SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1942  
MANERLIG mane4rlig, adj. -are. adv. -A (†, Swedberg Schibb. 262 (1716), Schultze Ordb. 2968 (c. 1755)), -EN (†, HSH 36: 365 (1635), Weise 1: 77 (1769)), -T (Kolmodin QvSp. 1: 13 (1732) osv.).
Ordformer
(n. -lig(h)it(t) (-et) 1646—1715)
Etymologi
[jfr d. manerlig; efter t. manierlich; avledn. av MANER, sbst.1]
1) (numera bl. ngn gg med ålderdomlig anstrykning) motsv. MANER, sbst.1 2 e.
a) om person: som har godt l. fint l. belevat sätt; som vet att skicka sig väl, belevad; hyfsad; artig; sirlig; korrekt, taktfull. Adelen (på Ösel) är rijk och stursk, manerlig när han rätt handteras, elliest spåtsk, och förtretlig. KKD 8: 189 (1701). Våre Marcknadz-Dåckor .. äro så manerliga, at de nijga, förr än man hälsar på dem. OGyllenborg Vitt. 102 (1735). Ståtlig var han och manerligare än de andra. Arkadius Pakkala 19 (1895). Hammar (1936).
b) om handling l. uppträdande l. sätt: varigm ngn röjer belevenhet; fin, passande, anständig; korrekt; ss. adv.: fint; anständigt, som sig bör, korrekt. HSH 36: 365 (1635). Obelefvat folck, som intet vet at skicka sig manerligen. Modée FruR 16 (1738). (Hon) gaf manerliga och artiga svar till allt det han sade. Cavallin Storm FornTid. 53 (1907).
c) (†) om konkret föremål: fin. Vthaff en Bondeby .. (gjorde Berndes) en manerligh Stadh. Emporagrius JBerndes 219 (1652).
2) (†) motsv. MANER, sbst.1 3: bruklig, (som är) i överensstämmelse med rådande sed l. bruk. RP 11: 389 (1646). (Han vill) inrätta här uthi Rijket Sillfiskeriet efter i Holland manerligit sätt och bruuk. Stiernman Com. 3: 490 (1667). Peringskiöld Wilk. 302 (1715).
Avledn.: MANERLIGHET, r. l. f.
1) (numera bl. ngn gg med ålderdomlig anstrykning) till 1: fint o. kultiverat sätt l. uppträdande, belevenhet; sirlighet; anständighet; det passande. Swedberg SabbRo 652 (1692, 1710). At hålla och dantza med werlden hålles för en manerlighet och nödwendighet. Dens. Cat. 356 (1709). (Världen) kan väl tola, at Guds Bud öfverträdas, allenast manerligheten icke öfverskrides. Bælter Christen 152 (1743, 1748). Utvärtes manerlighet. Rönigk HerrPlant. 97 (1754). Hammar (1936).
2) (i fackspr.) motsv. maner, sbst.1 2 e: egenskapen att uppträda med tillgjorda l. stereotypa maner. SFS 1915, s. 1787. Bland katatona symtom märkas .. manerlighet, förkonstlat och onaturligt utförande av handlingarna. 3NF 11: 527 (1929).
Spoiler title
Spoiler content