publicerad: 1898
ALLMÄN al3~män2 (a`llmän Weste), adj. -männe (numera nästan bl. i uttr. allmänne åklagaren; se IV d), -männa; -männare; -T, adv. (se d. o.); jfr ALLMÄNNELIGEN (se anm. till d. o.).
Ordformer
(al(l)meen (n. -nt) Tegel G. I:s hist. 2: 115 (1622), RARP 3: 47 (1638), Stiernhielm Fateb. C 4 a (1643); allmena (best.) Stiernhielm Arch. Dedik. A 2 b (1644); al(l)mene (G. I:s reg. 3: 56 (1526; se IV a γ), RA 3: 95 (1593; se VI), Chronander Vitt. 162 (1649; se I 2 a)) är möjl. att fatta ss. oböjl. adj. Skrifsättet med ee (liksom -en-, åtföljdt af vokal) har säkerligen betecknat (långt) e-ljud. Huruvida skrifsätten almen (A. Oxenstierna Skr. 1: 91 (1614), Lex. Linc. (1640), Swedberg Schibb. 30 (1716), Svedenborg Reg. 120 (1718)) o. al(l)ment (RA 3: 87 (1593), Swedberg Schibb. 33 (1716), Nordenflycht QT 1745, Föret. 2) afsett nämnda uttal l. uttalet med ä- ljud är, då det gäller ä. tid, ovisst; i de yngre ex. betecknar e här säkerligen ä- ljud. — almena, oböjl. Stiernhielm Herc. 257, 429 (1668). Om uttal se ofvan. — al(l)män (n. -nt) RP 4: 108 (1634) osv. Mot det nuv. uttalet af n svarar skrifsättet al(l)männ (-männ-, -menn-) G. I:s reg. 14: 164 (1542), Girs G. I:s hist. 195 (c. 1630), Ehrenadler 173 (1723) osv. — al(l)männe (-menne), oböjl. Rudbeckius Kon. reg. 213 (1615), Gustaf II Adolf 76 (c. 1620), Lex. Linc. (1640, under servus), J. Matthiæ 2: 115 b (1658), S. Rosenhane i HSH 31: 17 (1663), Rudbeck Atl. 2: 539 (1689), 3: 368 (1698) m. fl. — al(l)menna, oböjl. Rudbeck Atl. 2: 539 (1689), Swedberg Schibb. a 2 b (1716), Därs. 295)
Etymologi
[fsv. almen (best. allmena), almän; jfr fnor. o. nyisl. almennr, nor. aalmenn (i sht i formen aalment). d. alme(e)n (pl. almene). Sannol. äro formerna med (långt) e- ljud de äldre o. bero på lån från mnt. men(e), allmän, vanlig; se för öfr. MEN, adj., MENIG, GEMEN. Formerna med (kort) ä- ljud hafva antagligen uppkommit gm påverkan af (etymologiskt ej sammanhängande) nord. bildningar af MAN, fsv. maþer, man, särsk. af former med omljudd stamstafvelse, ss. fsv. almänne, almännis- (isl. almenni, ä. d. almind, sbst.), almänna(vägher), ALLMÄNS- (se ALLMAN), ALLMÄNNELIG, ALLMÄNNINGS- osv.; jfr fsv. o. isl. almanna-. Om första ssgsleden direkt utgår från ett mnt. al- (jfr holl. algemeen, t. allgemein, sv. ALLGEMEN) l. från det i nämnda o. liknande nord. ssgr förek. ALL-, kan ej med visshet afgöras. — De i ä. nysv. äfv. obest. förek. formerna på -e ansluta sig möjl. till mnt. mene, de på -a slutande bero kanske på analogiskt inflytande från vissa mera vanliga svenska ordtyper; jfr särsk. de oböjl. adj. på -a. Se om liknande fall E. H. Tegnér i Arkiv 5: 335 följ. — Med afs. på betydelseutvecklingen jfr t. gemein, mnt. gemen, holl. gemeen samt lat. generalis, publicus, universus, universalis, vulgaris, fr. général, public, universel, vulgaire, eng. general, public, universal, vulgar, äfvensom de med t. gemein osv. besläktade lat. communis, fr. commun, eng. common. — Jfr för öfr. Tamm Bidr. t. sv. etym. ordb. 21, Dens. Suppl. t. valda skr. af G. Stiernhielm]
Översikt
Öfversikt af betydelserna.
I. som är för alla: 1) som tillhör l. finnes hos l. utföres af alla, gemensam för alla; 2) öppen o. tillgänglig för alla; 3) som riktar sig mot l. åligger alla.
II. syftande på det hela; universell.
III. syftande på de stora dragen l. det väsentliga af ngt; generell, obestämd, abstrakt.
IV. syftande på staten, samhället, regeringen osv.; publik, officiell.
V. vanlig.
VI. menig.
I. som är för alla, i sht för alla de personer l. föremål, som höra till en viss krets.
1) som (i sht på lika sätt l. i lika grad) tillhör l. tillkommer alla l. finnes hos l. utgår från l. hyses l. delas l. utföres af alla; gemensam (för alla), allas, för l. hos alla; ofta i motsats till enskild, individuell.
a) som tillhör l. tillkommer (osv.) hvar o. en för sig; för l. hos alla.
α) om rättigheter o. d. (jfr 3 b). Människosläktets allmänna rättigheter. Almänna Friheten. Dalin Mont. 63 (1755). Allmän .. tryckfrihet. Tryckfr.-förordn. 2: 1 (1812). — särsk.
α') [jfr holl. het algemeene stemrecht, t. allgemeines stimmrecht, fr. suffrage universel] i uttr. allmän rösträtt o. d. Allmän valrätt. Geijer I. 6: 217 (1840). Allmän rösträtt. SvT 1852, nr 1, s. 2. (Inskränkas villkoren) för rösträtt till fordran om statsborgareskap, manligt kön, god frejd, att råda öfver sig sjelf och sin egendom och hafva uppnått viss ålder, så betecknar man rösträtten såsom allmän. K. H. Blomberg i NF 14: 279 (1890).
β') i uttr. de kristnas l. de troendes allmänna prästerskap l. prästadöme, alla kristnas rätt att utan ngn mänsklig medlare nalkas Gud (jfr 1 Pet. 2: 5, 9). Sundberg Bekänn. 8 (1879). NF 13: 189 (1889). Ahnfelt o. Bergqvist Tros- o. sedel. 125 (1895).
β) [jfr t. allgemeine bewunderung, die allgemeine ansicht, meinung] om känslor, yttranden, handlingar, egenskaper o. d.; stundom närmande sig II. Tilltaget väckte allmän förargelse. Allmän belåtenhet, öfverraskning, förtviflan. En fråga af allmänt intresse. Allmänna opinionen, meningen, medvetandet. Exemplet vann allmän efterföljd. Allmänt uppbrott. Samtalet blef allmänt. Han är föremål för allmän drift. Allmänt åtlöje. Stoor och allmen förskräckelse. Rudbeckius Kon. reg. 240 (1615). Orätt (är) een moder till allmänne haat. Gustaf II Adolf 76 (c. 1620). Allmenne nöd. RARP 2: 119 (1634). Nu kommer almänt rychte up om groft brott. RB 4: 1 (Lag 1734); jfr 2. Allmän förvirring. Höpken 1: 16 (c. 1751). Sådana känningar äro allmänne; de vederfaras alla syndare. Nohrborg 371 (c. 1765). Ett allmänt bifall hördes. Lenngren 179 (1793). Det allmänna sunda omdömet. Leopold 3: 12 (1802, 1816) [jfr fr. sens commun]; jfr V. Vårt slägtes allmänna syndaförderf. Handb. 1811, s. 104. Allmän .. aktning. Lindfors (1815). Allmänna tänkesättet. Tegnér 3: 209 (1823). För en tid sedan .. var här en allmän uppståndelse. C. F. Dahlgren S. arb. 4: 186 (c. 1830). Allmän laddning! Ex.-regl. f. fältart. 1. 146 (1877, 1885; ss. kommandoord). ”Vi vilja se kuriren!” / Så hörs ett allmänt rop. Snoilsky 2: 67 (1881). Allmänna val. Schulthess (1885). Den allmänna trohetseden till konungen. E. Hildebrand Statsförf. 258 (1896). Det dröjde ej länge innan striden var allmän. Topelius Vint. III. 1: 174 (1896). jfr: En allmän allas glädie ock lycksalighet. 2 RARP 3: 443 (1723). — särsk.
