publicerad: 1944
MENLIG, adj.2; adv. -A (OPetri 1Post. 8 a (1528), Serenius (1741)), -E (G1R 15: 212 (1543)), -EN (G1R 13: 63 (1540), Schroderus Os. 2: 181 (1635)).
Ordformer
(-lig(h)it, n. sg. GlMark. 7: 2 (NT 1526), Frese VerldslD 126 (1726). -lighen, m. sg. G15Mos. 20: 6 (Bib. 1541). -lighen, n. pl. Rom. 14: 14 (NT 1526))
Etymologi
[fsv. menliker (adv. menlika); jfr ä. d. menlig (adv. menelige), mnt. mēnlike(n), adv.; avledn. av MEN, adj.3; jfr GEMENLIG]
(†)
1) gemensam; samfälld. OPetri 1Post. 8 a (1528). The höllo ena meenligha böön. 2Mack. 8: 29 (Bib. 1541). Och alle the som troodde, woro tilsammans, och hadhe all ting meenligh. Apg. 2: 45 (Bib. 1541; NT 1526: obytt; Bib. 1917: gemensamt). All deras egendom var menlig. Kolmodin QvSp. 2: 442 (1750). Borg Luther 1: 426 (1753). — särsk. i vissa uttr.: göra l. lämna resp. hålla ngt menligt, upplåta l. överlämna ngt till gemensamt bruk resp. ha o. använda ngt gemensamt; göra ngt menligt med ngt, förena l. blanda ngt med ngt; vara menlig med ngn, vara i gemenskap, vara förenad med ngn; leva menligen, leva i l. tillämpa egendomsgemenskap. Israels folck och Presternar och Leuiternar, äro icke affskilde jfrå folcken j landen .., för ty the haffua taghet theras döttrar och theras söner, och giordt then helgha sädhena meenligha medh folcken j landen. Esra 9: 2 (Bib. 1541). Schroderus Os. 1: 86 (1635: holla). (Anabaptisterna lärde att) Ingen kunde blifwa Saligh, medh mindre han giorde alt sitt goda meenligit. Därs. III. 1: 77. Därs. III. 2: 181 (: lefwa meenligen). Därs. III. 2: 227 (: wara). När thet Gudh, och Naturen synes lämnat meenligit menniskior emellan, enskilt tilwälles. Isogæus Segersk. 319 (c. 1700).
2) som är tillgänglig l. åtkomlig för alla, som tillkommer alla; som gäller l. riktar sig mot l. åligger alla; som är lika för alla; allmän. (Jag har) tå iach född wart taghit anda til mich aff meenligha wädrena. SalWijsh. 7: 3 (öv. 1536). (Sakarja) sägher, At all Andeligh embete skola meenligh warda .., och icke meer allenast aff Leuj slecht. FörsprSak. (Bib. 1541). När wårtt krigzfolck .. (är) på någen Skermitzell medt fienderne, dhå görs menligen förbudt, .. att ingen Ryttere skall wijke vtaff sin orden. G1R 15: 156 (1543). At en menlig vigt skulle likeligen hållas öfver hela Riket. Plantin PVetA 1787, s. 4. — särsk. i uttr. göra sig menlig, ge sig åt alla (om otuktig kvinna). Hes. 16: 15 (Bib. 1541).
3) som brukar förekomma l. som är vida spridd l. utbredd l. känd, vanlig, allmänt bruklig, allmänt gängse, allmän. Thz war itt meenligit oordspråk j bland Judhanar, .. Fredh ware mz jdher. OPetri 1Post. 91 a (1528). Lögn är en slem skamfleck på eenne menniskio, och är meenligh när otuchtadhom menniskiom. Syr. 20: 24 (Bib. 1541; Apokr. 1921: vanlig). Thet tungomål som allom almoganom meenlighit och kunnogt war. LPetri DialMess. 62 a (1542). — särsk.
a) av vanligt slag, vanlig. 1Sam. 21: 4 (Bib. 1541). Lär mig ifrå menlig spis skilja thenna mat och drycken (dvs. nattvarden). Kolmodin Rök. 117 (1745).
b) i uttr. ngt varder ngn menligt, ngt blir vanligt för ngn, kommer att tillhöra ngns vanor; ngn blir förtrogen med ngt. Ath (Nya testamentets böcker) .. worde honom så meenlighe som hans daghligha brödh. FörsprNT 3 b (1526).
c) ss. adv.: vanligen, i vanliga fall, i allmänhet, gemenligen. Han skaar sitt håår aff (thet skeedde meenligha hwart åår ..). 2Sam. 14: 26 (Bib. 1541). Thär D fölier L. framförs thet nu meenligha medh ll. JBureus (1602) hos Lindroth Bureus 92.
4) [jfr motsv. anv. av gr. κοινός, lat. communis, t. gemein] (i ä. bibliskt spr. o. i därav påvärkat spr.) ohelig, profan; oren. Sombligha hans läryungar åto brödh medh meenligha (thet är) medh otwagna hender. Mark. 7: 2 (NT 1526; Bib. 1917: ”orena”). Ingen ting äro aff sigh sielff meenlighen, vtan then som holler thet therföre honom är thet meenlighit. Rom. 14: 14 (NT 1526; Bib. 1917: orent). Se'n blir den Nya Stad en Boning för de Fromma, / Där intet menligit kan någon tid inkomma. Frese VerldslD 126 (1726); möjl. till MENLIG, adj.1 Serenius (1741). Schulthess (1885).
Avledn.: MENLIGHET, sbst.2, r. l. f. (†)
1) till 1: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara gemensam l. att ha ngt gemensamt, gemensamhet. (De första kristna sålde) bort sina håfwor, och .. deelte them medh alle Christne vthi Hierusalem. .. Men thenna theras Håfwors meenligheet trugades aff ingen. Schroderus Os. 1: 20 (1635). At de (dvs. äkta makar) begifva sig, förutan förbehåld, / Til menlighet i alt, uti hvars annars våld. Kolmodin QvSp. 2: 457 (1750).
Spoiler title
Spoiler content