SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1944  
MEKANIST mek1anis4t l. me1-, m.||(ig.); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(mechan- 17461845. mekan- (-c-) 1801 osv.)
Etymologi
[jfr eng. mechanist; sidoform till MEKANIKER; jfr BOTANIK : BOTANIKER : BOTANIST, ävensom MASKINIST]
1) (numera föga br.) motsv. MEKANIK 1: mekaniker (se d. o. 1). Linné Bref I. 2: 67 (1746). Hofcal. 1823, s. 128 (vid flottan). Högberg JesuBr. 2: 176 (1915). — jfr KAPTEN-MEKANIST.
2) motsv. MEKANIK 1, 2: person som utbildar sig vid avdelningen för mekanik vid en teknisk läroanstalt; äv. om person som är utexaminerad från dylik avdelning. TT 1894, Allm. s. 115. Yngre mekanister utexaminerade från Kungl. Tekn. Högskolan .. erhålla anställning. SvD(B) 1927, nr 184, s. 1.
3) filos. person som omfattar en mekanistisk världsåskådning. Rydberg Varia 93 (1894). Larsson Spinoza 11 (1931).
Spoiler title