α') i sht fys., i uttr. allmän egenskap o. d. Duræus Naturk. 6 (1759). Fock Fys. 1: 2 (1853, 1859). Åtskilliga egenskaper tillkomma kropparne hvar för sig. De af dessa, som äro gemensamma för dem alla, kallas kropparnes allmänna egenskaper. Floderus Fys. 1: 3 (1862, 1878). Wijkander Fys. 1: 1 (1886).
β') log. Snellman Elem.-curs 1: 22 (1837). Allmänt .. kallas det i flera enskilda föremål gemensamma, hvilket kan utsägas om dem alla såsom deras bestämning. Så betyda t. ex. orden menniska, lärd, häst, svart något allmänt, emedan de kunna utsägas om flera enskilda föremål. Borelius Log. 3 (1862, 1871). — jfr b samt III a.
Anm. till a. Ett sådant uttr. som allmänt samtalsämne utgår från uttr. ämne för allmänt samtal. En allmän driftkuku hos Lysander Almqv. 10 (1878) förklaras af uttr. allmän drift. Se E. H. Tegnér Ellipt. ord 30, Jespersen i Dania 1: 261 följ.
b) som tillhör l. tillkommer (osv.) alla tillsammans; gemensam.
α) [jfr t. gemeine weide] (†) om verklig tillhörighet. Alla ägodelar äro ibland dem almänne. Ehrenadler 329 (1723). Betesmarken är allmän öfver hela Öen. Linné Gotl. 202 (1745). — (ännu br.) närmande sig 2. Allmän betesmark. Deleen (1814, under communage). — jfr ALLMÄNNING 2.
β) (†) vid ord, som beteckna en person ss. stående i ett visst förh. till andra: gemensam. Daunierne .. voro deras allmänne fiender. Ehrenadler 1: Innehållsfört. (1723). Desse allmänne Föräldrar (dvs. Adam o. Eva). Dalin Arg. 1: 77 (1733, 1754). Den allmänna Fadren. Lehnberg Pred. 1: 290 (c. 1800; om Gud).
γ) [jfr lat. maximus communis divisor] (†) mat. gemensam. En almen delare (för två tal). Svedenborg Reg. 120 (1718). (Två tals) största allmänna mått. Celsius Arithm. 71 (1727). Allmän nämnare. Heinrich (1814).
δ) (mindre br.) samfäld. Allmänt och enhälligt slut (dvs. beslut). KF 1672, § 1. I dag må den tysta sucken frambryta i allmän bön. Wallin 1 Pred. 1: 2 (c. 1830); jfr a β.
2) som är öppen o. tillgänglig för alla l. för allmänheten l. för alla personer af ett visst slag; som erbjuder sig åt alla, som står till allas tjänst l. förfogande l. af alla får åtnjutas l. nyttjas; offentlig, publik. Konungens allmänna mottagning. Allmänna Kronofisken äro de ström- och insjöfisken vid kronans allmänningar .., som kronan icke enskildt sig eller annan förbehållit. SFS 1852, nr 30, s. 3. — särsk.
a) [jfr fr. une place publique] om platser o. d.; ofta närmande sig IV. På alla allmänne Platser (i Tebe) funnes Vattukonster och prächtige Stoder. Ehrenadler 47 (1723). De allmänna promenaderna (i Paris). Geijerstam Kampen om kärlek 159 (1896). Allmänna planteringar. Melander På långtur 39 (1896). jfr: Vppå almene torg. Chronander Vitt. 162 (1649). — [jfr t. gemeiner weg, gemeine strasse, fr. chemin public] i uttr. allmän väg l. landsväg o. d.; äfv. fattadt i anslutning till IV. Landt. instr. 355 (1687). Almän landsväg skal vara tijo alnar bred emellan diken. BB 4: 1 (Lag 1734). Vid almenna lands och siö vägar skola nödige skiuts och gästgifvare gårdar vara. Därs. 28: 1. Allmän flottled. A. T. Sjöberg i NF 4: 1495 (1881). Allmän farled. Därs. 19: 175 (1895). jfr ALLMÄN-, ALLMÄNNE-VÄG samt ALLMANNA-, ALLMUNDE-, ALLMÄNNINGS-VÄG.
b) om handlingar o. d., i hvilka alla få deltaga l. som försiggå offentligt. Allmänt Skriftermåhl. Kyrkol. 8: 1 (1686; i motsats till Hemlig Skrifftermåhl). Then allmänne Gudztiensten. Därs. 19: 31 (1686). — (mindre br.) Man har inrättadt almänna Speel, hvaruti alla de som stå effter rijket skola kämpa; .. man gifver .. til detta prof alla främlingar fritt tilträde. Ehrenadler 183 (1723). jfr: Ridderskapzens Almenne öfninger (dvs. öfningar, i hvilka alla adelsmän fingo deltaga). RARP 1: 2 (1626). — särsk. En allmän sammankomst, ett allmänt sammanträde; äfv. i konkretare bet. Kolmodin Tac. 1: 114 (1833). jfr 1 samt II c.
Anm. Till de sist anf. uttr. ansluter sig möjl. uttr. allmän rådstuga (jfr dock äfv. a), som användes
α) om sammanträde af en stads alla röstberättigade medborgare. S. Rosenhane i HSH 31: 17 (1663). Kallelse till .. allmän rådstuga. Riksdagsordn. 1866, § 18. NF 1: 482 (1875).
β) om själfva församlingen l. institutionen. Svedelius Statsk. 1: 17 (1868). Allmänna rådstugan består af stadens samtlige röstberättigade innevånare. NF 1: 482 (1875).
c) (numera i sht kansl.) om skrifter; i uttr. allmänna tidningarna [jfr t. Münchener allgemeine zeitung], numera i sht (närmande sig IV) om Post- och Inrikes-Tidningar (så i Sv. alltid i officiell framställning; jfr SFS 1844, nr 46, s. 1). 1 SAH 1: 23 (1786). Tryckfr.-förordn. 1: 6 (1812). Finlands allmänna tidning (namn på Finlands officiella tidning sedan 1820). SFS 1877, nr 31, s. 25. jfr: (Med vissa inskränkningar skall det) vara en hvar tillåtit, at i allmänt tryck utgifva .. allmänna ärenden rörande Handlingar. Tryckfr.-förordn. 2: 4 (1812). — (†) Allmänna Skrifter. Dalin Arg. 1: 10 (1732, 1754). De allmänna papperen; die öffentlichen Blätter oder Zeitungen. Möller (1790). Leopold 6: 257 (1797). Allmänna Journalen. (1813—1824; namn på en af Wallmark utgifven tidskrift). — särsk.
