1) (†) allmän (se d. o. I), gemensam. Her (är) .. mykit tiil ath bestella .. för thet mene bestha. G1R 3: 261(1526). Hoppandes thertill samme (tull-)frihet .. skall varde till någre andre varor till nytto profit och mene välfärd. HSH 1: 34(1527).
2) omfattande l. innefattande samtliga delar l. medlemmar av ngt, hel, samtlig; numera bl. i vissa uttr. som avse äldre förh. Mene riddherskapith i riichith. SvTr. 4: 11(1521). Han söker sin egin nyttho, med mene Rikisins skada och förderffh. G1R 6: 162(1529). Det mena frälset. Hildebrand Medelt. 2: 655(1897; om medeltida förh.). — särsk. (†) i uttr. (alle) mene Dalarna (äv. hopskrivet menedalarna), om landskapet Dalarna. Wij Göstaff .. Helsom eder alle .. som biiggia oc boo vtj alle mene Dalana. G1R 1: 183(1524). Tiil koperbergit och menedalena. Därs. 2: 70(1525).
3) (†) som tillhör den stora massan av folket l. en viss klass o. d., gemen; menig; ofta svårt att skilja från 2. Te mene farande köpmen. G1R 1: 98(1523). Frelsesmen bergzmen köpmen oc mene almogens fwlmectwge senningebod. Därs. 183(1524). — särsk. [fsv. (then) mene man; liksom ä. d. then mene mand efter mnt. de mene man] i uttr. (den) mene man (äv. hopskrivet meneman), gemene man; allmänheten, folket. Then mene mand i norge. G1R 1: 103(1523). Både then meneman och herrar. Psalt. 49: 3(öv. 1536; Bib. 1917: både låga och höga). G1R 28: 63(1558).
4) (†) vanlig, enkel, simpel, ringa. Aldelesz är hoon effter mit tÿcke, / fast hoon för andra sÿnesz meen. Visb. 3: 156(1651).
SAOB
