MANTELETT man1telät4, r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. Ordet förekommer äv. i den fr. formen mantelet, med pl. -s. Rålamb 8: 5(1691), Ekbohrn(1868, 1904).
Ordformer
(-ett 1691 (: Mantelletterne, pl. best.), 1853 osv. -ette 1768)
Etymologi
[liksom t. mantelet, mantelette, eng. mantelet, mantlet, av fr. mantelet, avledn. av manteau (se MANTEAU)]
2) bef. ett slags flyttbar blindering till skydd för sappörer. Mantelletterne giörs aff tiocka Eeke Planckor, at dhe kunna stå emoot Musqueten. Rålamb 8: 57(1691). Törngren Artill. 1: 108(1794).
