publicerad: 1944
MELANKOLI mel1aŋkωli4 l. me1-, äv. -an-, l. 0104, r. l. f. ((†) n. Sigfridi b 2 b (1619), Eberhardt AllmH 3: 148 (1776)); best. -en l. -n (ss. n. -et); förr äv. (med lat. form) MELANCHOLIA, f. Anm. I ä. tid förekommer ordet stundom med lat. böjning. Berchelt PestBeg. A 8 a (1588: Melancholiam). IErici Colerus 1: 155 (c. 1645: Melancholiam).
Ordformer
(melanchol- 1578—1868. melankel- 1621. melankol- (-c-, -ck-) 1557 osv. -i (-ij) 1619 osv. -ia 1578—1662. -ie 1557—1809. -y 1642)
Etymologi
[jfr t. melancholie, eng. melancholy, fr. mélancolie; av lat. melancholia, av gr. μελαγχολία, eg.: tillståndet att ha svart galla (μέλαινα χολή), av μέλας (stam μελαν-), svart, o. χολή, galla (se GALLA, sbst.2)]
1) (†) i humoralpatologien: den kroppsvätska, ”svarta gallan”, som ansågs stå i samband med elementet ”jorden” (se JORD 8 c) o. vid allt för riklig förekomst förorsaka det ”jordbundna” sjukdomstillståndet melankoli (se nedan 2). BOlavi 1 a (1578). Melancholij, som är kall, torrachtigh, swart och tiock, (stämmer överens) medh Jorden. Palmchron SundhSp. C 7 a (1642). (Om hösten) wäxer een Fuchtigheet, som kallas Melancholia. Bondepract. E 4 a (1662). jfr Söderström LäkKvacksalv. 25 (1926).
2) själstillstånd (enl. humoralpatologien förorsakat av allt för riklig förekomst av ”svart galla”, se ovan 1) som yttrar sig i svårmod l. tungsinne l. nedstämdhet av längre l. kortare varaktighet, tungsinthet, sorgbundenhet; särsk. psykiatr. om depression av patologiskt urspr. som utgör symtom för l. fas i viss sinnessjukdom. Effter aff sådane ensligheet och speculering myken melancolie och sieldsinde tanker förorsakes pläge, therföre vele vij tigh (Johan) faderligen haffve rådt (att skaffa dig mer sällskap). G1R 27: 42 (1557). I melancholie, och alla art siukdomar, kallade affectiones hypochondriacæ (hjälper medevivatten). Hiärne Underr. 11 (1702). Jag är sjelf fallen för melankoli, och behöfver en måg som kan roa mej. Ristell Vis. 15 (1787). Witt Själ. 2: 253 (1864). Humor och melankoli och andra Lutherstudier. Söderblom (1919; boktitel). Gadelius Själsl. 3: 33 (1922). — särsk.
a) (†) i sådana uttr. som falla, råka, vara (ut)i (stark) melankoli o. d., (komma att) lida av (svår) melankoli. (Han) var .. uthi ett starckt melancholie. VDAkt. 1700, nr 121. Bark Bref 1: 160 (1704: fallit i). Jag råkade .. vti en stark melancholie. Humbla Landcr. 249 (1740).
b) med ngt försvagad bet., om vemodig l. sorgsen (stundom ngt lustblandad) stämning, vemod. Hoon vaar .. så spaak, som ett litet deggie-lam, och gick i kärlig melancholij. UHiärne Vitt. 50 (1668). I min själ kom mörk melankoli. Fröding NDikt. 16 (1894). Hellström Malmros 227 (1931).
Anm. Stundom användes (i bet. 2) starkt skämts. den avsiktliga förvrängningen mellankolik. Hodell Andersson 26 (1866).
Spoiler title
Spoiler content