MERKURIAL, sbst.; numera bl. i pl. -ier mär1kuria4lier l. mær1-, l. -kɯ-. Anm. Stundom förekommer den lat. pl.-formen mercurialia, t. ex. Ilmoni Sjukd. 3: 349(1853), 3NF 12: 364(1930).
Ordformer
(äv. skrivet merc-, -al, sg. 1837. -alier, pl. 1780—1847)
Etymologi
[jfr t. merkurialien, pl., eng. mercurial, preparat; av lat. mercurialis, adj. till Mercurius (se MERKUR). — Jfr MERKURIAL, adj.]
(i fackspr.) kvicksilverhaltigt läkemedel, kvicksilverpreparat. Chydenius 426(1780). Meurman(1847).
