(förr äv. skrivet -chol- (-col-). — -isch 1622—1642. -isk (-c) 1578 osv. -kolsk 1861 (i vers)— 1892 (skämts.))
Etymologi
[jfr d. melankolsk, t. melancholisch, senlat. melancholicus, gr. μελαγχολικός; till MELANKOLI]
1) (†) till MELANKOLI 1:som består av l. beror på l. sammanhänger med förekomsten av ”svart galla”; äv.: som alstrar ”svart galla”. (Den mjältsjuke) äte ingen Melancholisk maat. BOlavi 64 b(1578). Thet Swarta, Melancholiske och Orene Blodhet. L. Paulinus Gothus Pest. 81 a(1623). Fierdedags Skälfwor och andra melancholiske Kranckheter. Palmchron SundhSp. 47(1642). Een Menniskia född vti Jungfrwn är af Melancholisk, kall och torr complexion. Schwartz Alm. 1656, s. 19.
2) till MELANKOLI 2:som är disponerad för l. lider av melankoli, som har ett svårmodigt l. dystert temperament, som är benägen att se allt i svart, svårmodig, tungsint, vemodig, trist, nedstämd; äv. om tillstånd, utseende o. d.: som kännetecknas av l. beror på melankoli, som är präglad av l. vittnar om svårmod l. dysterhet; äv. psykiatr. PErici Musæus 4: 29 a(1582). AJGothus ACoyet A 3 b(1618). Här ähr nu så melankoliskt och sårgewulit för greffue Magni förstinna skull, hvilken änu alltså häftigt sjuk är. Ekeblad Bref 1: 125(1652; rättat efter hskr.). Melankolisk sång. Lidner 2: 15(c. 1785; rubrik). Herr Kraus .. såg högst känslofull och något melankolisk ut. MoB 2: 165(1798). Clemens' stora, melankoliska ögon. Rydberg Ath. 277(1859). De melankoliska tillstånden. Gadelius Tro 1: 110(1912). — särsk. om föremål o. d.: som gör ett dystert o. tungt intryck, som försätter i en svårmodig sinnesstämning, trist. Fina, späda rännilar sökte sig en melankolisk väg emellan svarta, skrofliga klyftor. Almqvist TreFr. 1: 55(1842). En liten melankolisk pinnsoffa med hårdt stoppadt säte. Ödman VårD 2: 50(1888). Belysningen på gatorna har blivit mycket melankolisk. GHT 1935, nr 273, s. 3.
