MANUDUKTION man1ɯdukʃω4n l. man1u-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Etymologi
[liksom dan. o. t. manuduktion, eng. manuduction, av mlat. manuductio (gen. -ōnis), vbalsbst. till manuducere (se MANUDUCERA)]
(numera bl. i fråga om ä. l. utländska förh.) handledning, vägledning, ledning; äv. (numera bl. i fråga om dan. o. nor. förh.) om enskild undervisning (för universitetsexamen). Och kan detta .. tiena Collegio till effterrättelse och manuduction aff detta werket. Schück VittA 2: 23 (i handl. fr. 1667; i instruktion för antikvitetskollegiet). NordT 1925, s. 454 (om nor. förh.). särsk. konkret, om skrift som innehåller handledning o. d. Arvidi A 7 a (1651). FinKyrkohSP 1: 32 (1895). —
