publicerad: 1942
MANTEL man3tel2, r. l. m.; best. manteln ((†) mantelen Mat. 27: 31 (NT 1526), Melin HelSkr. Mat. 5: 40 (1865); mantlen Dalin Vitt. II. 5: 44 (1742, 1755), Wieselgren SvSkL 3: 11 (1835)); pl. mantlar.
Ordformer
(-el (-ell) 1526 osv. -il (-ill) 1526—1538)
1) löstsittande, vidt, ofta ärmlöst klädesplagg som bäres över den egentliga beklädnaden; i sht om sådant klädesplagg buret av österlänningar o. antikens greker o. romare l. under ä. tid av förnämare personer bland andra folk l. ss. högtidlig, ceremoniell beklädnad. Then tigh fråtagher mantelen honom förholt ecke heller kyortelen. Luk. 6: 29 (NT 1526). Tytzske herres orden, the man kallar korszherrar, haffua en hwijt mantel och jtt kors vthi for brystet. OPetri Clost. A 4 a (1528). Till enn Fransösk Manthell (för hertig Johan) Swarth Sam[m]eth — 7 1/2 alin. KlädkamRSthm 1554 F, s. 10 a. Ondt skiära wijd mantel aff lijtet kläde. Grubb 638 (1665). Då tog Frithiof af sin mantel. Tegnér (WB) 5: 129 (1825). Spanska mantlar af siden med stora Venetianska ärmar. SthmModeJ 1844, s. 48. Manteln som sölades i blod. Jes. 9: 5 (Bib. 1917; Bib. 1541: blodigh klädhnat). — jfr BISKOPS-, FILOSOF-, HERMELINS-, HERTIG-, KEJSAR-, K(ON)UNGA-, KRISTENDOMS-, KRÖNINGS-, PURPUR-, REKTORS-, SAMMETS-, TROLL-, YLLE-MANTEL m. fl. — särsk.
a) (i Finl.) om stor, lång militärkappa. SoldatbrFinlKr. 61 (1940).
b) om stycke av ylletyg, numera vanl. flanell, som svepes om spädbarn mellan blöjan o. lindan l. gördeln. 2 Mantler och lindor af rödt kläde. BoupptSthm 16/3 1658. Östergren (1932).
c) (i vitter stil) bildl. Så länge du äst under denna mantelen och detta beskärmet (dvs. Jesus' beskydd) .., så måste (osv.). Borg Luther 2: 549 (1753). Att skrifvelsen under sin vida mantel kunde inrymma de mest olikartade syften. SvH 10: 313 (1909). — särsk.
α) om något som omhöljer l. betäcker ngt l. är liksom svept omkring det; stundom i förbindelse med mer l. mindre starkt framträdande personifikation; dels konkretare, om mörker, dimma, is, vegetation o. d., dels i fråga om ngt abstrakt. Natten, som .. begynte at utbreda sin svarta mantel öfver Jorden. Mörk Ad. 1: 145 (1743). Insvepa sin mening i orakelspråkets högtidligt dunkla mantel. Forssell Stud. 1: 29 (1866, 1875). Urbergsklipporna äro höljda i en mantel af is. Nordenskjöld Polarv. 72 (1907). Den gröna manteln på (bärgen). Mörne Katz VitMän 132 (1928). jfr DIM-, SNÖ-MANTEL m. fl.
β) för att beteckna ngt ss. en skyddande förklädnad (täckmantel) för ngt som man icke vill uppenbara, utan vill hålla dolt. (Konung Kristiern) brukade alt slijkt för en mantell och teckelse, till at ther under skyle thet bittra och förgiftigha haat, som han .. hade till the Svenska. LPetri Kr. 148 (1559). Lögnen tryter aldrigh mantel. Grubb 494 (1665). Tyranni i lagens mantel klädt, / det kallas rätt och är för visso rätt. Rydberg Dikt. 1: 200 (1877, 1882). (Hon hade lärt sig) att äktenskapet / var en mantel öfver ett smutsigt brott. Tavaststjerna NVers 84 (1885). SvH 8: 276 (1905). jfr TÄCK-MANTEL.
γ) för att konkretisera en egenskap l. ett sinnestillstånd som sätter sin (yttre) prägel på ngn. Kolmodin QvSp. 1: 458 (1732). När Castilianaren vaknat till vrede, faller tröghetens och känslolöshetens mantel. SvLittFT 1833, sp. 150. Borrow tillhörde Byrons tid och älskade mystikens mantel omkring sig. Hallström LevDikt 182 (1914). jfr DYGDE-, HYCKEL-, KÄRLEKS-, REDLIGHETS-MANTEL m. fl.
