[av lat. manes, eg.: de goda, eg. en eufemistisk benämning]
rel.-hist. de avlidnas andar; eg. o. urspr., i den romerska religionen, om de gudomligheter som tänktes härska i underjorden, gravarnas beskyddare, åt vilka offer bragtes o. som senare dyrkades ss. de avlidnas andar; förr äv. allmännare. Ni, Carl XII:s .. maner, framgån i majestätisk gudaglans ur det oändliga. Elgström PatrTänk. 35(1810). Manerna .. voro .. särskilta Gudamakter som vårdade och hämnade med sträng rättvisa de aflednas andar. Leopold 3: 159(1816). Offren till de dödes minne och maner (bland lapparna). Düben Lappl. 286(1873). IllRelH 534(1924).
SAOB
