META me3ta2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. meta; jfr ä. d. mede; till META, v.1]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) redskap (metrev o. krok med l. utan spö) varmed man metar, metdon, mettyg; på västkusten äv. om den smala lodlina varmed förmannen i ett vadlag känner efter sillstim. Then fiskaren, som intet får 2 eller 3 Tiog (makrill) med sin meta, til 3—4—5—6 famnars diup, hvar morgon til kl. 10 tå the måst fara hem igen, han prisar intet fisket. Œdman Bahusl. 33 (1746). TurÅ 1917, s. 126.
