[jfr ä. d. menede, isl. meineiða, mht. meineiden; avledn. av MENED.Anm. De här ss. p. pf. i adjektivisk anv. anförda menedder o. menedat äro möjl. att uppfatta ss. direkt avledda av MENED]
(†) begå mened l. trohetsbrott. Lijcha som thänn sijnn herres och Konungz budh och willia föracter, otroligenn meneder. G1R 16: 119(1544). Han hafwer lockat och draghit andra til falskt Witnande och Meenedande. Schroderus Os. 2: 172(1635). — särsk. i p. pf. ss. adj., = MENEDIG 2. En meenedder bössuickt. G1R 10: 48(1535). (Den som tager mutor för dom är) en meenedhat och ährolöös man. OPetri 4: 318(c. 1540).
SAOB