α) [jfr t. gemein werden] (†) i uttr. blifva allmän, offentliggöras, publiceras. Swedberg Dav. 43 (1713). Boken .. (har) förtient at blifva allmänn. Ehrenadler Föret. B 2 a (1721). Botin Hem. 2: Föret. 1 (1756, 1789).
β) [jfr t. gemein machen; jfr äfv. fr. rendre une chose publique] (†) i uttr. göra allmän, offentliggöra, publicera. Swedberg Sabb. ro Förmäle § 4 (1710). Mina bref .. (hafva) blifvit på Tyska Språket öfversatta, tryckta och allmänna gjorde. Tessin Bref 2: 198 (1754). Protocollerne i målet .. skulle genast genom trycket allmänna göras. Kungör. 11 Okt. 1794, s. B 1 a. — jfr ALLMÄNGÖRA.
d) [jfr holl. eene gemeene vrouw, fr. femme, fille publique, eng. common woman] om person i uttr. allmän kvinna, flicka osv., offentlig kvinna, sköka. Kolmodin Qv.-sp. 1: 133 (1732). Allmänna qvinnor. Botin Utk. 665 (1764). Därs. 666. Geijer I. 8: 408 (1810). Ett allmänt fruntimmer. Almqvist (1842). Björkman (1889). — jfr: Allmän sköka. SAOB (1870).
3) som på ett l. annat sätt riktar sig mot l. vänder sig till l. omfattar l. gäller l. åligger alla (individer af ett visst slag).
a) som riktar sig mot alla, som omfattar alla. Denna nåden är allmän, och vederfares hvarjom och enom. Nohrborg 383 (c. 1765). Påbjuda en allmän beskattning. Wallin 1 Pred. 1: 77 (c. 1830); jfr b. Amnesti .. förekommer .. än såsom allmän, än såsom utsträckt allenast till vissa samhällsklasser. Hellstenius i NF 1: 643 (1876). — särsk.
α) [jfr lat. revelatio generalis] i uttr. Guds allmänna uppenbarelse, den Guds uppenbarelse, som sträcker sig till alla människor. jfr: Denna Guds uppenbarelse kallas den allmänna uppenbarelsen emedan den finnes hos och är tillgänglig för hvarje menniska. Norbeck 2 (1843, 1866). Till skillnad från .. (Guds uppenbarelse i Kristus) kalla vi allt annat, hvarigenom Gud gör sig känd för oss, Guds allmänna uppenbarelse. Fehr Underv. 11 (1894).
β) (mindre br.) i uttr. den allmänna kärleken, kärleken till alla människor. Valerius 1: 39 (1804; namn på ett poem). jfr: Den allmänna kärleken till menniskor hade hos henne öfvergått i den enskildta till karlar. C. F. Dahlgren S. arb. 4: 222 (c. 1830). — jfr ALLMÄNNELIG 1 c α α'.
γ) (†) Det är (lika) så fåfängt, at sätta sig emot Sanningen som at hindra det allmänna dagsliuset. Dalin Arg. 1: 193 (1733, 1754); jfr 1 a.
b) som åligger alla l. förelägges alla ss. ngt nödtvunget; som är förpliktande för alla. Allmän bevillning (se Rabenius Kam. § 389 (1825, 1832), Kinberg i NF (1875)). Almän tunga och besvär. Rudbeckius 4 Pred. D 2 a (1634); jfr IV. Allmänna skyldigheter. Boëthius Nat. sed. 125 (1782); jfr 1 a α. — särsk.
α) i uttr. allmän värn(e)plikt, dvs. skyldighet till personlig krigstjänst till landets försvar, hvilken (i åtsk. länder) i regeln åligger hvarje man under vissa lefnadsår. Wijkander Krigsförf. 20 (1866). C. O. Nordensvan i NF 18: 26 (1894). jfr: Allmän beväringspligt. Rosen Sv. armeens org. 49 (1832). jfr äfv.: Skyldigheten, at til Rikets försvar ingå i Allmänna Beväringen. Kungör. 27 Okt. 1812, § 1.
β) [jfr t. das gemeine recht samt lat. jus commune, fr. le droit commun, eng. common law] i uttr. allmän lag, allmänna lagen o. d., om (den) för alla inbyggare i ett land gällande lag(en), i motsats till för särskilda stånd, klasser l. yrken gällande (s. k. special-)lagar o. författningar. RF 1719, § 4. Allmän civil- och kriminal- samt kyrkolag. RF 1809, § 87. Brottet skal straffas efter Allmän Lag. Tryckfr.-förordn. 3: 8 (1812). Allmänna stadgar och förordningar. Riksdagsordn. 1866, § 81. Allmänna Strafflagen. Assarsson Straffr. 18 (1879). Allmänna lagens missgärnings- och straffbalkar. E. Hildebrand Statsförf. 652 (1896). jfr: Lagen är allmän, och angår så wäl the stora, som the ringare. Spegel Pass. 282 (c. 1680).
Anm. till β. Uttr. allmän(na) lag(en) begagnas numera i sht om 1734 års lag o. de författningar af senare datum, som innehålla ändringar i l. tillägg till dens. Detta uttr. har äfv. fattats ss. motsats till landskaps- o. stadslagarna samt andra s. k. partikulära lagar; jfr II d. Se Föret. t. 1734 års lag s. 4 (1736). jfr äfv.: (Magnus Eriksson lät) författa en allmän Landslag. Botin Utk. 332 (1761).
γ) i uttr. allmän bön(e)dag o. d., bön(e)dag, hvars iakttagande åligger alla medlemmar af ett folk (l. kyrkosamfund). Plakat 1 Dec. 1618. Kyrkol. 1: 5 (1686). Allmänna .. tacksägelse-, faste-, bot- och bönedagar. SFS 1895, Bih. nr 90, s. 1.
II. som har afs. på ett (andligt l. materiellt) område i dess helhet l. på sammanfattningen af alla föremål utaf ett visst slag l. på det hela; universell, alltomfattande; ofta i motsats till sådant, som bl. rör en del l. vissa delar af ifrågavarande område; stundom ej skarpt skildt från III. Allmän bildning (i sht i motsats till fackbildning); jfr ALLMÄNBILDNING. Allmän svaghet, allmänt illamående; jfr g α. Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet (se Riksdagsordn. 1810, § 34). Allmänna hospitals- och barnhusfonden. Allmänna indragningsstaten (se Ad. prot. 1809, IV. 1: 1211, 1415, NF (1875)). Almenne landzplågor. Laurelius i KOF II. 1: 112 (1659). Almen flod (dvs. öfversvämning), ty då flödar hela landet. Rudbeck Atl. 2: 539 (1689); jfr Lindfors (1815). Allmänna kunskaper. Lindfors (1815). (Arfsynden är) allmän .. äfven i den (meningen), att hela menniskan (omnis homo) af densamma besmittas. Norbeck 80 (1845, 1866). En allmän harmoni genomströmmar hela naturen. Fries Utfl. 2: 141 (1852). Allmän medborgerlig bildning. SFS 1856, nr 52, s. 2. Allmänt intresse .. omnium rerum humanarum cura. Cavallin (1875). Ett allmänt europeiskt krig. Odhner G. III:s hist. 1: 224 (1885). — särsk.
a) [jfr lat. universalis, fr. universel] (mindre br.) som omsluter l. innefattar allt. Det allmänna väldet öfver hele verlden. HSH 2: 86 (1629). I Norden stiftar Carl en allmän Monarki. G. F. Gyllenborg Vitt. 4: 6 (1785, 1800).
