publicerad: 1944
MENED me3n~e2d, r. l. m.; best. -en; pl. -er ((†) -ar SalWijsh. 14: 25 (öv. 1536), Falck Und. 184 a (1558)).
Ordformer
(mehen- 1570. men- (-ee-, -eh-) 1536 osv. -e(e)d 1536 osv. -edt 1540)
Etymologi
[fsv. meneþer; jfr isl. meineiðr, d. mened, fsax. mēnēth, fht. o. t. meineid, feng. mānāð; av MEN, sbst.1, o. ED, sbst.1]
1) i sht jur. falsk ed, medvetet falsk utsaga l. försäkran, som bekräftas med ed l. avges på förut avlagd ed; äv. om handlingen att avlägga falsk ed. Anklagas, åtalas, häktas, dömas för mened. Tubba ngn till mened. SalWijsh. 14: 25 (öv. 1536). Menedes meenböthe för meenedt. Sundelius NorrköpMinne 449 (i handl. fr. 1540). Hvar som döljer något upsåteliga undan eller falskeliga upgifver (vid bouppteckning), .. böte .. för mened. ÄB 9: 7 (Lag 1734). Sedan vittneseden är aflagd åligger det Ordföranden i Rätten, att först och främst varna vittnet för mened. Schrevelius CivPr. 297 (1853). Landsfogden .. gjorde gällande, att .. (N. N.) anstiftat menederna i saken. SvD(A) 1935, nr 176, s. 5. — särsk.
a) [jfr fsv. göra meneþ, sväria meneþ] i uttr. begå l. svärja (ngn gg gå) mened, förr äv. göra mened. Hand skal hand få, eller mund meenedh swerie. SvOrds. A 8 b (1604). Begår någon mehn-Edh för rätta .., dhen wari aldrig meer witnes för. Schmedeman Just. 449 (1665). Giör någor mened .., böte (osv.). RB 17: 19 (Lag 1734). Tänk på mig som gått mened. Strindberg Kamm. 2: 62 (1907).
b) i allmännare l. bildl. anv., om påstående l. bedyrande som strider mot sanningen; lögn. I hjertat flärden och sveket hviska, / och mened dansar på läppar friska. Tegnér (WB) 5: 93 (1825).
2) (numera föga br.) uppsåtligt brytande av löfte l. försäkran o. d. som bekräftats med ed; i sht i fråga om trohets- l. ämbetsed; förr äv. allmännare: löftesbrott; trohetsbrott. Gyllenborg Andr. F 4 b (1723). Mened (begås) icke blott af dem, som inför domstolen framträda med en falsk försäkran, utan af domaren sjelf, om han dömer emot lag och rätt, hvilka han svurit, att i alla sina domar följa. Franzén Pred. 1: 280 (1841). Josephus försäkrar, att Esseerna vid sitt upptagande i högre grader aflade förskräckliga eder, och att mened bestraffades med menedarens fördrifvande. Agardh ThSkr. 1: 20 (1842, 1855). Proteus. Jag mened gör om Julia jag sviker, / Jag mened gör om Silvia jag älskar, / Men värsta mened om min vän jag kränker. Hagberg Shaksp. 2: 172 (1847). Enväldet på mened .. (var) också Gustaf III:s (skapelse). Strindberg NRik. 156 (1882).
3) (enst., †) med ed bekräftad vägran att fullgöra en skyldighet o. d. At någre vthi Wredhes Modh förswärja sigh, thet the icke wilja förlijka sigh medh sine Wederparter, thet är en stoor Synd: Slijke Eedher kallas här Meeneedher: Ty the äre föga annat. Schroderus Os. 2: 21 (1635).
Ssgr (i allm. till 1): A (†): MENEDES-MENBÖTE. böter l. skadeersättning för mened; jfr men, sbst.1 1, o. böte, sbst.1 4. År 1540 (dömdes i Norrköping) .. Menedes meenböthe för meenedt: Lasse Joganson .. VII M:r. Sundelius NorrköpMinne 449 (i handl. fr. 1540).
B: MENEDS-AFFÄR. jfr affär 1. Stor menedsaffär i samband med mål om tjuvskytte. GbgMP 1929, nr 190, s. 5. —
-BROTT.
2) till 2: brott som består i att man bryter löfte som bekräftats med ed. Fryxell Ber. 2: 44 (1828). —
-SAKER, adj. (†) saker till mened. Ärefullt otrogen emot sin grymma / Meneds-sakre fader. Adlerbeth HorOd. 110 (1817). —
-ÅTAL~02 l. ~20.
