på vilken en dylik arvsordning gäller. Der majorat är, ock den äldsta (sonen) förer namnet, der får han godsen. 2RARP I. 1: 43 (1719). (Riksgrevinnan Hedvig von Hessenstein skall) bo på sitt sköna majorat i Upland, .. Eksundsholm. Almqvist Ekols. 1: 55 (1847). (Jag var) mina föräldrars ende son och afgud, arfvinge till ett majorat. Lönnberg Franzos HalfAs. 115 (1881).
Ssgr (i fackspr.; i sht i fråga om ä. förh.): MAJORATS-GODS. särsk. om jordegendom. Dalin (1853).
-HERRE. [jfr t. majoratsherr] jfr -innehavare. Snellman Stat. 52 (1842).
-INNEHAVARE ~00200. Snellman Stat. 52 (1842).
-RÄTT, r. l. m. rätt grundad på majorat. Dalin (1853).
Spoiler title
Spoiler content