b) bot.; ofta närmande sig I 1 b. Det allmänna bladskaftet (på ett sammansatt blad). Dahlman Huml. 108 (1748). Allmän eller gemensam blomkrona, corolla universalis s(eu) communis, kallas blomkronan, som inbegriper en blomsamling. Marklin 407 (1818). Dens. 367. Hos den sammansatta blomflocken skiljer man emellan den allmänna blomflocken .., som bildas af de först utgående blomskaften; och de enskilda blomflockarne .., hvilka utgå från den allmänna blomflockens skaft. Arrhenius Term. 98 (1842). I den sammansatta (blom-)flocken urskiljer man det allmänna .. och det enskilda svepet. Areschoug Växt. 81 (1875). Det allmänna blomskaftet. Därs. 79.
c) som motsvarar det hela af ett visst område. Allmänna änke- och pupillkassan, en pensionskassa för hela Sverige o. för alla stånd o. yrken; jfr I 2. Allmänna brandförsäkringsverket. — särsk. om sammankomst o. d.; jfr I 2 b. Ett allmänt landtbruksmöte, möte för landtbrukare från hela landet (motsatt läns- l. landskapsmöte). Ett allmänt kyrkomöte, där hela den sv. kyrkan representeras (SFS 1863, nr 61, s. 3). Ett christeligit, alment, fridt, inrikes möthe. RA 3: 87 (1593; om Uppsala möte); jfr I 2 b. Alment möte aff hela Christenheeten. Lex. Linc. (1640; under oecumenicus). — [jfr t. gemeiner reichstag] hist. Allmän riksdag (se RARP 1: 4 (1626), Riksdagsordn. 1866, Inl.) o. d. Det nu varande allmänna Riksmöte. Handb. 1811, s. 62 (Handb. 1894, s. 25: det nu församlade riksmötet). jfr: Sweriges allmenne ständers begieran. Gustaf II Adolf 89 (c. 1620) [jfr t. gemeine stände, holl. de algemeene staten, fr. états généraux].
d) [jfr t. allgemeine weltgeschichte, holl. de algemeene geschiedenis, fr. histoire universelle] i uttr. allmän historia, världshistoria; motsatt en särsk. stats (i sht fäderneslandets) historia. Kort Inledning Til Almänna Historien. G. Bliberg (1735; boktitel). Lärobok i allmänna historien. Pallin (1874, 1890; boktitel). jfr: Allmänna Handels-Historien. E. Zetterstén (1769, 1777; boktitel). Philosophiens allmänna historia. Palmblad Fornk. 1: VI (1843).
e) (föga br.) språkv. i uttr. allmän(t) ord l. namn, appellativ (i motsats till nomen proprium, egennamn). Kullin Eng. gr. 21 (1744). Ljungberg 34 (1756). Enberg Sv. spr. 78 (1836). Cavallin Ident. o. synt. satser 36 (1894). — jfr ALLMÄNNAMN.
f) ped. i uttr. allmänt vitsord l. betyg, generellt vitsord (i motsats till specialbetyg); hufvudbetyg. Allmänt vitsord för flit (motsatt betygen för flit i hvarje särsk. ämne). Försl. t. skol-ordn. 1817, s. 45. SFS 1875, nr 41, s. 7.
g) med.
α) i uttr. allmän sjukdom. Collin (1847). Man kallar sjukdomen lokal, när endast en kroppsdel är lidande, men deremot allmän, när de sjukliga företeelserna uppträda inom hela organismen. Goldkuhl Helsol. 82 (1886). — jfr ALLMÄNSJUKDOM.
β) [jfr holl. een algemen geneesmiddel] (†) i uttr. allmänt läkemedel, universalt läkemedel, universalmedel, panacé. Allmänna Läkemedel .. Kallas Specifica, och föregifvas vara sådanna som skola kunna bota för alt, eller åtminstone ofelbart för något vist. Bergklint M. sam. 1: 255 (1781).
h) mil. i uttr. allmänna trängen. Allmänna trängen innesluter förplägningsträng, .. sjukvårdsträng och hästdepot. C. O. Nordensvan Handb. 2: 5 (1880, 1886). Stora trängen består af tvänne delar: ammunitionskolonnerna och allmänna trängen. Dens. i NF 16: 866 (1892).
i) [jfr lat. providentia generalis] teol. närmande sig III, i uttr. den allmänna försynen, som vårdar sig om allt skapadt, i motsats till den särskilda o. den särskildaste. Thomander Skr. 2: 61 (1831). Norbeck 63 (1840, 1866). Ahnfelt o. Bergqvist Tros- o. sedel. 59 (1895).
j) [jfr t. eine allgemeine regel] allmängiltig, som gäller för alla (l. nästan alla) ifrågavarande fall l. om hela (l. nästan hela) ett begrepps omfång; universell; ofta öfvergående i bet.: generell (jfr III). Swedberg Schibb. 30 (1716). Såsom allmän regel gälle (följande). Tryckfr.-förordn. 1812, § 3. En allmän lag uti naturen. V. F. Palmblad enl. Kindblad (1867). — särsk.
α) (numera föga br.) oinskränkt, undantagslös. Den satsen kan icke antagas för allmän. SP 1780, s. 82. Sedelärans bud äro allmänna och fattade i sin rätta grund tåla de intet undantag. Boëthius Sed. 158 (1807).
β) (mindre br.) log. om omdöme: universell. Alla menniskor äro dödliga, är ett allmänt omdöme. Tuderus Log. 42 (1806). Lindblom Log. 66 (1836).
III. [jfr holl. de algemeene beteekenis van een woord] som har afs. på de stora dragen l. det väsentliga l. gemensamma i ngt l. som icke syftar på ngt särskildt l. bestämdt; obestämd, icke detaljerad, generell, abstrakt; i stora drag; med bortseende från allt tillfälligt; ofta i motsats till sådant, som har afs. på detaljer l. mindre väsentliga drag; stundom ej skarpt skildt från II. Bland ämnena för uppsatsen på modersmålet äro två allmänna, dvs. sådana, som icke falla under ngt bestämdt läroämne. En allmän anmärkning, en sådan, som syftar på det hela. Allmänna synpunkter. Dalin Arg. 1: 17 (1732, 1754). Ett allmänt vtkast. Humbla 561 (1740; om en berättelse). ”Att grina som en solvarg” är ett uttryck, hvars almänna betydelse enhvar lätt nog fattar. E. H. Tegnér i Ydun 64 (1869). Lära sig det a(llmänn)a af en sak(,) capita l. locos rerum discere. Cavallin (1875). I allmänna drag. Odhner G. III:s hist. 1: 112 (1885) [jfr t. in allgemeinen umrissen]. — särsk.
a) [jfr holl. allgemeene begrippen] i sht filos. generell, abstrakt. En hop allmenna satzer om naturen i gemen. Rydelius Förn. 35 (1737). Begären hafva antingen allmänna, d. ä. under ett allmänt begrepp föreställda, eller individuella, enskildt bestämda, föremål. Ekman Psyk. 95 (1822). Tanken är det i sig sjelft allmänna och når ej till individualiteten. Geijer I. 5: 399 (1846). Ett begrepp eller något almänt. Cavallin Ident. o. synt. satser 17 (1894). jfr: De allmänna satserna, att Sveriges rike skulle styras af en konung och vara ett arfrike. E. Hildebrand Statsförf. 597 (1896). — jfr I 1 a β β'.
b) [jfr t. allgemeine phrasen] om fraser, ordalag, uttryck osv. Allmänna fraser. Boëthius Nat. sed. Föret. 4 b (1782). I ett .. bref .. erkänner Mornay i allmänna ordalag sitt brott. Geijer II. 3: 221 (1834). — sväfvande. Allmänna och mångtydiga ordalag. Carlson Hist. 2: 252 (1856). Allmänna, intet sägande ordalag. Därs. 6: 317 (1881).
c) [jfr t. allgemeine ethik o. d.] närmande sig II, i förb. med vissa vetenskapers namn för att beteckna behandlingen l. framställningen af den ifrågavarande vetenskapens föremål öfver hufvud l. dess principer l. grunddrag, i motsats till behandlingen osv. af vissa sidor l. moment af densamma med tillämpning på särsk. förhållanden. Den allmänna etiken, den del af etiken, som handlar om plikterna i allmänhet. Den allmänna straffrätten, den allmänna fonetiken osv. I. Landtmanson i NF 14: 241 (1890). — särsk.
