SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1942  
MAN ma4n, sbst.1, r. l. f. (l. m.); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -ar (Sahlstedt (1757) osv.) ((†) -er KlädkamRSthm 1618 B, s. 34 a).
Etymologi
[fsv. man, f., motsv. d. man, isl. mǫn, mnt. mane, mht. man (pl. mene), t. mähne (med ä från pl.), eng. mane; eg.: hals l. nacke; besläktat med fir. muin, hals. — Jfr MANKE]
1) det långa hår som hänger ned från övre delen av halsen på hästen o. vissa andra större däggdjur, t. ex. lejon o. älg; stundom äv. om annan likartad hår- (l. fjäder)beklädnad på djur; äv. (i vitter stil) om hjälmbuske av hästtagel. BtFinlH 2: 82 (1550). Tempeus Messenius 117 (1612; på heraldiskt lejon). Linné Vg. 222 (1747; på älg). Tetis son i sin vagn, med sväfvande manar på hjelmen. Adlerbeth Æn. 17 (1804). LAHT 1901, s. 310 (på skotsk höglandsboskap). Rendahl Brehm 2: 361 (1929; på manfår). — jfr HÄNG-, HÄST-, LEJON-MAN m. fl. — särsk. (i vitter stil) bildl. Böljans hvita mahn. BEMalmström 6: 207 (1845). I din (dvs. julgranens) mörka man. Ossiannilsson Hem. 36 (1915).
2) i utvidgad anv., om yvigt huvudhår hos man l. kvinna; i sht ngt skämts. Det tjenstförrättande bodlejonets pomaderade man. Naumann GranskKr. 1: 160 (1872). Artisten .. / Som hundrade gånger ur pannan om da'n / Stryker manen. Nordlund Bit. 144 (1894). De elva medtävlerskorna .. slet i den guldgula manen (på den tolfte). Bergman LBrenn. 14 (1928).
Ssgr (till 1): A: MAN-BÄRANDE, p. adj. —
-DUVA, f. l. r. zool. kragduva. NF (1886).
-FÅR. zool. det i Nordafrika levande getliknande fårdjuret Ammotragus lervia Pall., som har en manliknande hårbeklädnad på halsens undersida, skulderbladen o. frambenens yttersida. 1Brehm 1: 517 (1874).
-FÄSTE. (i fackspr.) jfr fäste 5 a. Billing Hipp. 358 (1836).
-HÅR. Nemnich Waarenlex. 725 (1801).
-KAM. (man- 1569 osv. mane- 15821583)
1) för kamning av hästens man. TullbSthm 16/6 1569.
2) hippol. på häst: halsens övre rand (där manen har sitt fäste). Billing Hipp. 89 (1836). Jockeyerna sutto .. med hakan hvilande på mankammen. Lewenhaupt Reddy 152 (1907).
-LAV. bot. lav tillhörande släktet Alectoria Ach., i sht arten A. jubata (Lin.) Ach., vilken växer i form av ett från träden nedhängande ”skägg”; jfr tagel-lav. Westring SvLafv. 2: 183 (1805).
-ORM. ett i folktron förekommande fabeldjur framställt ss. en med man försedd orm. Flogdrake eller Manorm. Rudbeck Atl. 2: 331 (1689). Karlfeldt FridLustg. 142 (1901). UplFmT 35: Bil. 2, s. 8 (1920).
-SKORV. veter. visst skorvartat eksem som uppträder i sht i manfästet. Lundberg HusdjSj. 482 (1868).
-STAD. (†) hippol. om manfästet. Bure Häst. 36 (1801). Lundberg HusdjSj. 482 (1868).
-TAG. ridk. grepp i manen vid uppsittning på en häst. Wrangel HbHästv. 285 (1885).
-TAGEL. (man- 1836 osv. mane- 1648) VRP 1648, s. 280.
B (†): MANE-KAM, se A.
-STÄLLE. = man-stad. IErici Colerus 2: 270 (c. 1645).
-TAGEL, se A.
Avledn.: MANIG, adj. om däggdjur: som har man; numera bl. ss. senare led i ssgr. Schultze Ordb. 2963 (c. 1755). jfr guld-manig.
Spoiler title