MENINGO- men1iŋgω- l. me1-, l. 010—.
Etymologi
[jfr t. o. eng. meningo-, fr. méningo-; ssgsform till MENINGER]
med. i ssgr för att beteckna samhörighet med hjärnhinnorna (o. ryggmärgshinnorna).
Ssgr (med.): MENINGO-CELE -se3le2, r.; best. -en. [jfr t. o. eng. meningocele, fr. méningocèle; senare leden till gr. κήλη, brock] hjärnbrock bestående av utbuktade vätskefyllda hjärnhinnor. NF 6: 1316 (1883). —
-KOCK1004 l. 01—, r. bakterie som förorsakar epidemisk hjärnhinneinflammation. Wirgin Häls. 3: 383 (1933).