α) (mindre br.) filos. i uttr. allmän logik. Tuderus Log. 1, 2 (1806). Allmän Logik skulle vara den, som sysslosätter sig med tänkandet öfverhufvud och med lika hänseende till alla vetenskaper; den särskilda åter skulle vara den, som framställer logiska reglor med afseende på vissa kunskapsarter. Lindblom Log. 8 (1836). Afzelius Log. 3 (1839, 1864).
β) språkv. i uttr. allmän grammatik o. d. Oumbärl. gramm. begrepp 3 (1795). Grundreglorna af den allmänna språkläran. Borelius (1806; boktitel). Den .. Allmänna Grammatiken .. har icke ett visst .. Språk .. till sitt föremål, utan den utgör en framställning af de allmänna och nödvändiga Lagar och Former, hvilka äro gemensamma för alla Språk .. och således måste återkomma i hvarje enskildt Språk .., såsom utgörande den lagenliga .. formen för Språket .. i allmänhet. Afzelius Log. 2 (1839, 1864). Claëson 1: 336 (c. 1858). Den allmänna Språklärans grunder. J. Pipon (1872; boktitel).
d) språkv.
α) i uttr. allmänt (dvs. obestämdt) relativt l. interrogativt pronomen. S. k. allmänna relativa pronomen äro de med pref. e sammansatta eho, ehvem, ehvad samt sammanställningarna hvilken än, hvem än, hvad än, hurudan än. Sundén Sv. spr. 196 (1882, 1885).
e) i uttr. allmänna omkostnader, en titel i (vissa ämbetsverks) räkenskaper, hvarunder uppföras sådana utgifter, som icke falla under ngn af de speciella rubrikerna.
f) i uttr. allmän förutsättning, förutsättning, som har afs. på det hela. Den moderna naturvetenskapens första allmänna förutsättning var, att i naturen ej finnes något språng. Geijer I. 5: 411 (1846). — mil. Allmänna förutsättningen, lika lydande för båda (de i fältöfningen deltagande) corpserne, tillkännagifver det allmänna förhållande, hvaruti desse anses befinna sig till hvarandra. Instr. f. gen.-stab. fältöfn. 1887, s. 4.
IV. som har afs. på, tillhör, påbjudes af l. på ngt sätt står i samband med ett offentligt samhälle, kommunen, staten, folket, regeringen osv.; offentlig, publik, officiell, stats-; numera ofta fattadt mer l. mindre i anslutning till I 1. På allmän bekostnad. Rudbeckius Kon. reg. 213 (1615). Allmänne acter och skrifvelser. RF 1634, § 54. Den allmänna säkerhetens fiende. RF 1719, Föret. Sådana ord .., som uti Cancellier och allmänne handlingar .. brukas. Ehrenadler Föret. 4 a (1721). Kronones saker, och andre almänne mål. RB 4: 3 (Lag 1734). Ther .. allmän frid å kropp, lif, eller gods bruten är. Därs. 20: 4; jfr I 1 a. Det enskildta interesset har blifvit rådande öfver det almänna. C. F. Scheffer i HSH 16: 184 (1764). Efter sitt nionde år begynte Gustaf Adolf bivista allmänna rådslagen. Hallenberg Hist. 1: 31 (1790). Allmänna afgifter (dvs. afgifter till kronan). RF 1809, § 60. Rikets allmänna hushållning. Därs. § 89. (Statsrådets) rådslag om allmänna mått och steg. Därs. § 107 (Näringar som) underhållas genom allmänna understöd. Femårsber. f. Stockh. län 1822, s. 7. Allmänt åtal. SFS 1864, nr 11, s. 106. Kommunens allmänna angelägenheter. Riksdagsordn. 1866, § 14. — (†) (Regentens) allmänna gerningar, eller alt, hvad han företager, till allmänt väl och ordnings bibehållande. Boëthius Nat. sed. 42 (1782); jfr e slutet. — särsk.
a) [jfr lat. pecunia publica, ager publicus] i sht kam. om egendom: som tillhör staten, kommunen osv. Allmänna kassor. Griper Upbördsman til Kronones, Stadens, eller andra almänna medel. MB 45: 2 (Lag 1734). All Universitetets egendom förvaltas under samma ansvar som annan allmän egendom. SFS 1852, nr 20, s. 48. — särsk.
α) [jfr t. ein gemeines gebäu, fr. édifice public] allmänna hus l. byggnader, offentliga l. statens l. samhällets ändamål tjänande byggnader. BB 26 Öfverskr. (Lag 1734). Celsius G. I:s hist. 178 (1746, 1792). Allmän byggnad. SFS 1845, nr 48, s. 1. Allmänna hus kallas i lagen sådana byggnader, hvilka det åligger socknen eller häradet att för sina kommunala behof bygga och underhålla. NF 1: 485 (1875).
γ) allmän(na) skog(ar). Theres (dvs. häradsinbyggarnas) all(m)ene skoogh. G. I:s reg. 3: 56 (1526); jfr I 1 b. Rudbeck Atl. 1: 622 (1679). SFS 1866, nr 62, s. 1. Allmänna eller publika kallas med ett gemensamt namn alla sådana skogar, som tillhöra staten (kronan), menigheter och allmänna inrättningar, till skilnad från enskilda eller privatskogar. Cnattingius 130 (1877, 1894). — jfr ALLMÄNNINGSSKOG.
b) om förordning, dom o. d., som påbjudes l. fälles l. utfärdas l. utlyses af regeringen l. annan myndighet; jfr I 2 c. Allmän kungörelse. RF 1809, § 87, mom. 2. Landshöfdingeembetet har utfärdat allmän efterlysning efter honom. C. F. Dahlgren enl. Kindblad (1867). jfr: Allzheriar Dom giord a Vpsala thingi .. (dvs.) Allmeen Dom. Stiernhielm Fateb. C 4 a (1643). — jfr äfv.: Allmänt (dvs. offentligt) uppdrag. SFS 1863, nr 63, s. 9. Sådant allmänt uppdrag, som berättigar till tjenstledighet utan ansökan. Tj.-regl. 1889, s. 66.
