MELANKOLIKER mel1aŋkω4liker l. me1-, äv. -an-, l. 10302, m.||ig.; best. -n; pl. =; l. (numera bl. i fackspr. i pl.) MELANKOLIKUS, m.; pl. -kolici -kω4lisi l. —302 (BOlavi, Gadelius Själsl. 1—2: 105(1921)).
Ordformer
(melanchol- 1578—1865. melankol- (-c-) 1807 osv. -ici, pl. 1578 osv. -iker 1852 osv. -ikus (-c-) 1795— c. 1875)
Etymologi
[jfr t. melancholiker; av senlat. melancholicus, av gr. μελαγχολικός, till μελαγχολία (se MELANKOLI)]
motsv. MELANKOLI 2:person som har ett melankoliskt temperament l. behärskas av melankoli; särsk. psykiatr. om person som lider av melankoli. Melancholici the tancka fulle menniskior. BOlavi 180 a(1578). Du vet hvilken melankolicus jag är i djupet, fast — ack — på ytan simmar skämt. Almqvist Törnr. 3: 148(1850). Gadelius Själsl. 3: 47(1922).
