publicerad: 1942
MAN man4, pron. oböjl. Ordet lånar oblika kasusformer från pron. EN (se EN, räkn. V 3) o. korresponderar med possessivpron. SIN o. refl.-pron. SIG; jfr dock a α samt c α α'.
Ordformer
(man(n) 1526 osv. mandh c. 1620)
Etymologi
[fsv. man, motsv. d. man; gm inflytande från mht. o. t. man utvecklat ur MAN, sbst.2 1 (o. 12); jfr ss. obest. subj. fsv. män, isl. menn, mnt. men, pl.; jfr med avs. på bet.-utvecklingen fr. on]
ss. personsubj. med generell l. obestämd innebörd l. med syftning på en l. flera bestämda personer vilkas identitet är okänd l. lämnas därhän.
a) med syftning på (den enskilde av) ett större l. mindre antal människor (människosläktet, invånarna i ett land l. en trakt, de personer som befinna sig i en viss situation l. ha med ngt att skaffa l. vilja l. önska ngt o. d.) som den talande l. skrivande själv tillhör l. för tillfället tänker sig tillhöra (o. vari han inräknar var o. en av dem som han vänder sig till). Hur tycker du man bör göra i ett sådant fall? Vad kan man lära av detta? Hur länge skall man behöva stå och vänta här? Man kan inte påstå att osv. Man skulle kunna säga att osv. Ofta får man höra att osv. Man får inte vara så överseende som du är. Så får man inte bära sig åt. Man får vara glad att det inte gick värre än så. Om man delar linjen AB midt itu osv. Ser man närmare efter, visar det sig att osv. Man kan vad man vill (om man vill vad man kan). Hwar tagher man brödh här j öknenne ther man them medh metta kan? Mark. 8: 4 (NT 1526). Och sker så, att tett man tilfoger andre, tett vederfars en sielff igän. Carl IX (c. 1585) i HT 1906, s. 141. Allthenstund man icke lenger kan hafwa fredh, än eens grannar will. Gustaf II Adolf 206 (1617). Månge små meenlöse diur, man seer där (dvs. i skogen) spelande springa. Stiernhielm Herc. 265 (1648, 1668). Man bijdar intet för länge effter dhet som gott är. Grubb 502 (1665). Sådane Syszlor må man .. om Söndagen förrätta, som äre oumgängelige. StadgEed. 1687, 2: 3. Det mest gravitetiska djur på jorden är, som man vet, Oxen. Kellgren 3: 198 (1792). Att jag är dåligt klädd lär ingen klandra, / Man är ej sämre, då man är som andra. Runeberg 2: 116 (1846). Kant .. (förkunnar egentligen) bibelns gyllene regel: att man skall vara mot andra som man vill de skola vara mot en själv. GHT 1934, nr 153, s. 3. — särsk.
α) [urspr. möjl. eg. hörande till MAN, sbst.2] (†) i sammanhang där ett föregående man ersättes av l. korresponderar med ett följande han resp. hans o. honom. När man skemmes ther vedh ath hans foreldra äro icke såå rijke wijse .. (etc.) som han vil. OPetri MenFall B 6 b (1526). När man ecke förhindrar haat och kijff ther han kan. Därs. B 7 b. Thz fierde bodhordit lärer huru man skal haffwa sich j hans nästas werdzligha ägha delar. Därs. B 8 a. Man arbete huru han wil, så kan man intet meer vthretta. Pred. 3: 9 (Bib. 1541). Man söker offte effter thet han icke finner. SvOrds. B 5 b (1604). Jagh förnimmer, att der man icke är sielff, der bliffver och icke hans huffvudh tvettatt. OxBr. 5: 51 (1613).
β) i satser med pluralt predikativ (jfr b slutet). Logen (på teater i Spanien) blir dyr, om man är få om den, men billig, om man är många delegare. Kræmer Span. 116 (1860).
γ) [utvecklat ur vissa under MAN, adv. 3 c, anförda uttr., vilka uppfattats ss. innehållande man, pron.] (ngt vard.) i uttr. ser l. hör man på ss. uttr. för förvåning: skulle man ha sett resp. hört! Tänk, hvad verlden dock är skön! / Ser man på! Der ner i dalen / Blomstra redan piln och alen. CFDahlgren 1: 78 (1821). ”Ser man på!” sade han. ”Det var en baddare att vara lärd. ..” Lagerlöf Holg. 2: 189 (1907). jfr ANF 5: 340 (1889).