Avledn.: MENEDA, adj. oböjl., predikativt. (meenedha) [jfr mnt. mēnēde, mht. meineide, ä. t. meineid, adj., menedig] (†)
1) till 1, = menedig 1. Ther sådana lagh .. driffuin warder, bliffuer ingen meenedha, vthan han som saken galt vppå. OPetri 4: 308 (c. 1540).
2) till 2, = menedig 2. Skrymtare, som .. äro döpte och troo intet, och warda på Christo meenedha. PErici Musæus 1: 94 a (1582). —
MENEDA, v., MENEDARE, se d. o. —
MENEDERI, n. [jfr ä. d. menederi] (†)
1) brott bestående i mened (se d. o. 1); ofta svårt att skilja från 2. Wallquist EcclSaml. 5—8: 607 (1619). Thomas Saxon är för sit menederij uti witnande emot Lord de la Meere .. dömder at (osv.). OSPT 1686, nr 10, s. 7. Boström 2: 458 (1842). Schulthess (1885).
2) om handlingen att bryta löfte l. försäkran som bekräftats med ed; äv. allmännare: löftesbrott, trohetsbrott; ibland närmande sig bet.: trolöshet, falskhet. Lundström LPGothus 1—2: Bil. 5 (1595). (Den som har en gift kvinna till älskarinna är) uphofsman til meen-ederi, til kallsinnighet, til tvedräkt emellan man och hustru. DA 1771, nr 9, s. 2. (Biskop Magnus) lofvade Påfvens aflat för menederiet, då allmogen erinrade om sina svurna trohetseder (till G. I). BL 21: 286 (1855). särsk. närmande sig bet.: bedrägeri. Om han altid ansåg tidsspillan för et stort brott emot Skaparen, menederi emot Staten, .. så (osv.). Kryger ÅmVetA 1775, s. 16.
Ssg (†): (1) menederi-synd. synd bestående i mened (se d. o. 1). Wahlfisk KatUnd. 119 (1889; om förh. 1764). —
MENEDIG, adj. [fsv. menedhogher; jfr ä. d. menedig, mnt. mēnēdich, t. meineidig] (numera mindre br.)
1) till 1: som har begått l. begår mened. G1R 29: 678 (1560). Östergren (1932). särsk. (†) i uttr. svärja sig menedig, begå mened, svärja falskt. När någon sig menedig swär eller falskeligen witnar, .. ware achtad för en menedig. Schmedeman Just. 42 (1560). RA I. 2: 76 (1562).
2) till 2: som har brutit l. bryter (trohets- l. ämbets)ed; förr äv. allmännare: som har brutit l. bryter sitt löfte; äv. övergående i bet.: trolös, falsk. G1R 12: 271 (1539). Han haffver ju brutitt sin eedh och är menedig vorden. RP 6: 280 (1636). Karl (X) Gustaf visste .., att de menediga Polackarne voro mot honom i fullt uppror. Afzelius Sag. IX. 1: 85 (1859). Risberg Prop. 32 (1905). särsk. (†) i uttr. göra ngn menedig, komma ngn att bryta sin ed resp. sitt löfte. Chenon Heywood 2—3: 169 (1773). Wienska Hofwet .. (intrigerade), för at .. bedraga en olyckelig och illa omgifven Konung, och göra honom ändteligen menedig. EP 1792, nr 21, s. 3.
Avledn.: menedighet, f. (†)
1) till 1. Thet befandz sanning atth hun siigh om meen swårith hadhe, fför huilkenn meendiheetth skulldh honn sackfeltes. BtFinlH 2: 105 (1551). Tegel E14 71 (1612).
2) till 2. (Konung Sigismunds) emoot Gudh och fäderneslandet meeneedighet. Gustaf II Adolf 125 (1616). Schroderus Os. 2: 601 (1635). —
MENEDISK, adj. [jfr ä. d. menedisk, t. meineidisch] (†)
1) till 1; om person: som har begått l. begår mened; om vittnesmål: bekräftad med mened; falsk. Tvenne menediske vittnen. Kling Spect. Xx 4 a (1735). Ett falskt och menediskt vitnesmål uti en criminalprocess. Biberg 3: 247 (c. 1823). Menedisk konkurs. Högberg Utböl. 1: 69 (1912).
2) till 2; om person o. d., = menedig 2. De fördömda bojor hvarmed det lättfärdiga, .. menediska och förrädiska könet fängslat alla manliga själar. Envallsson OförtMöt. 9 (1786). De fångne .. tvingas eller lockas att blifva menediske mot sin Konung. 2SAH 8: 265 (1817). BL 11: 107 (1845). —
MENEDLIG, adj. (-edelig 1749. -edlig 1617) (†)
Spoiler title
Spoiler content