SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1944  
MERITERA mer1ite4ra l. me1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade
Ordformer
((†) sup. -et OxBr. 10: 356 (1633); -t OxBr. 5: 63 (1613)).
Etymologi
[jfr d. meritere, t. meritieren; av fr. mériter, till mérite (se MERIT); jfr äv. lat. meritare, förtjäna, intensivbildning till merere (se MERIT)]
1) göra sig l. vara värd (ngt) l. förtjänt av (ngt), böra få l. hava (ngt), förtjäna (ngt).
a) (numera bl. tillf.) om person; förr äv.: skaffa sig rätt till ngt gm tjänstemeriter. OxBr. 5: 63 (1613). (De äro) förfallne till sådant straff, som een förrädere meriterar. HSH 24: 364 (1633). Efter tidens sed fick underlöjtnanten (J. A. Hazelius) skaffa sig åtta års tjenstemeriter, innan han ”meriterat” någon lön. Wieselgren Samt. 47 (1871, 1880). SvD(A) 1933, nr 248, s. 10.
b) (†) om ngt sakligt. OxBr. 11: 427 (1628). Heer passerer intedt, som meriterer att förmehla. Därs. 493 (1633). (Officer skall låta straffa felande skyltvakt) såsom des brott och förseende meritera kan. Söderman ExBook 172 (1679). Hvad som meriterar större refletion, är (osv.). Triewald Eldmachin 43 (1734). Berzelius Brev 9: 136 (1816).
2) (numera bl. i Finl.) med sakligt subj.: vara tillräckligt skäl för (ngt), motivera (ngt); rättfärdiga (ngt). Jag skattar intentionen wäl meritera den reesan. Schück VittA 1: 206 (i handl. fr. 1665). Strömborg Runebg IV. 2. 2: 96 (i handl. fr. 1855). — särsk. opers., i uttr. (det) meriterar (att göra ngt), det lönar mödan l. är skäl (att göra ngt). Linné Skr. 5: 62 (1732). Mitt barn, tro mig, det icke meriterar, / Att emot fienden sitt land försvara. Sjöberg (SVS) 269 (1822). Det meriterar icke att gå dit. Cannelin (1921).
3) göra (ngn) värdig ngt; i sht i fråga om värksamhet i det allmännas tjänst: göra (ngn) värdig l. kompetent till en befattning o. d.; äv. ironiskt.
a) med sakligt subj. I betrachtande til H. Probstens väl meriterande och Gudeliga förhållande. VDAkt. 1724, nr 222. Sådana handlingar meritera honom ej. Sundén (1887). Schück VittA 5: 72 (1936).
b) refl.: gm avlagda prov l. föregående tjänstgöring o. d. göra sig kompetent till l. förtjänt av viss befattning o. d., skaffa sig meriter; äv. ironiskt. Meritera sig för en befattning. Sundén (1887). Den egentlige tillställaren af .. (upploppet), har sedan dess hunnit meritera sig tillräckligt för en tids vistelse vid tvångsarbetsanstalt. GHT 1898, nr 284 A, s. 3. (Han) meriterade .. sig för det medlemskap av försäkringsrådet, som han beklädde från 1917 till sin död. SvD(A) 1935, nr 307, s. 6.
4) (†) i uttr. göra sig meriterad ngt, göra sig förtjänt av l. berättigad till ngt. Förestälte personer hafwa wäl tient och giordt sigh meriterade Sköld och Adelige privilegier. RARP 4: 320 (1650).
5) i p. pf.: som äger förtjänster, som utmärkt sig, förtjänt; särsk.: som gm avlagda prov l. föregående tjänstgöring visat sig äga kompetens för viss befattning o. d. Högt meriterade sökande till befattningen, sökande som ha (goda) meriter. RP 8: 586 (1641). Hr Joan Petri .. (har) genom een långsam och träghen tiänst widh Scholan uthi Pitheå i 18 åhr .. giort sigh meriteradan till itt fast bettre pastorat än som Indaal är. ArkNorrlHembygdsf. 1923, s. 25 (1661). Stiernstedt Liw. 156 (1925). — jfr HÖGT-, O-, TINGS-, VÄL-MERITERAD.
6) (†) om ämbetsman: meritera sig (se 3 b). OxBr. 12: 97 (1643). Hwadh oss och Församblingen wijdhkommer, så skole wij effter geböhr på bäste sätt Vndfå och accommodera en Meriterande Lärare. VDAkt. 1661, nr 214. Därs. 1751, nr 211.
7) (†) i p. pf.: som inlagt förtjänster, förtjänt (se d. o. II 2). Heele wår meriterede Soldatescha theruthe. RARP 3: 68 (1638). — särsk. i uttr. meriterad om l. av ngn l. ngt, som gjort sig förtjänt om l. gagnat ngn l. ngt. Hennes sahl. man war een meriteradt karl af fäderneslandett. Annerstedt UUH Bih. 1: 403 (i handl. fr. 1653). Dhe af Borgerskapet .. som .. sigh om staden meriterade och wälförtiänte giort hafwa. LReg. 283 (1676).
Spoiler title
Spoiler content