c) om inrättningar, företag o. d., som tjäna statens l. samhällets intresse l. upprättats l. anordnas l. understödjas af staten l. samhället; företrädesvis (i sht kam.) i vissa stående förbindelser. Allmänna arbeten. Allmänna inrättningar. RF 1809, § 8. Allmänna fattigvården. SFS 1837, nr 23, s. 2. Försvarslöse och till allmänt arbete (dvs. tvångsarbete) förfallne personer. SFS 1846, nr 14, s. 1; jfr NF 19: 179 (1895). Finner Utskott sig behöfva af någon Konungens embetsman eller af allmänt verk inhemta .. upplysningar. Riksdagsordn. 1866, § 46. Allmän arbetsanstalt. SFS 1871, nr 33, s. 3; jfr NF 4: 1063 (1881). Ansökningen .. kan .. insändas med allmänna posten. SFS 1895, nr 24, s. 7. — särsk., närmande sig I 2 o. III, i förb. allmänna läroverk o. d.; i motsats dels till privata läroverk, dels till fackskolor. Högre allmänt läroverk. Allmenne Scholers visitation. Thyselius Handl. lärov. 1: 71 (1617). Stadga för Rikets Allmänna Elementarläroverk. SFS 1856, nr 53, s. 1. De af staten bekostade allmänna läroverken hafva till ändamål så väl att utöfver omfånget för folkskolans verksamhet meddela medborgerlig bildning som ock att grundlägga de vetenskapliga insigter, hvilka vid universitet eller högre tillämpningsskola vidare utbildas. Därs. 1878, nr 53, s. 2. jfr: Allmänna läroverket. E. G. Geijer i Litteraturbl. 1838, s. 186. Anm. Allmänna läroverk är sedan 1878 (se ofvan) den officiella benämningen för de svenska statens (goss-)skolor, som förut buro namnet (allmänna) ELEMENTARLÄROVERK.
d) om person: som representerar staten l. uppträder å regeringens l. samhällets vägnar. Allmänt ombud. Allmän(ne) åklagare(n), kronoåklagare(n), ”actor publicus” (SFS 1864, nr 11, s. 106; Tj.-regl. 1889, s. 156).
e) [jfr fsv. alment besta, fr. le bien public] i uttr. det allmänna bästa, samhällets väl; ofta fattadt i anslutning till I 1 b. Swedberg Sabb. ro 412 (1688, 1710). Schönberg Bref 3: 260 (1778). Björkman (1889). — (†) Emot almäna bästa illa sinnat Folkslag (dvs. slags folk). Block Progn. 2 (1708). Brott (böra) .. straffas efter den verkan, de hafva på allmänt bästa. Boëthius Nat. sed. 63 (1782). jfr: Det allgemena (l. gemena) bästa. — [jfr t. das allgemeine wohl] (mindre br.) Allmänt väl är .. ej annat, än en sammansättning af de enskiltas lycksalighet. Rosenstein 2: 196 (1789). Cavallin (1875).
f) [jfr lat. res publica] (†) i vissa uttr., som beteckna det borgerliga samhället. (Ett) embete i Gudz församling eller thet almenna wesendet. Swedberg Ungd. 394 (1703, 1709) [jfr t. das gemeine wesen]. Thet almenna samheldet. Därs. 260. Republiqve, almenna samhelde. Dens. Schibb. 295 (1716). Höpken 2: 499 (1758). jfr: Det förfallne allmänna verket. RF 1719, Inl.
g) i uttr. allmän anda, samfunds- l. samhällsanda, medborgerligt sinne; jfr I 1 a; jfr äfv. ALLMÄN-ANDA. Allmänna andan. Läsn. f. landtm. 1: 68 (1799; i not angifvet ss. efterbildning af d. ”offentlig aand”, eng. ”public spirit”). Allmän anda. Thomander Skr. 3: 46 (1856).
h) i uttr. det allmänna ss. mer l. mindre konkret sbst.
α) [jfr d. det almindelige, holl. het algemeen, het gemeen samt lat. res publica, t. das publicum, fr. le public] det offentliga; samhället; åtm. numera generellt o. i viss mån obestämdt, så att det lämnas oafgjordt, om man afser staten, länet, kommunen osv. l. dessa samtliga; i sht användt i vissa stående förbindelser. Dalin Arg. 1: 4 (1732, 1754). Tessin har uppoffrat .. sin förmögenhet i det allmännas tjenst. Crusenstolpe Mor. 1: 198 (1840). Riksrådet Dübens död .. var en stor förlust för det allmänna. Malmström Hist. 2: 26 (1863). Göra sig förtjent af det allmänna. SAOB (1870). På landsbygden funnos inga skollärare, som aflönades på det allmännas bekostnad. Läseb. f. folksk. 244 (1890). Det allmännas behof. E. Svensén i Ekon. samh. 1: 46 (1891). Tillgodose det allmännas intressen. S. Brandell i SvD 1897, nr 107, s. 2. Stöld från det allmänna. Dens. Därs. — särsk.
α') (numera föga br.) närmande sig bet.: det allmänna bästa. En ren kärlek för det allmänna och en förnuftig ömhet för enskylt välgång. Höpken 1: 157 (1739).
β') (föga br.) om regeringen l. statsmakten. Det allmänna kan .. betyda så väl sammanfattningen af alla samhällets medlemmar som det egentligare uttrycket af detta hela, som kallas regeringsmakt, statsmakt. Geijer I. 4: 249 (1829). Cavallin (1875).
β) [jfr t. das publicum, fr. le public; jfr I 2] (numera föga br.) allmänhet, publik; sannol. urspr. tänkt ss. ett samfund. Ad. prot. 1786, s. 2. Egenskaper .. alltför måttliga att ådraga sig det allmännas uppmärksamhet. Crusenstolpe Mor. 1: 35 (1840). En god kock eller kokerska njuta .. icke på långt när det anseende i det allmänna som de ovedersägligen förtjena. Blanche Bilder 1: 123 (1863); jfr α. Uppträda inför det allmänna såsom författare. SAOB (1870). — (†) Mit aftal med det Allmänna, at hvar vecka utgifva et ark. Dalin Arg. 1: 213 (1733, 1754). Välja et ämne, som behagar det almenna. Nordenflycht QT 1745, Föret. 2. Thorild 1: 85 (1784). Det Svenska allmänna. Rosenstein 3: 60 (1786). At det allmänna nöjaktigt .. betjenas (af handtverkerierna) med fullgodt arbete. Instrukt. 25 Aug. 1791, s. B 1 b.
V. (med försvagad bet.) vanlig, som brukar förekomma l. som är vida spridd l. utbredd l. känd; ofta närmande sig I 1 a. Vij replicerede ded icke vare någen almen cantzelij stijl. A. Oxenstierna Skr. 1: 91 (1614). (En) Fast (dvs. mycket) almen mening. Swedberg Schibb. 54 (1716). Ett alment ordspråk. Därs. c 3 b. Then almenne drechten. Därs. 11. Hvad är allmännare. än at hvar och en ibland oss vil, at en annan skal lämpa sig efter dess smak? Tessin Bref 1: 126 (1752). P(olygonum) Convolvolus .. I åkrar och kryddtäppor a(llmän). Hagströmer Hoffbergs Växtr. 207 (1792); jfr RAR, SÄLLSYNT. Slagregn (äro) allmännare i varma länder, än hos oss. Berzelius Kemi 1: 289 (1808, 1817). Gif, att en sann Christendom må varda mer och mer allmän .. ibland oss. Handb. 1811, s. 39. Hafren utgör det allmännaste sädesslaget öfver Länet. Järta Kopparb. 34 (1823, 1826). Längtan efter fred blef dag från dag allmännare och lifligare. Malmström Hist. 5: 152 (1877); jfr I 1 a. Ganska allmänna .. (språk)ljud. Lyttkens o. Wulff Ljudl. Föret. v (1885). — särsk.
a) i uttr. (i) allmänt tal o. d., (i) vanlig framställning, (i) dagligt tal. Swedberg Schibb. 33 (1716). Sahlstedt Sv. gr. 40 (1769). SAOB (1870). Vårt allmänna språkbruk. G. Cederschiöld i Nord. tidskr. 1896, s. 619. — (föga br.) med öfvergång till I 1 a. Komma i a(llmä)nt tal (dvs. blifva beryktad, blifva ett allmänt samtalsämne). Meurman (1846).
