MASRUNNEN, ngn gg MASURRUNNEN, p. adj. -runnet; -runna.
Ordformer
(mas- (maass-) c. 1635—1807. mase- 1640. maser- 1643. masur- 1646—1874)
Etymologi
[sv. dial. masrunnen; förra ssgsleden av en motsvarighet till d. mase, masurbildning, förr äv. ’fläck', av mnt. mase, fläck, ärr; jfr fht. māsā, fläck, ärr; jfr MAS-o. MASUR;senare ssgsleden är RUNNEN, p. adj., i bet. ’vuxen']
(†) om ved, särsk. av björk: masurvuxen, vresig, flammig, ådrig; äv. om träd: som har dylik ved. Schroderus Dict. 208(c. 1635). Mas-runnen biörk. Spegel 286(1712). Masurrunnet trä. UB 6: 312(1874). — särsk.
a) i jämförelse. Rynkiot eller lijka som maaszrunnin i pannan. Linc. Gg 3 a(1640).
b) [jfr motsv. anv. av TRÄ-HUVUD,ävensom av fin. visapää, masurhuvud (på tobakspipa), dumhuvud] bildl., i uttr. masrunnet huvud, enfaldigt huvud, ”träskalle”. FinKyrkohSP 2: 109(1643).
SAOB