δ) i sådana uttr. som upptaga ngns (fallna) mantel, axla ngns mantel o. d., för att beteckna att ngn upptager ngn annans avbrutna värksamhet, träder in i ngn annans ställe l. spelar ngn annans roll o. d. Weibull (o. Tegnér) LUH 1: 119 (1868). Den finske statsman, som .. upptog Armfelts fallna mantel, statssekreteraren Rehbinder, skrev (osv.). Tegnér Armfelt 3: 450 (1887). (Att han tidigare försvarat de bolsjevikiska våldsmetoderna) hindrar honom inte att nu axla fredsapostelns mantel. DN(A) 1930, nr 93, s. 2.
d) (†) i uttr. jungfru Marie mantel, om växten Alchemilla vulgaris Lin., daggkåpa; jfr KÅPA 3. Weste (1807). — jfr VÅRFRU-MANTEL.
2) om föremål som omsluter l. täcker ngt. — jfr FOT-, HJÄRN-, JORD-, KOPPAR-, SPRÄNG-, STÅL-, YTTER-MANTEL m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. av (ny)lat. pallium] zool. det oftast skalbärande hudveck som helt l. delvis täcker kroppen hos blötdjur, arm- o. rankfotingar. VetAH 1793, s. 169. Ekman NorrlJakt 408 (1910).
b) zool. om rygg o. sidopartier hos däggdjur; äv. (numera mindre br.) om ryggen o. utsidan av de hoplagda vingarna hos fåglar. Marklin Illiger 201 (1818). Gråtruten med sin silfverfärgade mantel. Kolthoff DjurL 167 (1899). Till färgen vanligen brun med svart mantel. 2NF 11: 1311 (1909; om svensk stövare).
c) bot. om (omslutande) växtdel som liknar en mantel (i bet. 1). BotN 1888, s. 121. Därs. 1911, s. 157. jfr FRÖ-MANTEL.
d) (i fackspr.; i sht tekn.) om beklädnad l. hölje l. isoleringslager på maskin, maskindel, teknisk anordning l. apparat o. d. som avser att skydda l. isolera o. d. de inre delarna; jfr KÅPA 2. Aken Reseap. Föret. A 5 a (1746; om tjärugn). Den centrifugen omgifvande manteln. 2NF 26: 221 (1917). En roterande trumma, som löper excentriskt inuti en cylindrisk mantel. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 558. Hos undervattenskablar utgöres manteln av rent bly. NoK 14: 75 (1922). jfr CYLINDER-, DAMM-, DOM-, DROPP-, KAKEL-, KAKELUGNS-, KONVERTER-, KYL-, KYLAR(E)-, PLÅT-, PORSLINS-, VALS-, VATTEN-MANTEL m. fl.
e) tekn. i fråga om gjutning, = KÅPA 2 k. UB 4: 207 (1873). Uti det lemnade tomrummet mellan manteln och kärnan ingjutes den till flytande form upphettade metallen. Eichhorn KonstH 65 (1881).
f) artill. på kanon: yttre godslager som omgiver o. utövar tryck på kärnrörets bakre del. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 398 (1882). UFlott. 3: 4 (1906). jfr REKYL-MANTEL.
g) mil. yttersta omhöljet till en projektil, vilket består av hårdare metall än projektilen för övrigt. Konow (1887). jfr KUL-MANTEL.
h) [jfr motsv. anv. av fr. manteau] (förr) befästn. = ENVELOPP 3. Sturtzenbecher 172 (1805). Tigerhielm 50 (1867, 1880).
i) geol. det yttre, höljande lagret av en ås o. d.; nästan bl. ss. senare led i ssgr. Fennia IV. 5: 23 (1891). Sand och grus nedsköljde .. och bildade manteln kring .. (bärgshöjdens) fot. Därs. XII. 1: 6 (1896). jfr FÖRVITTRINGS-, MORÄNGRUS-, SAND-, ÅS-MANTEL.
j) handel. om själva värdehandlingen vid vissa värdepapper, i sht aktier o. obligationer, i motsats till det i värdehandlingen inneliggande kupongarket. Hultman Banktekn. 68 (1909). jfr AKTIE-MANTEL.