b) i uttr. (i) allmänna lifvet, sammanlefnaden, umgänget, (i) människors dagliga gemenskap o. umgänge. SAOB (1870). — (numera föga br. uttr.) Samdrächtighet i allmenne lefvernet. Ehrenadler 65 (1723). Han .. (var) medlidande och tjenstaktig i den allmänna lefnaden. Rosenstein 1: 68 (1787). — (mindre br.) närmande sig bet.: det praktiska lifvet. Man klagar i allmänhet, att lärdomen för mycket söndrat sig från det allmänna lifvet. Tegnér 3: 267 (1826). — jfr I 1 a.
c) [jfr fsv. almänth salth] (†) af vanligt slag, vanlig. Det var intet ringa och alment svärd, som vår Kiämpe bar. Mörk Ad. 1: 239 (1743). Hajen lägger .. ingen romm, såsom allmänna fiskar. J. Wallenberg 182 (1771). Allmänt vatten. Sahlstedt (1773).
d) [jfr t. der gemeine fink, die gemeine birke; jfr äfv. lat. vulgaris] naturv. ss. beståndsdel i ett naturföremåls vetenskapliga benämning. Allmänna Bovetet. Hagströmer Hoffbergs Växtr. 207 (1792). Ehuru denna Vesla nästan öfver allt fått namn af ”den allmänna”, är hon dock .. ingenting mindre än allmän. Nilsson Fauna 1: 164 (1820, 1847). Allmän Krasse. Fries Ordb. 61 (c. 1870). Allmänna getingen, V(espa) vulgaris. Sandahl i NF 17: 667 (1893).
e) kam. i uttr. allmänt frälse o. d. Rabenius Kam. § 285 (1825, 1832). Med afseende å den större eller mindre skattefriheten .. (har man) att skilja mellan tre olika slag af frälse, nämligen allmänt, ypperligt och yppersta frälse. K. H. Blomberg i NF 5: 453 (1882). Allmänna frälsehemman. Dens. Därs. 455. PT 1896, nr 204, s. 1. — hist. Allmän frälseman. Nordström Samh. 2: 57 (1840). — jfr ALLMÄNNELIG 5 slutet.
α) [jfr t. der gemeine verstand] (†) om själsegenskaper o. d.: som icke höjer sig öfver det vanliga; medelmåttig, ordinär. Cicero .. hade et lyckeligt snille; men et merendels almänt hiärta. Dalin Mont. 100 (1755). Han är en Man af förstånd, men ganska allmänt förstånd. Weste Werther 89 (1783, 1796). jfr: Bort med et almänt vett, bort ringa, begripliga Skrifter! Dalin Arg. 1: 53 (1733, 1754).
β) (föga br.) hvardaglig, trivial. Allmänna, ofta sagda, utslitna tankar och uttryck. Deleen (1814, under commun). Äfven diktens söner frikallade han (dvs. Tegnér) ej från lifvets allmännaste prosa. Böttiger 4: 42 (1847, 1869). Man finner i den boken intet annat, än a(llmän)na qvickheter. Dalin (1850).
h) jur., närmande sig bet.: normal. Allmän eller Regelmässig Rätt (jus Commune) och Anomalisk Rätt. Schrevelius 1: 5 (1844, 1851).
i) (numera föga br.) mil. i uttr. allmän indelning, dvs. för l. under vanliga l. normala förh. gällande; ständig indelning (motsats: tillfällig). Då en större truppstyrka skall bivackera samlad, böra de särskilda truppdelarne förläggas så, att den allmänna indelningen .. bibehålles. Uggla Krigsk. 316 (1879). C. O. Nordensvan i NF 7: 505 (1883).
j) [efter t. im allgemeinen; jfr holl. in het algemeen; jfr dock äfv. fsv. i almänt, gemensamt] (†) i uttr. i allmänt, i allmänhet. Gudztiänsten hålles .. i allment reen och oförfalskatt. P. Brahe d. y. i HSH 31: 429 (1638). — jfr: (i) GEMEN.
VI. (†) som utgör l. tillhör den stora mängden (af ngt); menig. Allmene presterskapet. RA 3: 95 (1593). Allmenne Mans upwextt (dvs. förkofran). RARP 4: 47 (1647) [jfr t. der gemeine mann]. Gregarius .. af then almänna hopen, gemen (soldat). Cellarius (1699, 1729) [jfr ä. holl. de gemeene hoop, ä. t. gemeiner haufen]; jfr ALLMÄNHOP. jfr: Allmännaste Hopen ibland Undersåtarne. Tessin Bref 1: 166 (1752).
Ssgrna till ALLMÄN, af hvilka endast få äro mer än ngra årtionden gamla, hafva till stor del bildats efter t. ord med begynnande gemein- [ss. gemeinfasslich, -gefühl, -gültig, -machen, -nutz, -nützlich, -satz, -schädlich, -sinn, -sprache osv.]. Stundom kan danskan hafva lämnat den närmaste förebilden till de sv. orden [jfr d. almenfattelig, -gyldig, -nytte, -nyttig osv.]. — jfr ssgrna till ALLMÄNT, adv.; jfr äfv. ssgrna med ALLMÄNS- (se ALLMAN).
(IV) ALLMÄN-ANDA30~ l. 31~20, äfv. al3men~, äfv. (arkaiserande) -ANDE~20. [jfr d. almenaand, t. gemeingeist, eng. public spirit, fr. esprit public] samfunds- l. samhällsanda, medborgerligt sinne. Odhner Lärob. 328 (1869, 1870). Politisk allmänande. Lysander Skr. 201 (1874). En högsinnad, från partikularintressen frigjord allmänanda. NDA 102 (1875). Fosterländsk allmänanda. SD 1892, nr 344, s. 2. jfr: Nationernas allmänanda (visad gm sträfvandena för internationellt myntväsen). H. Forssell i Sv. tidskr. 1871, s. 394. —
(III a) -BEGREPP~02. i sht filos. Atterbom Fil. hist. 170 (1835). Hjelten (i Lings Gylfe) är .. en personifikation af allmänbegreppet svenskhet. Dens. Minnest. 2: 41 (1840). Begreppen äro till omfånget antingen 1) individualbegrepp, om de motsvara ett individuelt föremål, eller 2) allmänbegrepp, om de motsvara en flerhet af lika föremål. Rein Log. 12 (1882). Då vi under en gemensam allmän uppfattning till en tanke sammanföra en mångfald likartade företeelser, t. ex. sammanfatta alla plana, rätliniga och tresidiga figurer till begreppet triangel .. (, få vi s. k.) allmänbegrepp. Schéele Själsl. 42 (1894). Genom att medvetet bestämma, hvari det lika och gemensamma hos flera föreställningar består, utveckla vi allmänföreställningen till allmänbegrepp. Larsson Psyk. 27 (1896). —
(III a) -BILD~2. i sht filos., särsk. om s. k. schema. Formalisten gifver oss icke personligt lif, utan tomma allmänbilder. Trana Psyk. 2: 47 (1847). Wirsén i SAH 56: 146 (1879). Från begreppet bör skiljas .. den skematiska allmänbilden, .. Allmänbilden är alltid intuitiv, en fördunklad erinring af åskådningarne, hvarvid flera sådana på grund af sin likhet sammansmälta till en, under det att deras olikheter likasom hämma och utplåna hvarandra. Borelius Log. 13 (1882). Carlson o. Steffen Psyk. 43 (1895). —