b) med syftning på (den enskilde av) ett antal personer som den talande l. skrivande icke tillhör l. tänker sig tillhöra: folk (se d. o. 3 d), människorna; de tillstädesvarande; (ngn av) de personer som äro i ngns omgivning l. närhet l. med vilka ngn har att skaffa o. d. En skildring av huru man levde i Sverge på 1400-talet. Han gick och oroade sig för vad man skulle komma att säga. Man sökte efter den försvunne hela dagen utan att finna honom. Ther skall man holla oss före, ath wij äre Christi tienare. 1Kor. 4: 1 (NT 1526). Fordom tijdh j Jsrael när man gick bortt til at frågha Gudh, sadhe man, Kom lät oss gå til Siyaren. 1Sam. 9: 9 (Bib. 1541). Vthi the förre åår haffuer man omkring fördt ganska monga the helighas legender, Passional, exempelböker, och ther medh vpfylt werldena. FörsprPsalt. (Bib. 1618). Til slut man ropar mig, jag känner Atis röst. Creutz Vitt. 38 (1761). Innan Soln gått ner / Man mig återser. Envallsson Slått. 17 (1787). Samtalet blef lifligt, man kallade snart hvarannan du. CFDahlgren 4: 123 (1831). Hon (dvs. den döende drottning Kristina) hör ur töcknet af en dunkel dvala, / Hur re'n man skiftar hennes egendom. Snoilsky 2: 30 (1881). Ja, låt gå för en liten mörk krog. Man slank in på källaren Berzelius, i mörkaste hörnet. Siwertz Varuh. 272 (1926). — särsk. i satser med pluralt predikativ (jfr a β). Der (dvs. i Berns salong) var man alltid säker att träffas, om man ock varit skingrade som agnar under dagens lopp. Strindberg RödaR 89 (1879). Det brukades sedan gammalt, att man var tre i båtlaget där på ön. Oterdahl Skram 17 (1919).
c) oeg., användt i stället för personligt pronomen.
α) (numera bl. ngt vard., se dock β') liktydigt med: jag, stundom med: vi. J sinom tijdh wil iagh komma til tigh igen, om man leffuer. 1Mos. 18: 14 (Bib. 1541). Nu hafwer man måst sittia på Hästen hela dagen .., nu på Slädan (osv.). Rudbeckius KonReg. 491 (1620). Den 22 Febr: Måndag. Hinner jag ej skrifva något; ty man måste ut och hälsa på en granne. Kellgren (SVS) 6: 15 (1773). Jag försökte verkligen allt för att rädda honom. Man var ung på den tiden och trodde att böner och gräl .. betydde något. Siwertz Varuh. 94 (1926). — särsk.
α') (†) med oss ss. refl.-pron. Huru man skall bära oss åht medh Enkiedrottningen. RP 8: 310 (1640). Så kan man uti samma casu see oss före. Därs. 334.
β') (ålderdomligt, numera knappast br.) av författare till en skrift användt pronomen om honom själv i hans egenskap av författare. Epther thet man nw rikeliga nogh beuisat haffwer ath closterliffwerne är jtt ogudhachtigt och skrymtelighit wäsende, såå (osv.). OPetri Clost. F 2 a (1528). Här wil man korteligen nu vthtrycke, / Een stoor orsaak til the Suenskes olycke. Svart Gensw. H 1 b (1558). Af andra växter, som här (dvs. i Japan) träffas vil man nämna Mulbärsträdet, hvaraf Silke fås. Djurberg GeogrUngd. 383 (1781). Sådan är den fråga som Svenska Akademien framställt och som man vill försöka att besvara. Geijer I. 5: 1 (1810). Enberg SvSpr. III (1836).
β) ss. tilltalsord, liktydigt med: du l. ni; särsk. dels (numera föga br.) ss. försynt l. ngt skämts. l. beskyddande tilltalsord, användt särsk. av äldre person till yngre (särsk. till barn), dels ss. ngt utmanande tilltalsord i sammanhang där det gäller att markera en viss kyla l. överlägsenhet mot den tilltalade. Gouvernanten kommer i detsamma / .. det heter då sitt ner, sitt ner. / Och kära vän! / kan man läxan än? Geijer (1834) hos Marcus GeijerL 355. Var så god och tag af hatten, när man kommer in, min herre! Strindberg RödaR 45 (1879). Nej, se goddag, Ekroth — men hvart har man så brådt? Kan man inte stanna och äta middag med oss? Söderhjelm Brytn. 108 (1901). Man gifter sig alltså, sade han. Man stannar vid sin gamla sjö. Vilken idyll, kära Laura! Siwertz Sel. 1: 138 (1920).
γ) (numera bl. pretiöst, ålderdomligt) med syftning på en person som meddelat ngt om sig själv o. vars tal refereras; liktydigt med: han l. hon. Det försäkrades (av konungen), att man heldre afsade sig regeringen, än läte förmå sig till fred. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 72 (1807). (Husbonden kör för hushållerskan för att vigas vid henne) med en min och en uppsyn så skrämmande, att man är nära att stiga ur. Men man besinnar då, att man därmed försakar livets lycka. Lagerlöf Liljecr. 247 (1911; yttrat av en präst som i hushållerskans närvaro återger vad hon berättat för honom).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content