3) [jfr motsv. anv. i holl.] sjöt. ett genom block gående tåg vars ena ända är fast o. i vars andra ända det dubbla blocket till en talja (manteltaljan) instroppats. SkeppsgR 1543. Ekelöf Ordl. 131 (1898).
(2 a) -DJUR. [kroppen är omgiven av en mantel] zool. djur tillhörande underkretsen Tunicata av kretsen Chordata, sjöpungar. Dalin 2: 769 (1855). Rendahl Brehm 21: 321 (1931). —
-FLIK.
(1) -FÅLL. (i sht i vitter stil) jfr fåll, sbst.1 2. Nu vid din mantelfåll jag ödmjukt rör. Börjesson Statshv. 68 (1866). —
(2 a) -HÅLA, r. l. f. zool. kroppshålighet som är omsluten av en mantel. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 84. —
(3) -LÖPARE, r. l. m. (mantel- 1544—1836. mantels- 1544) sjöt. till mantel hörande tåg. SkeppsgR 1544. Platen Glascock 1: 242 (1836). —
(2) -MUR. [fsv. mantol(s)mur] (förr) yttermur, krenelerad ringmur. G1R 13: 227 (1541). Rig 1936, s. 260. —
(2) -SKURA, r. l. f. [jfr t. mantelschnitt, fr. pointe mantelée] herald. den delningslinje i en vapensköld, vars båda delar antingen utgå från midten av sköldens sidor o. mötas i vinkel midt på sköldens överkant l. utgå från sköldens bägge nedre hörn o. mötas i vinkel ungefär midt i skölden l. midt på sköldens överkant. Uggla Herald. 57 (1746). Kleberg VIII (1919). —
(2 g) -STYRNING. mil. bibringande av styrning (medelst rotation kring längdaxeln) åt en projektil därigm att loppets spiralvridna bommar vid avskjutningen ingripa i den projektilen omgivande manteln. 2NF (1912). —
(1) -SÄCK. [efter t. mantelsack] (numera bl. arkaiserande) nattsäck, resväska. En mantel säck aff rött cläde, belagd med guld snören. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 30. Heidenstam Folkung. 1: 249 (1905). —
(2 d) -TRANSFORMATOR. el.-tekn. transformator vars järnstomme är formad så att den omsluter lindningarna. 2NF (1912). —
(2 d) -TRÅD. el.-tekn. om elektrisk ledning som är försedd med mantel av metall, armerad elektrisk ledning. SFS 1919, s. 158. —
-VECK.
(2) -YTA. (i fackspr.) särsk. mat. till 2 k, = mantel 2 k. Lindelöf AnGeom. 101 (1864). Stockens mantelyta. SvSkog. 1259 (1928).
B (†): MANTELS-LÖPARE, se A.
1) (i fråga om bruklighet jfr mantel 1) till 1: kläda (ngn l. ngt) i mantel; äv. med innehållsobj.: kläda sig i (mantel o. d.), axla (en mantel o. d.); äv. bildl.; numera utom i p. pf. (se slutet) bl. tillf. Schultze Ordb. 2992 (c. 1755; obrukl.). Ekblad 258 (1764). (En jord där) grödan mantlar fordna slagtningsfält. Wallin Vitt. 1: 248 (1812). Han skulle inte med ett spår av värdighet åter kunna mantla ens den trasigaste burnus. Lundh FörfResa 1: 34 (1924). särsk. (i vitter stil) i p. pf. i adjektivisk anv.: klädd i mantel, bemantlad. Sylvius Curtius 409 (1682); jfr mantel 1 c β. Högberg JesuBr. 1: 76 (1915).
2) [puristiskt för bemantla] (enst.) bemantla (se d. o. II a); jfr förmantla. Öfverlemnande åt Faust sjelf att mantla dessa skröpligheter med ädla syften för mensklighetens bästa. Rydberg Faust 278 (1878).
3) till 2: omsluta l. hölja l. förse (ngt) med en mantel; nästan bl. i p. pf. i adjektivisk anv. o. ss. vbalsbst. -ing. jfr om-mantla. särsk.
a) tekn. till 2 d: armera. SFS 1917, s. 1814. (Bly begagnas) till mantling av elektrisk ledningstråd. Starck Kemi 180 (1931).
-MANTLAD, p. adj. försedd med (så l. så beskaffad) mantel; ss. senare led i ssgr.
Spoiler title
Spoiler content