SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1943  
MAXA mak3sa2, v.1 -ade.
Etymologi
[jfr sv. dial. magsa, maksa, mäkta, förmå; möjl. samhörigt med stammen i MAKT, FÖRMÅGA]
1) (i vissa trakter, vard.) kunna, förmå. Vi låta således anstå (med bröllopet) till hösten, och när vi maxa båda lägga opp lika, så klipper vi till på oljeverket. Strindberg SvÖ 2: 173 (1883). Det (dvs. att berätta vårt lands historia) maxar jag, fast jag inte var något öfvernöt på korpralskoln. Dens. Sag. 177 (1903).
2) (†) i uttr. maxa mot ngt, förmå stå ut med ngt, motstå (värkan av) ngt. Köp Mercurium, gena (dvs. giv henne), sägh dä är socker, du ska wetta hon mächtar inthe länge maxa moot hää (dvs. det), för än hon får siältågen. Prytz OS D 1 a (1620).
Spoiler title
Spoiler content