-BILDANDE~200, adj. som gifver allmänbildning. Allmänbildande läsning. De allmänbildande skolorna för den stora mängdens barn, våra folkskolor. G. Sjöberg i Ped. blad 1877, s. 1. Lundell (1893). —
(II; jfr I 1 a β) -BILDNING~20. [jfr d. almendannelse] (allsidig) human l. grundläggande bildning, i sht i motsats till fackbildning; medborgerlig bildning. God allmänbildning. Wieselgren Sv:s sköna litt. 1: 221 (1833). Den högre allmänbildningen. Claëson 1: 302 (c. 1858). H. Edgren i Sv. tidskr. 1891, s. 490. O. Hoppe i Nord. tidskr. 1891, s. 98. —
(I 2) -FATTLIG~20. Populär .. (heter på svenska:) allmänt fattlig, allmänfattlig, lättfattlig. SvT 1852, nr 230, s. 2. En serie allmänfattliga skrifter. GHT 1895, nr 232 A, s. 3. —
(III a) -FÖRESTÄLLNING~1020. filos., särsk. om s. k. schema. Atterbom Fil. hist. 482 (1835). G. Sjöberg i NF 1: 65 (1875). Genom abstraktion på ena sidan, fasthållande af det gemensamma på andra sidan, få vi föreställningar, som motsvaras af en flerhet mer eller mindre lika föremål. Sådana benämnas allmänföreställningar. Rein Psyk. II. 1: 459 (1891). Larsson Psyk. 27 (1896; se under -BEGREPP). —
(II, III a) -FÖRNIMMELSE~0200. filos., med. jfr -KÄNSLA. Till allmän-förnimmelser räknar man smärta, kittling, rysning, vällust, hunger, törst och äckel. Hallin Hels. 1: 260 (1885). Det hungrande barnet skriker visserligen, men blott genom en oklar allmänförnimmelse af obehag. Sev. Ribbing Barns fostr. 71 (1892). Larsson Psyk. 10 (1896). Därs. 31 (se under -KÄNSLA). —
-GILTIG(HET), -GÖRA, se d. o. —
(VI) -HOP(EN). (†) gemene man. Kolmodin Qv.-sp. 1: 142 (1732). Nordenflycht QT 1744, s. 14. jfr Almqvist (1842). —
(II) -KÄNSLA~20. [efter t. gemeingefühl, som torde återgifva den af Aristoteles använda termen κοινὴ αἲσϑησις] filos., med. vitalkänsla. Hallin Hels. 1: 261 (1885). Kroppens lif i dess helhet och dess allmänna karakter hos individen reflekterar sig i en allmän, varaktig lifskänsla, hvilken i motsats till de partiella fysiska känslorna får namn af allmänkänsla. Rein Psyk. II. 1: 331 (1891). Den dunkelt förnimbara syntes af organsensationer, vi kalla cenästesi, allmänkänslan af vår kropp. Gadelius Tvångstankar 115 (1896). jfr: Liksom de många vitalförnimmelserna tillsamman utgöra en allmänförnimmelse af kroppens befinnande, så bildas ock af de beledsagande känslorna en allmänkänsla, en viss grundstämning. Larsson Psyk. 31 (1896). —
-MÄNSKLIG~20.
a) till I 1 a β: som är utmärkande för l. har afs. på l. har betydelse för alla människor; typisk för människorna. I hvarje af honom (dvs. Shakspere) framstäld karakter ligger alltid något sant och djupt divineradt allmän-menskligt. Claëson 2: 359 (1857). Rydberg Rom. d. 183 (1884, 1892).
b) till II: allmänt human. Allmänmänsklig och medborgerlig bildning. H. Edgren i Sv. tidskr. 1891, s. 489. jfr ALLMÄNT-MÄNSKLIG. —
(II e) -NAMN~2. (mindre br.) språkv. appellativ. Björkman (1889). Cavallin Ident. o. synt. satser 37 (1894). jfr Schéele Själsl. 229 (1895). jfr EGENNAMN. —
(I 3, IV) -NYTTA~20. Melin Gr. lex. (1845, under κοινοχρησία). J. Leffler i Ekon. samh. 1: 362 (1893). —
(I 3, IV) -NYTTIG~20. som är till gagn för alla l. för samhället. Biberg 1: 11 (c. 1814). Allmännyttig Rådgifvare för Stadsbo och Landtman. (1824; boktitel). Allmännyttigt Handbibliothek. (1859; boktitel). Allmännyttiga arbeten, såsom broar .. (och) hamndammar. NF 8: 692 (1884). I motsats till .. penninganstalter, som afse egen vinst, äro alla verkliga enskilda sparbanker s. k. allmännyttiga inrättningar eller ”subjektlösa hushållningar”. J. Leffler Därs. 15: 173 (1890). Till allmännyttiga .. ändamål. SDS 1897, nr 203, s. 2. jfr ALLMÄNT-NYTTIG. —
(I 3, IV) -NYTTIGHET—10~2 l. ~201. Hermbstädt, Allmännyttig rådg. 1: IV (1824). Forssell Stud. 2: 195 (1888). —
-SAK. (†)
a) till I: gemensam uppgift. Deras (dvs. vetenskapernas) almän-sak, utspridande af ljus och kunskap bland menniskor. Liljestråle Præs. i VetA 1784, s. 5.
b) [jfr lat. res publica] till IV: statens värf. Allmän-Saken utan skräck och oförvirrad sköta. Liljestråle Fid. 33 (1772, 1797). —
(III; jfr V) -SANNING~20. generell sanning; särsk. med bibetydelsen: utnött l. trivial sanning. En frispråkig och roande profkarta af väl sagda allmänsanningar. U. v. Feilitzen i Ord o. bild 1894, s. 46. —
(III; jfr V) -SATS~2. [jfr lat. loci communes] generell sats; särsk. med bibetydelsen: utnött l. trivial sats, banalitet. Atterbom Fil. hist. 515 (1835). Det ordspråket, att hvar och en är sin lyckas smed eller byggmästare, innehåller, i likhet med så många andra från tingens yta afskummade allmänsatser, tio gånger mera osanning än sanning. Melin Pred. 3: 98 (1852). (Man finner) hos Stenhammar allmänsatserna om dygden i kojan och lasten i palatset. Ljunggren SVH 2: 434 (1877). —
a) till II, filos. Rein Psyk. 1: 72 (1876). Aristoteles .. (antog) ett allmänsinne (κοινὴ αἲσϑησις), som i sig förenade alla de särskilda sinnenas förnimmelser, bevarade dem och jämförde dem med hvarandra. Nyblæus Forskn. III. 2: 76 (1888).
b) (föga br.) till IV = -ANDA. Atterbom Fil. hist. 37 (1835). Melin Gr. lex. (1845, under κοινονοημοσύνη). —
(II g α) -SJUKDOM~20 l. ~02. Difterien är en allmänsjukdom, som angriper alla kroppens safter och väfnader. Sev. Ribbing Barns fostr. 132 (1892). —
(I, II) -SPRÅK~2. språkv. i motsats till dialekter. Det grekiska allmänspråket (koinē). K. F. Johansson i NF 11: 1545 (1887). —
(I 3) -VIKTIG~20. (föga br.) A. G. Silfverstolpe i SAH 2: 303 (1802). Strinnholm Hist. 1: 519 (1834). —
-VILJA~20.
a) till II. Den gudomliga egenviljan; hvilken, såsom gudomlig, är den i Universum sig uppenbarande harmoniska allmänviljan. Atterbom Fil. hist. 259 (1835).
Spoiler title
Spoiler content